I början av sitt äktenskap frågade Josefin de Gregorio ofta sin make om han tänkte lämna henne. Och svaret var alltid detsamma.
För ett tag sedan skrev jag ett inlägg på X (före detta Twitter) om att jag älskar att vara gift. Någon svarade att han hade svårt för den idealiserande och puttenuttiga kristna inställningen till äktenskap, där allt är lättsamt, välsignat och underbart hela tiden. Han menade att äktenskapet fungerar för somliga, men inte alla.
Det väckte en hel del tankar och funderingar hos mig. Den här mannens upplevelse är ju långt ifrån unik – det är skilsmässostatistiken ett bevis på, om inte annat. Även kristna skiljer sig, trots att de allra flesta går in i äktenskapet med tanken om att det ska vara livet ut.
Det finns också en hel del kvinnor som menar att skilsmässa är något av det bästa som hänt dem – från Katarina Wennstam och Maria Svelands bok Happy, happy (där skilmässa beskrivs som något “positivt och berikande”) till den brittiska komikern Helen Thorns Get divorced, be happy och amerikanska Lyz Lens This American ex-wife, som utmålar äktenskapet som ett fängelse.
Mitt eget äktenskap är i skrivande stund tre och ett halvt år gammalt, och absolut ingen Instagramidyll. Jag är en komplicerad person (min man också för den delen), jag lider av psykisk ohälsa, och vi har två små barn under tre – den första föddes tio månader efter att vi gifte oss, och jag hade en svår och dramatisk graviditet som utsatte både mig och min nye make för stora prövningar.
Jag var 34 år gammal när vi gifte oss, min make 44. Ingen av oss hade varit gift tidigare och jag hade aldrig levt med en man. Omställningen var stor, förmodligen större än vad den är för den som gifter sig som 21-åring och kanske kommer direkt från föräldrahemmet. Vi var tvungna att synka oss efter att ha levt länge med invanda vanor och beteenden, sådant som funkat som singel men var svårförenligt i det nya, gemensamma livet. Både jag och min make lärde oss sådant om oss själva som vi kanske helst sluppit, och jag blev varse om mina såriga anknytningsmönster – varje konflikt kändes så uppslitande att jag inte kunde andas.
Där kom en av de första lärdomarna. När vi varit oense om något och grälat frågade jag min make om han tänkte lämna mig. “Vad säger du? Jag tänker aldrig lämna dig. Vi har lovat det här inför Gud”, sa han. Med tiden förstod jag att han verkligen menade det. Han höll äktenskapet heligt. Förbundet var större än oss båda, för Gud var med i det.
Här står jag stadigt; jag har, som min make uttryckte det när vi förlovade oss, surrat mig vid masten.
— Josefin de Gregorio
Och det är en av anledningarna till att jag älskar att vara gift: jag har något att luta mig mot när de mänskliga passionerna drabbar mig – ilska, sorg, vanmakt, förtvivlan. I de starka känslornas virvlar finns en beslutsamhet och en förvissning. Här står jag stadigt; jag har, som min make uttryckte det när vi förlovade oss, surrat mig vid masten.
En vanlig fördom eller föreställning om äktenskapet är att dess högsta syfte är att främja den individuella lyckan. Och visst, jag gifte mig för att jag var kär och ville umgås med min man resten av livet – men jag är också övertygad om att äktenskapet är mycket mer än så. Det är ju trots allt instiftat av Gud, och han vill forma och helga oss genom det, så att vi kommer närmare honom. I ett gott äktenskap låter vi detta ske, och försöker genom bön och efterföljelse se hur även prövningarna kan hjälpa oss att “arbeta med fruktan och bävan på [vår] frälsning” (Fil 2:12–13).
Men det finns en risk med äktenskapet, kanske särskilt i modern tid men förmodligen även tidigare i kyrkans historia, och det är att kärnfamiljen sluter sig och makarna stänger sina hjärtan för andra utom varandra och barnen. Paulus är ju tydlig med att han tycker att det bästa vore om alla förblev som han, alltså celibatärer, för då kan man tjäna kyrkan med så mycket större intensitet: “Den ogifte tänker på det som hör till Herren, hur han ska glädja Herren. Den gifte tänker på det som hör till världen, hur han ska glädja sin hustru, och så blir han splittrad.” (1 Kor 7:32–33)
Och äktenskapet är dominerande i den kristna diskursen. När jag var singel i kyrkan upplevde jag ganska ofta att de med familj “glömde bort” oss ogifta. Vi var visserligen vänner och hade stor gemenskap i bönegrupper och så vidare, men när det kom till högtider eller helger försvann de iväg på sina aktiviteter, och det blev tydligt att gemenskapen hade en gräns. I somliga kyrkor jag varit i har det även funnits en distinkt känsla av att man inte riktigt är en fullvärdig medlem förrän man gift sig och fått barn. Det kan bli oerhört plågsamt för den som längtar efter dessa ting.
Äktenskapet kan också ganska lätt bli en avgud, något man ägnar större kraft, tid och kärlek åt än man gör åt Gud. En gång läste jag om en kvinna som i sin bikt bekände att hon älskade sina barn mer än Gud; hon var modig och ärlig som delade med sig av det.
Så ja, jag älskar att vara gift, och skulle rekommendera äktenskapet. Inte för att det är enkelt, inte för att det alltid är roligt, men för att jag är övertygad om att det är välsignat.
[ Traditionellt äktenskap hyllas i rapport – ”Risk att stigmat förstärks” ]
