När Lena-Sofia Tiemeyer skriver om bibliska personer som Josef, Jona och Noomi frångår hon sitt forskarskrås krav på objektivitet. Dagens recensent Birger Thureson uppskattar tilltaget och kallar Mina bibliska vänner och jag både för ”ett folkbildningsprojekt” och ”rent av spännande läsning”.
En professor i Gamla testamentets exegetik nördar ner sig i berättelser om personer som får allt svagare konturer i den sekulariserade svenska samtiden. Låter det trist? Det är det inte. Tvärtom. Lena-Sofia Tiemeyers bok om Noa, Sara, Josef, Rut, Noomi, Saul, Jonatan, Mikal och Jona är intressant, rent av spännande läsning.
Till det bidrar att författaren vågar släppa fram sina egna känslor och berätta vad hon tycker om de bibliska karaktärernas vägval och agerande. Även om Guds handlande, för den delen. Något oortodoxt, kan tyckas. I forskarvärlden anses strikt objektivitet vara en garant för trovärdighet, om jag förstått saken rätt. Men författarens egna ställningstaganden ger i det här fallet färg och fart åt framställningen utan att trovärdigheten lider skada. Snarare tvärtom – jag får som läsare veta var författaren står i de moraliska dilemman som bibelberättelserna skildrar. Det är en redovisning som jag uppskattar.
En skitstövel är en skitstövel, vilket Bibeln inte döljer. Men också en sådan kan ha sina goda sidor. Den till synes perfekte kan avslöja stora moraliska brister i prövningens stund. Ibland är hjälten en skurk, och ibland är skurken en hjälte, vem som är vad är inte alltid lätt att avgöra. Sådant är livet, och det speglas väl i Bibeln. Och i Tiemeyers bok.
Karaktärernas komplexitet ges extra belysning från ett antal utombibliska källor. Kristna, judiska och sekulära författare som använt bibliska gestalter i sina verk träder i dialog med Gamla testamentets berättelser. De har läst mellan raderna, fyllt i luckor i handlingen och presenterat alternativa vägval för karaktärerna.
Det kan uppfattas som provocerande för fromma bibelläsare som lärt sig att ostört tolka berättelserna i Gamla testamentet på ett visst sätt. I synnerhet när författarna tar sig stora friheter i sitt återberättande. Men det hjälper definitivt läsaren att testa sin egen moraliska kompass. Hur skulle jag ha handlat, om jag ställts inför samma utmaningar som en Josef eller en Rut? Vart hade berättelsen tagit vägen då?
Berättelsernas historiska bakgrund är inte ointressant för Tiemeyer, men hennes fokus ligger på relationerna. Det är där de bibliska gestalternas karaktär avslöjas. Hur hanterar de sina medmänniskor, och hur utvecklas deras kontakt med Gud?
Det är också där som läsaren kan spegla sig i sökandet efter en egen identitet. Vem är jag? Var står jag när min karaktär prövas? Det är tidlösa frågor som kan frikopplas från den historiska bakgrunden.
Tiemeyers bok ger den vana bibelläsaren mycket nytt att tänka på. Men den kan också betraktas som ett viktigt folkbildningsprojekt. Noa, Sara, Josef och de andra bibliska gestalterna var en gång alla svenskars grannar, inflyttade i våra liv via skolans, söndagsskolans och den allmänna bibelkunskapens förmedlingsverksamhet. De bibliska berättelserna användes för att förmedla vägledande information i moraliska frågor.
Numera ges Bibelns gestalter regelbundet utrymme i kyrkans gudstjänstliv, men får i övrigt nöja sig med ytterst sporadiska inhopp i skönlitteraturen och i korsord konstruerade för pensionärer. Deras konturer bleknar. Allt färre lär känna dem.
Att lyfta fram Bibelns berättelser – även Gamla testamentets – och ge dem plats i en tid när modernitetens baksmälla aktualiserat de existentiella frågeställningarna, är en välsignad gärning. För individen, men också för ett samhällsbygge i skriande behov av etisk armering.
Det hade inte gjort något om Tiemeyer tryckt ännu mer på de bibliska berättelsernas samhällsnytta. Men det kanske är ett jobb för oss som läser hennes bok.
[ Hon är Sveriges första kvinnliga professor i bibelvetenskap ]
Titel: Mina bibliska vänner och jag
Författare: Lena-Sofia Tiemeyer
Förlag: Spricka förlag (326 sidor)
Genre: Teologi
