Evangelisten och musikern Simon Ådahl är bekymrad över ”tjänstegåvorna som försvann” – alla de pastorer som efter snedsteg inte längre får verka inom kyrkan. För Dagens Malina Abrahamsson berättar han om faran med att sätta ledare på piedestal och vikten av att få en andra chans.
GÄVLE. Som liten skämdes Simon Ådahl för sin pappa Albin.
– Han var ett riktigt original. Vi kunde inte gå någonstans utan att pappa skulle stoppa folk på stan och fråga: ”Hur har du det med Jesus?” Han kunde till och med fråga kassörskan på Ica när hon var som mest jäktad och kön var lång. Jag gick därifrån för att det var så pinsamt.
– Men han fick ju kontakt, alla kände farsan. Och efter hans död har det visat sig vilken legacy han har. En i personalen på hans boende sa: ”Nu har allt ljus lämnat vår avdelning, det är inte roligt att gå till jobbet längre.” Och så grät hon. När jag hör sånt blir jag så stolt. Vilken gubbe han var! Ja, nu får jag tårar i ögonen.
Det känns som att du inte är helt olik din pappa?
– Nej, de säger ju det, svarar Simon Ådahl och tårarna blandas med skratt.
Vi är hemma i lägenheten i Gävle som Simon Ådahl delar med sin fru Maria och deras tre perserkatter. En av dem – Dagny – hoppar upp i soffan där husse halvligger. Med ens börjar Simon Ådahl prata bebisspråk. Kallar katten ”pappas lilla tjej”.
Katten räddade grannens liv
Förra året räddade samma katt livet på deras granne. En kväll när Maria skulle gå ut med soporna sprang katten ut och började krafsa på grannens dörr. När Maria plockade upp Dagny hörde hon ett svagt rop på hjälp inifrån lägenheten. Det visade sig att den äldre kvinnan som bor där hade ramlat, legat flera timmar på köksgolvet och var nära att förblöda. Hon hade bett till Gud. Och tack vare Dagny – och Maria – kunde hon få vård. Och överlevde!
– Om Gud använde en katt för att svara på hennes bön, då kan han använda vem som helst, utbrister Simon Ådahl.
– Och nu har jag fått vittna för fem, sex personer tack vare det. De stoppar mig nere på gården och säger: ”Är det du som har den där katten?”
Det övernaturliga är naturligt
Simon Ådahl är musiker och evangelist på heltid. Han besöker kyrkor och håller möten – ena dagen kan han predika på ett halvtomt Folkets hus i Ramsele för att nästa dag sjunga sin sång ”Pray for Korea” i direktsänd koreansk tv inför hundratusentals. Samtidigt betonar han att evangelisation främst sker i vardagen – människa till människa.
I sin nyutgivna bok Under vandringen (Sjöbergs förlag) har han samlat vittnesbörd från sitt liv. Han berättar om hur han fått ta emot och förmedla profetiska budskap, beskriver att han har sett änglar och bett för sjuka som blivit friska. Det övernaturliga verkar i hans värld vara helt naturligt.
Egentligen har det varit så ända sedan barndomen. På gården Huggars i finska Österbotten där han bodde sina första fyra år innan familjen flyttade till Sverige och Surahammar, höll hans farmor Ida bönemöten. Gruppen fick rykte om sig att dra till sig ”konstiga människor”, men lade grunden för pingstförsamlingen i Kronoby. Simon Ådahls pappa blev evangelist och lekmannapredikant; han kunde cykla fem mil för att hålla ett tältmöte och sedan cykla fem mil tillbaka.
Vann Melodifestivalen
Simon Ådahl växte upp omgiven av både karismatik och musik. Han minns att han redan som nioåring fick ett tydligt budskap från Gud om att han en dag skulle spela rock inför tusentals människor. Och drömmen blev sann – sånär som på musikstilen; när Simon Ådahl tillsammans med gruppen Edin-Ådahl vann Melodifestivalen och fick representera Sverige i Eurovision Song Contest 1990 gjorde de det med den popballaden ”Som en vind”.
I gruppen ingick också brodern Frank. Med honom har Simon Ådahl spelat så länge han kan minnas – på torgmöten och ålderdomshem. Och eftersom trummor på den tiden var förbjudna i kyrkan spelade de på profana scener, vilket retade upp församlingen.
– Men farsan stod med oss till hundra procent hela tiden. Han var äldstebroder och om någon dök på honom och frågade hur han kunde låta sina söner spela rock på Folkets hus, sa han: ”De bara övar, för sedan ska de sjunga och spela om Jesus”, säger Simon Ådahl och härmar pappans finlandssvenska.
Solokarriären blåstes av
Spåren från det som blev Simon Ådahls musikkarriär finns i rummet som han kallar för sin ”man cave”. Det bryter av lägenhetens övriga inredningsstil, den som präglas av rosa, grått och tygblommor.
I Simons rum står ett gäng gitarrer och på väggarna hänger affischer med Edin-Ådahl såväl som albumomslag från solokarriären. På den tiden hade han blonderad hockeyfrilla och var nära att få internationellt kontrakt med EMI i London. Men sedan dömdes hans manager för skattebrott – och allt blåstes av.
