Dan Salomonsson, föreståndare i Uppsala pingst, har skrivit en bok om himlen. Dagens Malina Abrahamsson möter honom i ett samtal om rädsla, svävande lovsångsteam och evighetsbarnet inom oss.
UPPSALA. En gång för många år sedan var jag med på en kördag i pingstkyrkan i Eskilstuna. Jag tror att jag var den enda tonåringen. Kanske för att vi mest sjöng läsarsånger? Som Roland Utbults ”Då ska glädjen bryta fram” som handlar om himlen. Jag minns stämningen som upprymd; vi strålade mot varandra när vi sjöng om att en dag vara tillsammans hemma hos vår Far.
Men efteråt dröjde sig en annan känsla kvar i mig: Himlen framstod också som lite skrämmande. Så ogripbar att den gav mig svindel. Säkert kan fler känna så inför det tidlösa tillstånd som vi kallar evigheten.
Dock inte pingstpastorn Dan Salomonsson. Han talar om himlen med avundsvärd lätthet och är aktuell med boken som fått den praktiskt inriktade titeln: Himlen – när, var, hur (Libris). Det är en sorts guide för ”vanligt folk”. Dan Salomonsson vill inte krångla till det.
Jag möter honom på kaféet som ligger precis intill Uppsala pingstkyrka där han varit föreståndare sedan år 2000. När jag under fotograferingen uppmanar honom att blicka upp mot skyn protesterar han – med ett leende.
– Det här känns så typiskt; himlen ska alltid illustreras med att någon tittar långt i fjärran, eller med en bild i motljus. Egentligen är det väl inte något fel med det, men det blir lite begravningsbyrå över det.
Framför allt ger det inte en sanningsenlig vision av himlen, menar Dan Salomonsson. Hans bild av himmelriket är mycket mer jord- och livsnära. Vi ska återkomma till det.
Varför ville du skriva en bok om himlen?
– Jag lade märke till att det väldigt sällan talades om det. Vi får hur mycket reklam som helst för pensionen, men ingen vågar prata om vad som händer efter pensionen. Där är det tyst, och tabu.
Även i kyrkan?
– Ja, det tycker jag. När vi ska tala om himlen blir det i alla fall inte naturligt, utan ofta högtravande. Man kanske läser en dikt eller så.
– Eller så kantrar vi över i det spekulativa. Det finns ju en del böcker som bygger på att någon varit i himlen och vänt. Sedan finns det andra som gissar utifrån Uppenbarelseboken. Men det tror jag vi ska vara försiktiga med. Där lägger jag mig på en enkel nivå: Det Gud har valt att dölja ska vi akta oss från att klarlägga. Det Gud däremot har valt att uppenbara, det ska vi förkunna.
Ovanligt med sånger om himlen i dag
Dan Salomonsson växte upp i en sammanslagen församling av pingströrelsen och Örebromissionen i Karlskoga. Han minns att man ofta predikade och – inte minst – sjöng om himlen. Om tårar som torkas, återseendets glädje och det stora i att få möta frälsaren öga mot öga. I dag skrivs däremot ytterst få sånger om det eviga, menar han.
– Och vi talar hellre om vad vi ska tycka i olika livsstilsfrågor än om de verkligt stora frågor som betyder något.
Men du har hela tiden predikat om himlen? Har det blivit en hjärtefråga för dig?
– Nej, det kan jag inte säga. Däremot har jag haft en lista med ämnen som jag inte får glömma att predika om, som jungfrufödseln, uppståndelsen och förlåtelsen. Och himlen!
Varför tror du att vi talar så sällan om himlen i kyrkan?
– Sekulariseringen, svarar Dan Salomonsson snabbt. Den inre sekulariseringen. Som jag uppfattar det har vi haft en period där vi fokuserat på att vara sökarvänliga – och det är inget fel i det. Men jag tror inte att det främst är sökandet, utan finnandet, som är grejen.
Men kan det också handla om att det är svårt att tala om himlen utan att nämna helvetet?
– Ja, jag skulle tippa det. Då blir det skarpt läge.
– Och jag tror ju på en dubbel utgång, på himmel och helvete.
