En uppmuntran att ”måla det du ser i bönen” ledde Sanne Frostensson in på ett helt nytt livsspår. I dag är hon konstnär och har precis avslutat en utställning på Sigtunastiftelsen. Dagens Malina Abrahamsson möter henne i ett samtal om tystnad, bön och ”heligt avfall”.
SIGTUNA. Det händer ganska ofta att konstnären Sanne Frostensson sätter sig på golvet i sin ateljé och sedan sitter där tyst, ibland i timtal. Framför sig: en tom duk, eller ett pågående projekt. Hon sitter i väntan – inte så mycket på inspiration som på att låta något djupna i henne själv.
– Det kanske låter luddigt, och det är inte som att ett konstverk blir djupare ju längre jag sitter tyst … Det är mer som att …
Hon letar efter rätt ord, men märker att den konstnärliga processen inte alltid låter sig förklaras. Medan hon söker efter en passande formulering talar hon med händerna. Med snabba, tydliga rörelser markerar hon olika ställen på kroppen – hjärtat, magen – som för att illustrera att konsten kommer inifrån.
– Jag skulle aldrig kunna måla en tavla på beställning, konstaterar hon.
– Och vissa tavlor bränner jag upp, eller målar över. För mig är det processen, och inte resultatet, som är det viktiga.
Belyser påsktidens mysterium
Sanne Frostensson bor sedan fem år tillbaka i Bergen, vilket har lämnat spår i hennes sätt att tala; en norsk språkmelodi blandas med den ursprungliga skånskan. Jag möter henne en dag på Sigtunastiftelsen. Här hänger hennes utställning ”En kort tid” med oljemålningar och skulpturer som rör sig mellan det nonfigurativa och figurativa. Sammanlagt 22 verk som på olika sätt belyser påsktidens mysterium; hur Jesus efter uppståndelsen är fördold, men ändå möjlig att se.
För Sanne Frostensson är tron och konsten tätt sammanbundna. Hon drivs av inre – ibland långsamma – rörelser snarare än av en strategisk karriärplan. I ett samhälle som premierar det snabba, känns det nästan subversivt.
– Kravet på att konsten ska vara säljbar biter inte riktigt på mig, men däremot funderar jag ibland: Vad håller jag på med? Min syster fick nyss barn. Och då kan jag känna: Det är ju det som är livet!
– Själv lever jag som ensamstående konstnär. Vissa dagar, när allting går lätt, behöver jag inte argumentera för livet jag har valt. Andra dagar, då ingenting händer på målarduken och jag inte har några planerade utställningar eller får några stipendier, är det motigare. Men där hjälper den andliga urskiljningen …
Andlig urskiljning är ett nyckelbegrepp i Sanne Frostenssons liv, förstår man. Utöver sin konstnärspraktik leder hon retreater i ignatiansk anda bland annat för präststudenter. Själv upptäckte hon jesuitgrundaren Ignatius av Loyola och hans sätt att ”söka och finna Gud i allt” under en retreat. Hon säger att andlig urskiljning kan vara särskilt hjälpsamt för konstnärer, som saknar en arbetsgivare som ger direktiv för vad man ska ägna sina dagar åt, och som därmed är mer utsatta för självtvivel. Hon liknar det vid bönens värld: ”här sitter jag i bedjande meditation, jag får ingen kontakt, det blir inget heligt möte, det är ingenting”.
Hur urskiljer man att man ändå ska fortsätta?
– Det handlar mycket om att lära sig vilka röster man vill lyssna på, vilka argument. Är det ett hyttande finger och en uppmaning om att du bättre borde bidra till samhället? Eller är det en mer viskande röst som säger ”Tänk att det är tillåtet att skapa, tänk att man kan leva så”.
– Men än har jag inte gjort några livsavgörande val; jag är 35 och det finns fortfarande en möjlighet att få barn. Kärleksrelationer är fantastiska, och kanske lever jag med en man så småningom. Men det är något annat som är prioritet ett i mitt liv.
Konsten?
– Nej, inte konsten i sig. Den är bara ett uttryck för det inre livet – för kontakten med mig själv, och med Gud. Jag vet inte om jag alltid kommer att vara konstnär. Kanske har konsten kommit in i mitt liv för en tid och sedan ska försvinna?
Sanne Frostensson berättar att hon aldrig heller har drömt om att bli konstnär. Visst ritade hon som barn, men inte mer än någon annan egentligen.
