”Om tanken att ändamålet helgar medlen får fäste i oss börjar en successiv nedbrytningsprocess av samvetet”, skriver Dan Salomonsson i sin kulturessä.
Hon, den lesbiska tjejen, ville samtala personligt. Situationen målades upp och jag lyssnade. Hennes story innehöll både kompisarnas och församlingsmiljöernas reaktioner. Den personliga brottningskampen var i huvudsak lik alla andra liknande berättelser jag har mött. Jag lyssnade mest och försökte då och då att uppmuntra och ge den hjälpsökande den hjälp och det stöd hon själv önskade. Samtalet avslutades och var ett i raden av människonära möten. Plötsligt ändrades allting när Aftonbladet senare ringde upp och ville göra en intervju.
Det går att utveckla faktaresistens också på samvetets område.
— Dan Salomonsson
När jag vägrade att samtala med journalisten om själavårdande samtal blev tonen skarp. Då berättade hon att mitt tidigare samtal hade filmats och spelats in med dold kamera. Hotfullt fick jag veta att det jag hade sagt skulle publiceras oavsett om jag ville bryta min tystnadsplikt eller inte. Där avslutades telefonsamtalet. Jag blev illa berörd men inte särskilt rädd.
Det fanns inget som sagts eller gjorts i det strikt personliga samtalet som var uppseendeväckande eller konstigt, inte ens för journalister som ville avslöja mörkermän i frikyrkan. Den kvarvarande känslan är obehaget av att en tidning som säger sig vilja avslöja falskhet och lögn använder ljugandet och falskspelet som metod. Att man dessutom inte respekterar biktrummets särställning är beklämmande och upprörande.
Kanske är det just den erfarenheten som gör att historien om TV4:s Wallraffade på mediekanalen Riks och Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning för mig får en ytterligare dimension utöver ett viktigt avslöjande om trollkonton. En mening från reportern Daniel Andersson som under ett års tid infiltrerade SD-miljön har stannat i min tanke. ”Det har varit otroligt påfrestande såklart att ljuga så mycket, att göra det under så lång tid”, sa reportern i en intervju med Efter fem.
[ Fredrik Wenell: Dags för moteld mot Åkessons nätkrig ]
Han fortsätter öppenhjärtigt att berätta om att psykologhjälp har tagits i anspråk för att bearbeta upplevelserna som wallraffande journalist. Det kostade på att ljuga och att inte vara sig själv i en falsk identitet. Att jaga hemliga trollkonton med hemliga avlyssningar som metod är tärande.
Jag tror inte att någon människa med god vilja är förvånad över att falskspel och lögn bryter ner psyket. Den inre mekanismen, samvetet, blinkar illrött när någon, om än i egna ögon med goda syften, lånar sig till lögnen. För oss alla verkar det vara nära till hands att acceptera halvsanningar och lögner bara de pekar åt det håll där våra egna åsikter och preferenser finns.
Frontlinjen mot lögn och desinformation går inte genom de politiska korridorerna eller genom medieredaktionerna. Fronten mot lögnen går genom ditt och mitt innersta. När vi struntar i våra inre varningssignaler blir vi förstörda inifrån. Detta är så grundläggande att vi alla känner igen hur de inre varningssignalerna fungerar.
[ ”Profetian” till min man förstör våra liv ]
Redan tidigt vet vi att man inte ska ljuga. Det sved, inuti oss som barn, när vi snodde glass från lillsyrran. Tyvärr kan man tysta de inre signalerna. Det går att utveckla faktaresistens också på samvetets område. Om tanken att ändamålet helgar medlen får fäste i oss börjar en successiv nedbrytningsprocess av samvetet. En bibeltext beskriver samvetes inre dialog träffsäkert. Först slås fast att alla människor grundläggande har en medvetenhet om ”lagen”, vad som rätt eller fel. Utifrån detta beskrivs den inre dialogen med orden ”om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig” (Rom 2:15). Vår egen process längs gränslinjen där lögnen frestar och attackerar oss är ständigt pågående. Vid lögnens inre förhandlingsbord står vi själva för både anklagelse och försvar.
[ Frikyrkomoralisterna är ingenting jämfört med dagens PK-poliser ]
Det är lätt att vi blir avtrubbade och likgiltiga när lögner och felaktiga fakta presenteras som sanningar.
Samvetet strider mot vår egen benägenhet att ljuga. En tanke som dyker upp är att det inte betyder något om jag slarvar med sanningen, alla andra gör ju likadant.
Men om en av andra oberoende tydlig gräns mot lögnen inte upprätthålls är vägen i förlängningen öppen för ljugandet på bred front. Lögnen blir då inte bara accepterad, den blir till och med redskapet för att kämpa för den egna förvridna versionen av sanningen. Vi översköljs därför av desinformation och ryktesspridning. Det är lätt att vi blir avtrubbade och likgiltiga när lögner och felaktiga fakta presenteras som sanningar. På världsarenan faller sanningen offer i krig. Kriget i Ukraina falsketiketteras som specialoperation mot nazism, dödstalen i Gaza överdrivs och höftas i syfte att stryka under brutaliteten i kriget.
Dessa falska siffror blir underlag när världspolitiken och världsopinionen bildar sig en uppfattning. När Hamassiffrorna över döda kvinnor och barn sedan revideras till hälften av FN-organet Ocha blir rättelsen bara en notis. Exemplen på falska siffror, rena lögner och vinklade halvsanningar har blivit så frekventa att vi knappt orkar att bry oss längre.
[ Frida Park: Är Netanyahu den som kan uppnå fred? ]
Likgiltigheten inför ljugandet på den stora arenan är farlig. Men passiviteten inför ljugandet på det personliga planet är allvarligare. De storskaliga lögnerna har sitt rotsystem i förstörda samveten hos oss som individer. En känd berättelse, som verifierats, handlar om hur man tar den personliga fighten för sanning och ärlighet. Den handlar om en statsminister och några pennor märkta – tillhör statsverket. Vår tidigare statsminister, Tage Erlander, hade fått pennorna med sig hem. Fyra år efter att Tage lämnat statsministerposten gick Aina, Tages fru, tillbaka till regeringskansliet för att lämna tillbaka pennorna som tillhörde oss skattebetalare.
Pennorna hade ett begränsat, nästan obefintligt värde, men uppriktigheten och ärligheten vägde tungt. Därför tog man sig besväret att återlämna pennorna – kanske till och med lite generat. Inget var viktigare än att vara sann, någon att lita på. Vi alla, vanligt folk, journalister och statsmän behöver först och främst ta upp kampen för sanningen i våra egna liv. Sedan kan vi peka på oärlighet och hemligheter i vår omgivning.