Dan Salomonsson går inte djupare in på helvetet i sin bok, men säger nu att han med boken hoppas råda bot på den oro som kan finnas hos kristna: den om att inte vara god nog för himlen. Han poängterar att ”Gud, som gick i döden för oss, inte kommer vara särskilt kinkig vid himmelens port”.
– Det är klart att vi ska vara noga med vår renhet, men samtidigt har jag väldigt svårt att se att domen kommer att vara någon petimätergrej. För hur långt sträcker sig nåden? Oändligt långt!
[ Fredrik Wenell: Var inte alltför tvärsäker om helvetesdomen ]
Jag har mött människor som har farit illa av talet om helvetet under uppväxten och som är väldigt rädda för att hamna där. Har du också gjort det?
– Nej, någon enstaka möjligen … eller någon som refererar till något som möjligen fanns för länge sen.
Jag känner till flera i min egen ålder.
– Jaha! Ja, visst ska man ha respekt för barnets uppfattning, men man kan inte säga att den var objektivt sann för alla som var där. Mina egna barn trodde att det fanns en krokodil under sängen …
– Sedan är det klart att det finns riktiga stollar till predikanter, men man kan inte döma ett helt sammanhang. Jag tror att de allra flesta inte har varit med om att bli skrämda för helvetet.
Mamman dog i cancer
Dan Salomonsson vill hellre fokusera på himlen. Han inleder sin bok med en scen vid sin mammas gravsten. Han står där tillsammans med sin pappa och sina döttrar. Den ena dottern frågar: ”Men var är farmor nu?”
Dan Salomonsson förlorade sin mamma när han var i tjugoårsåldern. Hon dog efter tre år med cancer.
– Döden kom inte som någon överraskning, även om det absolut var tragiskt på många sätt, kommenterar han.
Och fortsätter:
– Men mitt i det fanns ändå förvissningen om himlen – den var så inpräntad i mig – vilket gjorde att jag sörjde på ett annat sätt. Begravningen blev inte ett hej då, utan ett ”vi ses senare”. Det handlade inte om att jag gissade lite, utan det var en djup medvetenhet om att vi är eviga.
Dan Salomonsson tittar på mig med övertygande blick.
I boken skriver han just om evighetsbarnet som finns inom oss – barnet som vet att himlen är vårt hemland.
– Varför skulle vår längtan efter att leva för evigt inte ha sin motsvarighet i något verkligt? Alla andra av våra behov har ju det – mat, sömn, sex. Jag kan inte tänka mig att all logik plötsligt upphör när det kommer till livet efter döden.
[ Läkare: De som hade hjärtstopp upplevde en fortsättning efter döden ]
Jag minns att jag frågade min religionslärare på högstadiet vad han trodde hände efter döden och han svarade: ”Det blir svart.”
– Det tror jag är den feges svar. För om man säger att man tror på en fortsättning kommer ju frågan om vad man gör med en sådan kunskap. Och då kommer Gudsfrågan. Och därför tycker en del att det är bättre att tiga.
– Men en sådan hållning blir ohållbar på sikt. När vi själva får ett sjukdomsbesked, eller står inför döden – ska vi då, som din lärare, falla tillbaka på att allt bli svart? Det är inte särskilt kul att leva så.
Tänker du ofta på döden?
– Nej, det gör jag inte. Däremot har jag tänkt tillräckligt på den för att på något vis ha landat i att den är naturlig.
Jag tänker på döden varje dag.
– Okej! Jag tänker nog på döden när jag ställs inför den på något sätt, kanske en gång i halvåret. Om någon i min familj blir sjuk blir jag väldigt nojig, ringer dem ofta och föreställer mig det värsta. Men kanske handlar det egentligen om ett överdrivet kontrollbehov.
Är du rädd för döden?
– Nej. Och det är tack vare min tro.
Jag kan känna mig rädd för döden, trots att jag har en tro. Och för himlen. Det är så svårt att föreställa sig hur det kommer att bli.
– Bibeln talar om en ny jord, eller snarare en förnyad jord.
– Vi är skapade för den himmelska tillvaron, och då är det väl logiskt att den inte är helt olik vår tillvaro här? säger Dan Salomonsson och sveper med handen över borden och stolarna med kafégäster som skrollar på mobilen eller hugger in på en bulle.