Ny inriktning för livet
Hon växte upp i en prästfamilj på Österlen och blev efter konfirmationen kyrkligt aktiv, bland annat i EFS-kapellet i Lund. Från 2010 och två år framåt var hon volontär på Bjärka-Säby. Då ingick också en ignatiansk retreat. Av sin vägledare fick Sanne Frostensson ett vitt A4-ark, kritor och en uppmaning: Rita vad du ser i bönen.
Det skulle ge hennes liv en ny inriktning.
– Jag märkte att jag genom bilden kunde uttrycka det som fanns i mitt inre. Det i sin tur kunde skapa en kontakt hos någon annan.
Efter åren på Bjärka-Säby genomförde Sanne Frostensson Ignatius andliga övningar – en trettio dagar lång retreat. Varje dag i en månads tid mediterade hon över olika bibeltexter genom att leva sig in i dem med alla sinnen – och sedan samtala om upplevelsen med en vägledare. Den processen ledde i sin tur till att hon djupare ville förstå vad hon hade varit med om. Hon började plugga teologi på Newmaninstitutetet i Uppsala. När hon var klar kände hon ett starkt behov av att bearbeta det hon varit med om och sökte in på konsthögskolan i Bergen. Där skapade hon en skulptur i papier-maché där kandidatuppsatsen i teologi ligger inbäddad. På ett minst sagt konkret sätt använde hon sin egen erfarenhet som material.
Skulpturen står nu i kapellet på Sigtunastiftelsen.
– Jag kände mig oerhört ambivalent inför det akademiska. Det är verkligen en hatkärlek; samtidigt som jag får jättemycket energi av att studera kände jag att jag till slut nästan kräktes på alla teorier, resonemang och åsikter, förklarar hon medan hon visar mig sina verk.
[ Därför vill så många protestanter göra katolska övningar ]
Arbetar med heligt avfall
I en korridor hänger delar av samma uppsats, men där har hon strukit över de flesta ord med tippex. De ord som blir kvar bildar en sorts dikt som uttrycker hennes konstnärliga praktik. Ytterligare längre bort står en stege, gjord av avlagda metallföremål från ett nedlagt kloster.
Sanne Frostensson beskriver sin praktik bland annat med hjälp av begreppet ”sacred waste” – heligt avfall. Det är ett begrepp som används inom kulturantropologin och uttrycker hur ett objekt överges – och transformeras till något annat.
– Alla mina verk är rester av genomlevda processer – som kan bli potentiella kontaktytor med det heliga, säger Sanne Frostensson, och lägger till:
– Ordet potential är viktigt. För vi kan inte styra när ett möte äger rum.
Utforskar tystnaden
Men Sanne Frostensson vill gärna hjälpa betraktaren på traven. Till sin utställning på Sigtunastiftelsen har hon tagit fram en sorts övning, med inspiration från den ignatianska spiritualiteten. På ett programblad finns uppmaningar som: Be om att bli ledd dit du ska, stanna inför ett verk som ger resonans i dig, betrakta helheten, vila i tystnaden, tillsammans med konstverket, så länge du vill.
– Att ”bara” sitta i en stol framför en målning kan ge ganska mycket av det som man vill åt i det vi kallar bön, menar Sanne Frostensson.
Sedan några år tillbaka har hon utforskat hur tystnaden kan bli en gemensam praktik i konstvärlden. När hon levde på Bjärka-Säby under två år märkte hon själv hur välgörande tystnaden kan vara. Hon beskriver sig själv som ”väldigt sensitiv”, vilket gör att hon möter världen oskyddad och öppen, tar in många intryck. Det kan vara en styrka i det konstnärliga, men utmattande i sociala sammanhang.
– På Bjärka upplevde jag tystnad i gemenskap – ett sätt att vara i kontakt utan att vara social. Men på andra ställen har jag känt att jag på ett sätt har behövt ”stänga av” min känslighet – stänga av min inre kontakt. Och det vill jag egentligen inte alls göra, för det är den jag är allra mest intresserad av. Det är den jag hela tiden söker.
Är det så att konsten föds i bönen? Eller hur hänger bönen och det konstnärliga ihop?
– Det undrar jag också, säger Sanne Frostensson och ler.
[ Konstnären Janeric Johansson: ”Kyrkan sysslar mer med propaganda än att möta folk” ]
---
Fakta: Sanne Frostensson
Ålder: 35 år.
Bor: Bergen, Norge.
Familj: Ensamstående.
Gör: Konstnär och retreatledare. Har en masterexamen i fri konst från universitetet i Bergen och en kandidatexamen i teologi från Newmaninstitutet i Uppsala. Jobbar också på ett demensboende några dagar i månaden.
Aktuell: Har just avslutat utställningen ”En kort tid” på Sigtunastiftelsen.
---
