“Risken är uppenbar att vi resignerar och tystnar i en tid när vi anar att det stora samhällskontraktet riskerar att brytas upp”, skriver Dan Salomonsson i en kulturessä.
I den tysta kupén på ett SJ-tåg gör jag iakttagelser. Resenärerna, som likt mig har dykt in bakom varsin laptop, verkar ha vant sig vid att järnvägsföretagen inte håller vad de lovar. I vår samtalsfria del av tåget har vi smygande och nickande som i en stumfilm intagit våra platser utan att kommentera att tåget redan vid avgång är en timme försenat. På varje ryggstöd finns symbolen, med pekfingret över munnen, som påbjuder tystnad. Vid entrén till vagnen står “Det här är en lugn vagn”.
Det är slående att själva tystnaden tog sitt osynliga fasta grepp om oss alla innan ljudlösheten blev påbjuden. Stillatigandet var påtagligt redan innan vi kom ombord.
Som en grå ljudlös massa flöt vi fram i stationsgångarna släpandes på tunga väskor. När vi, för att byta perrong, tvingades trava trappa ner och trappa upp var det bara stegen och de rullande väskorna som hördes. Det enda tal som bröt tigandet var stationshögtalarna som utannonserade den växande förseningen gång på gång.
De flesta verkade vara luttrade och vana tågresenärer – vilket tydligen innefattar accepterandet av att tågen inte håller det som lovades när den förhållandevis dyra biljetten köptes. Tyst inser man att det inte hjälper att skoja om eländet. SJ-skämten känns gamla. Att ge luft åt ilska eller irritation är slöseri med energi.
Tystnaden kan kanske vara nyttig för mig som trivs i ljudliga och samtalande miljöer. Redan annonsen om en tyst retreat får mig att instinktivt börja skoja och prata om det komiska att vara tyst i grupp. En tigande gemenskap är liksom emot min natur. Men uppenbart hinner man tänka i den påtvingade tystnaden.
Roat noterar jag att jag har en like i sätet mitt emot mig. Han kan bara inte låta bli att ta upp mobilen och prata med en vän. Inte många sekunder efter att han fallit för frestelsen så börjar ilskna menade blickar bränna likt svetslågor mot denne pratande rebell. Jag undrar stilla varför reaktionen på regelbrottet i kupén väcker större reaktion än tågbolagets svikna leverans som utlovades när vi förskottsbetalade tjänsten. Listan med ursäkter för sjabblet är lång – lövhalka, fordonsfel, personalbrist … signalfel. Detta är väl motsvarigheten till ursäkterna vi hade för sen ankomst i skolan. Undrar om lärarna trodde på oss? Har passagerarna blivit likgiltiga inför kaskaden av ursäkter och helt enkelt uppgivet accepterat att avtalet vid biljettköpet inte hålls?
Jag tänker tyst vidare – är tystnadens apati inför tågstrulandet i Sverige symtomatiskt för något i tiden? Risken finns att vi likt inbitna tågresenärer blir så vana med samtidens förskönande omskrivningar och löftesbrott att vi tystnar i ren resignation och konstaterar att energin kan användas till annat än lönlösa protester.
Dock verkar det som att den uppdämda frustrationen ibland måste pysa ut. Det är i denna tryckutjämning som de oproportionerliga explosionerna briserar i småsaker. När vi tystnat i de stora frågorna blir struntsakerna pysventiler. Hur skulle man annars förklara den mediala stormen när prinsessan Kate, på rehab efter en operation, fixar till en bild på sig själv och barnen. Trots att många själva photoshoppar och snyggar till egna porträtt pyste upprördhetens ventiler i hela mediavärlden inför den kungliga retuscheringen. Frågan om bildmanipulationen blev en pysventil i en komplicerat värld. När Kate i ett senare skede berättade att hon drabbats av cancer blev upprördheten över lite photoshoppande ganska futtig.
Bristen på tillit smyger sig in i vardagen. Varje gång jag öppnar bank-ID uppmanas jag att se upp för bedrägeri.
— Dan Salomonsson
Det är lätt att vi blir stumma när vi lever under reella krigshot med ledare på den globala arenan som inte drar sig för att ogenerat ljuga rakt in i TV-kamerorna. Putin tycks helt sakna varje form av heder. Det sägs att det första offret i ett krig är sanningen. Men allteftersom tiden går blir osanningarna vardag och vi tystnar i bristen på tillit. När Gaza-kriget bröt ut var alla medier noggranna med att komplettera varje uppgift med källangivelser och förbehåll att det var den ena partens uppgifter man refererade. Nu när kriget blivit en del av det reguljära nyhetsflödet presenteras terrororganisationen Hamas siffror ofta som sanning utan förbehåll. Detta trots att mycket av det som rapporterats tidigare har fått korrigeras utifrån att det som angivits varit uppenbara lögner.
Inte konstigt att vi blir uppgivna och tystnar. Polariseringen gör att det kostar för mycket att kommentera eller korrigera.
Även i den mer nära verkligheten smyger sig bristen på tillit in i vardagen. Varje gång jag öppnar bank-ID uppmanas jag att se upp för bedrägeri. När jag ska kommunicera med brev finns en misstänksamhet att PostNord ska slarva bort mitt brev eller inte leverera ett paket – eftersom det har sjabblats flera gånger tidigare. Våra bilar och hem har utrustats med larm, säkerhetsdörrar och kameraövervakning i rädsla för inbrott och stöld. Risken är uppenbar att vi resignerar och tystnar i en tid när vi anar att det stora samhällskontraktet riskerar att brytas upp. Vi skaffar oss istället pysventiler för att få ut trycket av tillitsbrist.
Det fanns en tid när vi kunde lita på SJ, och posten. Tilliten var så stark att det satte avtryck i språket. När något gick riktigt bra sa vi, det går som tåget. Om något var pålitligt och konsekvent var det som ett brev på posten. Lite komiskt har dessa uttryck bytt innebörd. Ett annat uttryck av samma slag för att uttrycka det förutsägbara är – lika säkert som amen i kyrkan. Även detta uttryck kommer att få ett löjets skimmer över sig om kyrkan, sanningens pelare och grundval, inte klarar att leverera efter förväntan i tider när det mesta känns osäkert och gungande.
Om församlingen omförhandlar och anpassar sig efter trenderna i tiden drabbas hon av samma misstroende som alla andra. Tecknet på likgiltighet och uppgivenhet är inte i högljudda debatter och kritiskt engagemang. En minskande trovärdighet ackompanjeras av tystnad och likgiltighet. Det som kännetecknar besvikelsen och bristen på tilltro är oengagerad tystnad.
Men om kyrkan visar sig sann och pålitlig har hon en unik chans och ett gudagivet uppdrag i en tid av svek, fake-news, osäkerhet och oro.
[ Frikyrkomoralisterna är ingenting jämfört med dagens PK-poliser ]
