Inför att Josefin de Gregorio skulle föda sitt första barn hade hon bestämt sig för att inte ta någon smärtlindring. I dag ifrågasätter hon varför det finns så mycket tvivel, skuld och skam kopplat till epiduralen.
När jag skulle föda mitt första barn var jag mycket bestämd: ingen epiduralbedövning! Jag instruerade min man noggrant. Han skulle hjälpa till att föra min talan ifall någon ivrig barnmorska försökte övertala mig att ta den enkla vägen ut. Jag, en superkvinna, skulle naturligtvis föda barn på det sätt naturen bestämt. Inga sprutor här inte.
Jag fick äta upp mina ord och min hybris. Väl under förlossningen – som var en igångsättning på grund av havandeskapsförgiftning, och därmed oerhört och onaturligt intensiv – ville jag desperat ha epidural. Men det var för sent; först måste man konsultera läkaren om huruvida jag kunde få bedövning på grund av mina sjunkande blodvärden, och sedan kom bebisen.
Det var första gången i mitt liv jag förstod att man kan ha så ont att man vill dö.
Ett och ett halvt år senare var det dags igen. Eftersom min första förlossning var så traumatisk hade jag nu gått till en Auroramottagning i flera månader och fått lära mig om smärtlindring och barnafödandets faser. Det vill säga, sådant jag borde ha lärt mig mer ordentligt första gången. Den milda och engagerade barnmorskan på Auroramottagningen visade mig partogram och lärde mig andas; hon instruerade mig i lustgasteknik och förklarade precis hur epiduralbedövning och spinalblockad fungerar. Hon berättade om sterila kvaddlar och kroppens naturliga försvar mot smärta.
[ ”Efter fjärde missfallet slutade jag att be” ]
Efter att ha gått hos denna barnmorska kunde jag konstatera att jag haft både rätt och fel i min inställning till födande. Längtan efter en “naturlig förlossning” var absolut inte något dåligt i sig, och det är i allra högsta grad möjligt att föda “naturligt”, det vill säga utan epidural, och överleva. Men min snobbiga attityd och de låsningar den medförde var bara negativa.
Under min andra förlossning kunde jag använda lustgasen på rätt sätt, och det gjorde en enorm skillnad. Jag fick pauser i värkarbetet, kunde bada, prata med min man, dricka lite saft. Jag var inte heller rädd för att be om epidural när smärtan blev för intensiv – men precis som förra gången visade det sig att jag kommit för långt i värkarbetet när jag ville ha bedövning, och bebisen föddes inom någon halvtimme.
Och jag förstod att den där känslan ännu levde inom mig, den som eldar på hierarkin mellan kvinnor som föder med eller utan bedövning.
— Josefin de Gregorio
Efteråt kände jag mig stolt. Både för att jag överlevt, men också för att jag klarat mig utan epiduralen. Men som min man påminde mig om när jag skröt om det, så var det ju inte riktigt så att jag inte velat ha den. Jag hade bara inte hunnit.
Och jag förstod att den där känslan ännu levde inom mig, den som eldar på hierarkin mellan kvinnor som föder med eller utan bedövning.
Man kan läsa mellan raderna på populära Instagramkonton och bloggar för blivande mammor. Det pratas om det holistiska och naturliga, om föda utan rädsla-metoden, om att vara i samklang med naturen, sig själv och sin kropp. Det talas om “vilda graviditeter”, alltså helt oövervakade graviditeter där kvinnan till och med väljer bort rutinkontroller och ultraljud, och hemförlossningar hajpas som det absolut bästa.
Och visst, en hemförlossning är väl historiskt sett oerhört naturlig. Men då får vi inte glömma att hög mödra- och barndödlighet också är historiskt vanligt. Det hade varit helt otänkbart för mig att inte gå på vartenda vårdbesök som erbjöds mig. Jag hade känt mig oansvarig om jag inte gjort allt för att säkerställa att barnet i magen mådde bra.
Så vad var det som gjorde att jag kände så mycket tvivel, skuld och skam kopplat till epiduralen? Varför satt jag uppe på kvällarna och ältade med min man i soffan inför vårt andra barns födelse?
Vi utövar vårt specifika, psykologiska kvinnliga våld mot varandra genom jämförelser, dolda gliringar och skryt.
— Josefin de Gregorio
Jag tror att det handlade om något slags känsla av att vara “mindre kvinna” om jag fick bedövning. Min kropp var ju gjord för det här, det hade jag alltid fått höra. Men när jag blev gravid upplevde jag inte alls det rosa skimmer jag förväntat mig; jag mådde illa och kräktes in i tredje trimestern, drabbades av förlamande trötthet, grät och åt godis, blev andfådd av att gå uppför en trappa, somnade klockan åtta varje kväll. När mitt första barn föddes var jag sjuk och låg med magnesiumdropp i tjugofyra timmar, traumatiserad och mentalt frånvarande. Det kändes som om jag fundamentalt misslyckats med det mest självklara.
Jag har hört liknande berättelser från kvinnor som fått förlösas med akuta eller urakuta kejsarsnitt; de upplever inte sällan att de också misslyckats. Som om det vore en tävling. Som om det inte vore nog att ha burit och fött ett barn till världen. Tänk att det ska bli prestation även i detta, i denna vår märkliga moderna kultur.
Det värsta är väl att ingen säger det rätt ut, heller; vi utövar istället vårt specifika, psykologiska kvinnliga våld mot varandra genom jämförelser, dolda gliringar och skryt. Jag vet inte hur ofta jag läser inlägg i mammagrupper där kvinnorna inleder med “Skamma inte snälla, jag mår redan så dåligt över det här”.
Nej, jag hann inte med någon epidural, fast jag ville. Det gick bra ändå – men det gör mig verkligen inte till en bättre kvinna.
[ Doulafenomenet säger något om samtiden: Att vi är ensamma ]