I dag är Simon Ådahl 67 år. Han har slutat färga håret och kallar sig återkommande för ”gubbe”. Han tackar Gud för att det inte blev något med rockkarriären; som frikyrklig kände han sig främmande inför en musikbransch som var ”full av narkotika”. Sedan många år använder han i stället musiken för att sjunga om sin tro och bjuds ofta in till olika gudstjänster. Dagligen hör människor också av sig med böneämnen. När han 2007 började resa som evangelist tog korrespondensen nästan all hans tid, berättar han.
– Jag minns när min dotter var tio år och ville läsa böneämnena som folk skickade till mig. Så läste hon, tittade på mig och sa: ”Folk tror ju att du är Jesus, du kan ju inte hålla på så här.”
– Och det var ju helt sant. Det ringde folk på nätterna, ibland från psykavdelningen. Vi fick inte vara i fred, fick inget familjeliv. Jag var tvungen att skaffa hemligt telefonnummer.
Även om det har blivit bättre kan Simon Ådahl uppleva att människor fortfarande ”sliter och drar i honom”.
– Problemet är böckerna. Jag skriver massor av vittnesbörd och då tänker folk att de kan gå direkt till mig. Och när jag besöker kyrkor kommer folk fram för förbön eller i hopp om en profetisk hälsning. Det är en klassisk missuppfattning att gåvorna är till för några få.
[ Evangelister sändes ut till Jämtlands landsbygd: ”Vi upplever något av en väckelse” ]
Använder församlingens egna förebedjare
Sedan några år har Simon och evangelistkollegan Örjan Armgren, som han reser med, satt i system att de inte ber för människor under gudstjänsterna utan överlåter det till församlingens egna förebedjare. Det är ett sätt att markera att de gör gudstjänsten tillsammans med församlingen och inte blir ”ett ministry som glider in”.
– Men vi har fått mycket skit för det också. Det kan komma mejl där de skriver: “Vi reste 25 mil för att gå på möte och vi ville ha förbön av dig och Örjan och så använder ni församlingens förebedjare”, och så blir de arga. Och då får jag skriva tillbaka: Varför tror du att Gud är begränsad till Simon och Örjan? Han är inte begränsad till någonting!
Simon Ådahl säger att principen också är ett sätt att undvika att han sätts på piedestal. Han har till och med skrivit en låt som heter ”Jag tror inte på Simon Ådahl”. Han betonar, både i boken och i vårt samtal, att han inte är någon ”andlig superstar” utan en ”gubbe med fel och brister”. Han nämner sin otålighet, att han ibland är lat, och att han har kort stubin.
– Jag kan explodera, men sedan efter fem sekunder är det bra igen.
– Jag minns en gång jag kom hem från en evangelisationsresa och Maria direkt började berätta om allt som behövde göras i radhuset där vi bodde. Och då började jag gräla med henne. Och kände mig så usel! Ska jag vara evangelist och sedan fräsa åt min älskade hustru när jag kommer hem från möten.
– Men då ringde det: ”Hej, det är Arne. Det är inte de perfekta människorna som jag vill ha, säger Herren, utan människor med fel och brister för där får jag rum. I de perfekta människorna får jag inte rum. Hej då.”
Simon Ådahl skrattar, tar sig för magen.
Pengar, sex och makt
Men sedan blir han allvarlig igen, säger att han tror att fler behöver få höra den typen av hälsning. Han känner särskild nöd för de män och kvinnor som verkat inom kyrkan, men som fått sluta sin tjänst, ”blivit avsidestagna” på grund av misstag som de begått.
Ibland handlade det bara om att de skilt sig, säger Simon Ådahl. Nu halvligger han i soffan igen. Och konstaterar att det fortfarande är de vanliga frestelserna som får kristna ledare på fall. Pengar, sex och makt, eller ”girls, glory och gold”, som Simon Ådahl säger.
– Girls är ju en klassiker, glory är ju när man tar äran från Herren och gör sig till ”den stora aposteln”, gold att man använder evangeliet för att sko sig själv.
Vad har du för skyddsfaktor för att själv inte trilla dit?
– Jag har en fru som jag älskar så jag behöver inga girls. Glory är jag så innerligt trött på – jag vann ju Mello och upptäckte tomheten i ståhejet. Gold är ingen risk, jag har varit utan det i så många år och rikedom gör ingen människa lycklig. Fråga någon miljardär!
Simon Ådahl säger att han kan nämna tjugo namn på evangelister som har blivit ”bortplockade från scenen” efter ett snedsteg, men som han vill ge en ny chans. Han menar att det är en skillnad på psykopater och manipulativa sektledare som inte bör få en plattform och de som ”gjort bort sig utan att skada någon”.
– Om en kniv i min kökslåda blir slö, kastar jag ju inte kniven, jag vässar den, säger han menande och kollar på mig för att få medhåll.
Ska en ledare som till exempel varit otrogen få en till chans?
