I Anders Gårdestigs bok ”Dödskallar & varma mackor” återförenas ett kyrkgäng från ungdomstiden, och det visar sig att mycket har förändrats sedan dess. Dagens Malina Abrahamsson läser en roman som liknar en predikan.
Ibland har jag fantiserat om hur det skulle vara att dra ihop mitt gamla kyrkgäng till en återträff. Alla vi som i början av 2000-talet tillbringade helgerna i pingstkyrkan i Eskilstuna, arrangerade egna nattmöten, åkte på sportlovsläger till Kittelfjäll. Vi var en brokig skara, men gemenskapen var stark. Inte fri från intriger, men inkluderande och varm. Framför allt hade vi roligt. Och vi var brinnande för Gud. I alla fall i några år. Sedan flyttade folk från stan, några hittade hem i nya församlingar, andra lämnade tron. Hur skulle det vara att ses igen, tjugo år senare?
Just det är premissen för Anders Gårdestigs egenutgivna roman ”Dödskallar & varma mackor”: ett kyrkgäng som hängde ihop under 1990-talet i pingstkyrkan i Bollnäs träffas igen. Boken är inspirerad av författarens egen bakgrund och av personer som han mött och intervjuat. Huvudpersonen heter Maria, bor i Västerås, är gift med Peter och har två tonårsbarn. Hon är engagerad i kyrkan, men inte lika aktiv som sin man, vilket skapar gnissel i deras relation. Men det som framför allt skaver är att Peter med åren blivit allt mer kontrollerande och lägger sig i Marias klädval och beteende. När hon ska åka till återträffen väljer hon att inte visa Peter att hon köpt en blus med dödskallar.
”Dödskallar & varma mackor” är kronologiskt berättad: från att Maria går på semester till att hon får inbjudan till återträffen, till att den äger rum. Anders Gårdestig beskriver hur Maria vaknar och går lägger sig, vaknar och går lägger sig, hur hon ”gäspade högt och gnuggade sig i ögonen”. Han skriver ut sms och chattmeddelanden och sparar inte på detaljerna. Inom skrivande finns en regel om att ”show, don’t tell”, men Gårdestig kör mer på stilen ”tell it all”. Han återger i stället för att gestalta. Samtidigt finns det en berättelse som gör att jag hela tiden vill läsa vidare.
Även om Maria är huvudperson berättar Gårdestig också från andra personers perspektiv: från Malins, som lämnade kyrkan strax efter tonåren, från Jugges som var ungdomsledare och känd för sin tydliga förkunnelse och från Stefans, som bor kvar i Bollnäs, romantiserar ungdomstiden och är den som bjudit in till träffen. Tanken är att de ska återuppliva nattkaféet som de drev i tonåren: äta varma mackor och dricka Dr Pepper. Men det visar sig snart att återträffen blir mer av en bearbetningssession än nostalgisk återblick. Gruppen som samlats börjar prata om sin uppväxt, mest om det som var problematiskt: den skarpa uppdelningen mellan världsligt och andligt, rädslan för domen, kravet på att vara hängiven – och på att vinna andra människor för Gud. De talar också om känslan av misslyckande som kunde drabba om man blev ljummen i tron eller inte upplevde Gud.
Allt detta är trovärdigt återgivet. Det märks att boken bygger på intervjuer – på gott och ont. Författarens vilja att rikta kritik mot osunda företeelser i kyrkan och samtidigt visa på ett mer nyanserat sätt att tro lyser ibland igenom alltför starkt och gör karaktärernas repliker förnumstiga – får dem att likna en predikan i skönlitterär form.
Som roman betraktad är ”Dödskallar & varma mackor” ingen stor litterär upplevelse. Språket är funktionellt men fullt av slitna fraser. Som vittnesbörd däremot, är det angelägen läsning. Jag tror att många som växt upp i frikyrkan kommer att känna igen sig.
[ Malina Abrahamsson gör comeback i kyrkbänken i Pingst Eskilstuna – där allt började ]
Titel: Dödskallar & varma mackor.
Författare: Anders Gårdestig.
Förlag: Egenutgivning (197 sidor)
Genre: Roman.