Inga änglar på moln
Han har märkt att det ibland smyger sig in gnostiska föreställningar när vi talar om himlen: att vi skulle bli ”några små änglar på moln”. Men han tror att himlen är mycket mer fysisk än så.
– Vi kan ta en kopp kaffe där också, säger han och lyfter kaffekoppen mot mig.
I sin bok utgår Dan Salomonsson från Jesu egna löften om himlen. Han slår fast att Bibeln är den enda trovärdiga källan som konkret uttalar sig om livet efter döden och påpekar att han tillhör en tradition som ”läser som det står, och tror som det står”.
– Till exempel står det: ”I min faders hus finns många rum”, så då måste det väl finnas faktiska rum i himlen? Vi behöver inte flumma till det när vi talar om det eviga, säger han och beskriver sedan himlen som en plats där vi äter och dricker, umgås och utvecklas. Han tror inte att det är något statiskt, stillastående tillstånd.
– Tid och rum är ju något som spökar för oss; det är omöjligt för oss att inte tänka i de termerna. Men jag tror inte att evigheten är närvaro av oändligt med tid, utan frånvaron av tid, säger Dan Salomonsson.
[ Åtta Dagenläsares nära döden-upplevelser ]
Längtar du till himlen?
– Nej, det gör inte. Jag har det väldigt bra här. Däremot kan jag i mina allra bästa stunder känna att något är himmelskt: himmelskt god mat eller en himmelskt bra gemenskap.
– Nästan alla människor beskriver ju saker som himmelska. Varför gör vi det? Jo, det är en språklig grej naturligtvis. Men det beror nog också på att vi anar att det kommer något bättre längre fram.
I Bibeln står det att alla tårar kommer att torkas i himlen, vilket är väldigt trösterikt. Men förutsätter inte glädje att det också finns sorg?
– Riktig sorg förknippar jag med smärta, och det kommer inte finnas i himlen. Sedan tror jag nog att man kan åka på stryk i fotbollsmatch och bli lite ledsen i himlen också. Jag tror inte att vi kommer vara känslomässigt avtrubbade. Gud har ju känslor, och han är väl i himlen?
– Ibland har vi en underlig bild av himlen där vi ska vara någon sorts svävande lovsångsteam. Men vem skulle vilja vara det? Ingen! Det är ju hemskt. Blotta tanken på att stå och sjunga för evigt gör mig trött.
Haha! Så det är inte den bilden du frammanar när du i din bok skriver om vikten att göra sig en bild av himlen?
– Nej, men jag tror att det är viktigt att kunna föreställa sig himmelriket, lite på samma sätt som det kan vara bra att göra sig en bild av hur det ska bli när ungarna flyttar ut. Framtidsbilderna hjälper oss att agera i nuet; vi får ett ideal att sträva mot och energi att förändra. Till exempel kan medvetenheten om att ingen ondska, falskhet och lögn existerar i himlen göra att jag försöker släppa det redan här och nu. Jag har blivit noga med att ringa upp eller ta en lunch med människor jag vet att jag har sårat.
Jag har lite svårt att göra mig en bild av himlen, och nöjer mig ofta med att tänka att Gud tar hand om mig efter döden. Men det kanske är lite slappt?
– Du litar ju på Gud, vilket Bibeln uppmanar oss att göra. Men Gud har ju sagt en del om himlen som vi också kan lita på: att du ska uppstå och absolut vara dig själv, att du kommer möta de du känner – och känna igen dem. Till exempel.
Dan Salomonsson är 62 år gammal, har några år kvar till pension, och är medveten om att han realistiskt sett har levt tre fjärdedelar av sitt jordeliv.
– Det är klart att det inte är kul att bli gammal, det är det väl inte för någon. Men jag har ingen åldersnoja.
– Med åren, och med en djupare bibelläsning, har himlen också blivit väldigt verklighetsnära och konkret för mig. När jag i dag står framför en grav som ska skottas igen är jag säker på att det kommer något mer. Graven är inte människans slutstation.
[ Bethel vill dra ned himlen till jorden ]
---
Fakta: Dan Salomonsson
Ålder: 62 år.
Familj: Gift, en vuxen son och två vuxna döttrar.
Bor: Stockholm.
Gör: Pastor och föreståndare i Uppsala pingst sedan år 2000.
Aktuell: Med boken Himlen – när, var, hur (Libris).
---
