Frikyrkornas omsvängning i synen på idrott skedde i det tysta. Joel Halldorf går till arkiven och läser om en tid då det vore otänkbart för en pastor att vara aktiv idrottssupporter.
Pelle Hörnmark berättar att han stormat isen efter att HV71 vunnit SM-guld, och Andreas Nielsen planerar kalendern efter Leksands matcher. Det är okontroversiellt i dag, men hade knappast gått hem för ett par generationer sedan.
Jag återvänder till arkivet efter att jag läst Rickard Ringqvists reportage om idrottsälskande präster och pastorer, och finner en artikel med rubriken “Kristendom och idrott”. Den är tryckt i pingstmagasinet Den kristne år 1960, och har ett tydligt budskap: “Verklig kristendom och idrott går inte att förena”, dundrar pingstpastorn som skrivit den. Detta gällde särskilt för hans eget skrå, förkunnarna: “Går man in för sin uppgift, blir det inte någon tid över till idrottsövningar.”
Detta var inställningen till idrott i Pingströrelsen – och några decennier tidigare var hållningen densamma i Missionsförbundet och Baptistsamfundet. Här hade varken Britta Hermanssons hockeykärlek eller Moni Höglunds supporterskap fått plats.
Den attityden formade också denna tidning: När Dagen lanserades klargjorde Lewi Pethrus att den inte skulle innehålla några idrottsreferat. Sanna kristna skulle varken utöva eller titta på idrott.
Detta var lika självklart då som det är obegripligt nu, och skillnaden är ett tecken på en djupgående förändring. Från 1970-talet förändras frikyrkorna, framför allt Pingströrelsen, i grunden. Det gamla försvinner och något nytt växer fram. Genom att följa hur synen på idrott förändras kan vi förstå vad som skett.
Det påstås ofta att det var kalenderkrocken som gjorde idrotten syndig. Det vill säga att matcher och tävlingar ofta låg på söndagarna, och därför konkurrerade med församlingslivet. I sin läsvärda avhandling Bortom syndakatalogen hävdar Björn Cedersjö det: “Problemet är hela tiden konkurrensen med församlingens söndagsmöten”, skriver han.
Men det är inte hela svaret. Gräver man djupare i den frikyrkliga kulturen finner man andra orsaker. Inte bara enskilda argument, utan ett numera bortglömt moraliskt system.
Avvisandet av idrotten hade sin rot i väckelsens pietistiska etik. Pietismen växte fram i Tyskland på 1700-talet, och betonade omvändelse och helgelse. Målet var att tron skulle forma hela livet, så att allt vad en omvänd människa gjorde präglades av hennes pånyttfödda sinnelag.
Då räckte det inte att man avstod från uppenbar synd – saker som sprit och utomäktenskapliga relationer – utan också från det som inte kunde räknas som fromhet. Hit hörde lek, skämt, förströelse och njutning. Sådant var slöseri med tid. Distraktioner som stal kraft och tid från det enda viktiga: Att tjäna andra, fördjupa sitt andliga liv och sköta sitt arbete.
Att tillaga och servera en 5-rätters middag, bläddra i ett modemagasin eller läsa romaner – allt sådant var onyttigt, därför oandligt och således otänkbart.
Den som vill hindra människor att göra saker som skänker dem glädje och inte skadar någon måste ha väldigt bra argument. Det har inte pastorerna, ändå försöker de sätta stopp för konst, lek och rekreation.
— Joel Halldorf
När idrottsrörelsen växte fram, i slutet av 1800-talet, sorterades den in i detta fack. Man kunde inte se att sportandet befordrade det andliga livet, därför avvisades den tillsammans med romaner och nöjen. Väckelsens värld var målad i två färger: Svart eller vitt. Allt som inte var andligt ansågs värdsligt.
Att idrotten inkräktar på den helgade söndagen var ett tecken på dess världslighet, men det var inte det som var grundproblemet. Det märks när en pastor på 1940-talet bemöter frågor om det kan vara okej att idrotta, så länge man inte gör det på söndagar?
“En verklig kristen, som lever i daglig förbindelse med Gud genom bön och läsning av Guds ord och på detta sätt håller sitt inre genomlyst och vaket, har rätt att göra allt, som han kan nedbedja Guds välsignelse över”, svarar han på detta. Det låter kanske generöst, men läser man vidare inser man att han menar att det gör idrotten otänkbar alla dagar i veckan, inte bara på söndagar. Det samma gäller, fortsätter den unge predikanten, biografbesök, jazzmusik, schack eller att skaffa sig kläder “efter sista modet”.
Idrotten hörde till syndakatalogen: Den aldrig nedtecknade men över allt närvarande förteckning över saker som kristna skulle undvika. Från 1950-talet förmedlades den i form av en mängd regler, men man verkar inte ha brytt sig om – eller kunnat? – förklara den på ett rimligt sätt. Samtidigt pressas den allt starkare av en omgivande kultur som betonar frihet och självförverkligande.
[ Tänk att något så viktigt som idrotten kan orsaka så mycket skada ]
Den som vill hindra människor att göra saker som skänker dem glädje och inte skadar någon måste ha väldigt bra argument. Det har inte pastorerna, ändå försöker de sätta stopp för konst, lek och rekreation. Följden är att en frikyrklig generation kläms mellan tidens starka frihetslängtan och väckelsen strikta moral. Att regelverket är svårbegripligt gör det hela än mer smärtsamt.
Det gick naturligtvis inte i längden. I en artikel i pingstmagasinet Alla tiders ledare år 1975 – ett år efter Pethrus död – syns förändringen. Tidigare hade man avvisat alla försök att integrera idrott och ungdomsarbete, men nu hörs nya tongångar: “Kontakten blir aldrig så bra som när alla ligger i gräset och pustar ut efter en hård fotbollsmatch”, kan man läsa. Att detta är en fullständig omsvängning antyds inte ens. Läsarna förväntas helt enkelt acceptera att det som var förbjudet i går hyllas idag.
Pingströrelsen var pastorernas rörelse – då som nu, får man säga – åtminstone när det gällde de stora besluten. Det innebär att kursändringarna sker i det tysta, utan offentliga debatter. Brännande samtal förs i pastorskåren eller bland “de ledande bröderna”, som det hette. Rörelsen förväntas hänga med i svängarna.
Under 1970-talet förändras Pingströrelsen drastiskt när det gäller etik, organisation, gudstjänstliv och fromhet. Man lämnar det gamla bakom sig, ofta utan kommentarer eller förklaringar. Det är omtumlande år.
Många lämnar, men att inte fler gör det beror på att något nytt sveper in. Uppbrottet från pietismen sammanfaller med 1970-talets stora väckelse: Den karismatiska förnyelsen. Denna kombination av skilsmässa och nytt äktenskap skapar en ny pingströrelse: En där musikaler, idrottsläger, ekumeniska relationer, scoutverksamhet och annat som för var helt otänkbart är självklara inslag. En rörelse där man oftare sjunger “Du vet väl om att du är värdefull”, än “Synd och värld farväl för evigt”.
Vi lever fortfarande i den rörelsen, men vi har fortfarande inte talat om vad som hände. Varför vi bröt upp, vad vi vann och förlorade på det – och vad det har gjort med oss.