– Ja, vad säger Jesus? Ska inte den personen få en chans till upprättelse?
Men är det inte skillnad på upprättelse och förnyat förtroende?
– Men tar Gud bort en gåva? Är det vi som ska avgöra det? Tar han bort en kallelse? Det är ju en filosofisk fråga. Jesus är inte som vi människor. Hos honom finns upprättelse och försoning. Det är vi i frikyrkligheten som kastar människor på en skräphög.
– Jag var i en kyrka i USA där man erbjöd ledare, som blivit borttagna från scenen, ett själavårdsprogram. Vi borde ha något liknande. I slutändan kanske det är de ärrade krigarna som gjort bort sig och har sår, som är farligast.
På vilket sätt farligast?
– För fienden.
[ Simon Holst: Inför öppen ridå skakas min egen rörelse just nu ]
Simon Ådahl tar ett exempel:
Under många år arrangerade han Jesusträffen på en restaurang i Gävle tillsammans med en pastor. Träffarna byggde på vittnesbörd – och många kom till tro. Men allting började med att Simon Ådahl en kväll när han skulle gå och lägga sig såg ett rött blinkande ljus framför sig, och i ljuset: för- och efternamn på en man som Gud uppmanade honom att ringa för att hälsa: ”Jag reser upp dig från skräphögen”.
– Jag visste varken vem mannen var eller vilken skräphög Gud menade. Det här var under min bittra tid då jag sket fullständigt i alla församlingar. Så jag vägrade.
Morgonen efter dök samma tanke upp igen.
– Ju mer jag sa nej, desto mer smygande huvudvärk fick jag. Jag som aldrig har migrän! Till slut gav jag efter och ringde honom. Och då försvann huvudvärken. Gud sa: ”Du ska lyssna när jag talar.” När jag säger så invänder vissa: ”Så där kan inte Gud funka”, men det kan han visst det, säger Simon Ådahl och illustrerar genom att dra sig själv i örat.
Du tänker att Gud kan ”dra dig i örat”?
– Joo, fy vad vi har bråkat. Vi har bråkat jättemycket. Han kan vara ganska bestämd alltså, får alltid sin vilja igenom. Och jag är den där tjänaren som alltid säger nej först. Sedan gör jag ändå som han säger.
När Simon Ådahl fick tag på den före detta pastorn och meddelade det han upplevde att Gud sa: ”Jag ska resa upp dig ur skräphögen och den herdestav som slagits ur din hand den sätter jag tillbaka nu och du ska samla in de brända barnen, de rivna lammen och de slagna fåren”, fick mannen i fråga ett blodtrycksfall, kunde bara väsa fram ett ”tack” innan han höll på att svimma.
När han återfick fattningen berättade han att han dagen före hade gått förbi en kolonilott med en stor skräphög, tittat mot luften och frågat Gud: ”Hur länge ska jag ligga på skräphögen? Om du älskar mig, låt någon ringa mig.”
Mannen hade en gång varit pastor i en växande, karismatisk församling men fått sluta efter en otrohetsaffär med en gift kvinna i församlingen. Simon Ådahls hälsning gav honom en ny chans.
– Det som började med otrohet och fallenhet har fått vara till jättestor välsignelse!
[ Simon Ådahl: "Jag har aldrig varit med om något liknande" ]
Tror inte längre på samfundsgränser
Sedan något år har Jesusträffen tagit en paus eftersom den till slut mest lockade redan kyrkvana. Och det är inte dem Simon Ådahl främst vill nå. Han är besjälad av att ”vanligt folk” som inte har någon relation till kyrkan ska få höra om Jesus. Det är därför han erbjuder förbön på marknader, new age-mässor eller som hans pappa: en vanlig dag på Ica.
Simon Ådahl är medlem i pingstförsamlingen i Gävle, men rör sig fritt mellan kyrkorna. Han tycker inte att samfundsgränserna är relevanta längre. Senast han var i Finland åkte han främst runt i lutherska kyrkor och upplevde att det var befriande att vara begränsad till tio minuters vittnesbörd. Möten i trosrörelsen kan pågå i tre timmar och efteråt känner sig Simon Ådahl ofta ”slaktad”, berättar han.
– Pingst och Svenska kyrkan, vad är skillnaden? Jag kanske inte håller med om alla teologiska hårklyverier, men jag har min relation med Herren. Jag följer inte en viss teologi, jag läser i Bibeln. Och så försöker jag hålla fast vid något som min pappa alltid sa.
Än en gång lägger Simon Ådahl sig till med finlandssvenskan:
– “Kom ihåg en sak pojke: Se aldrig på människor, för då blir du förvirrad. Men om du ser på Jesus – då blir du förvandlad.”
[ Tiktok-evangelistens bil vandaliserad: Trakasserierna fortsätter ]
---
Fakta: Simon Ådahl
Ålder: 67 år.
Bor: Gävle.
Familj: Gift med Maria, tre vuxna döttrar, tre perserkatter.
Gör: Musiker och evangelist.
Aktuell: Med boken Under vandringen (Sjöbergs förlag).
---
