När Jan Erixon ska välja favoritscener ur den ryske författarens rika produktion, blir det fyllbulten Marmeladov och den prostituerade Sonja han lyfter fram. Två romankaraktärer som mitt i sin trasighet blir ett ljus som lyser i mörkret när de talar om det enda som kan rädda oss: Kristus, människosonen.
– Kristus vandrar bland oss än. Och det är främst där ute bland förbrytarna som han går, säger Jan Erixon.
Jan Erixon är frikyrkopastor och tidigare riksevangelist i Equmeniakyrkan och författare till flera verk om den ryske världsberömde författaren Fjodor Dostojevskij (1821-1881). I april utkommer hans nya bok ”Därför väljer jag Kristus” (Libris), med förord av Peter Halldorf.
Att prata med Jan Erixon om hans relation till det ryska författarskapet vars böcker ständigt nyöversätts och tolkas, är lite som att bege sig ut på en resa som är snudd på dostojevskijsk till sin karaktär: man får vara beredd på det oväntade.
Det handlar om en lång relation. Jan Erixon var i tonåren när han först hörde namnet Dostojevskij i ett bibelstudium under den årliga Hönökonferensen. Han blev nyfiken på författaren, började läsa, och blev drabbad.
– När jag läser Dostojevskij känner jag att han skriver om vår tid. Han skriver om mig! Ingen teologi har talat till mig på samma sätt som den konst han ger uttryck för, säger han.
Liv och dikt har för Jan Erixon under åren tvinnats samman på det sätt som kan uppstå när man inte bara läser en bok utan också blir läst av den. Påverkad på djupet.
Så småningom hamnade Jan Erixon själv i Ryssland, utsänd av Missionsförbundet som ett slags missionär. Han hade då skrivit sin första bok om Dostojevskij, ”Någon besökte min själ” (2004). Boken blev på märkliga sätt, via en åhörare på ett seminarium och hennes kontakt med en rysk professor, översatt till ryska.
Och rätt vad det var blev Jan Erixon kallad som föreläsare till ryska universitet för att tala till studenterna om sin bok.
– Jag var så överrumplad! Jag hade ju ingen tanke på detta, jag är ingen entreprenör. Detta är bakgrunden till mitt Rysslandsöde och det har nu hållit på i trettio år. Jag hade inte räknat med detta alls. men Gud kommer från ett oväntat håll.
Hos Dostojevskij finns en annan och större syn på vad Gud är och vad Kristus är än vad vi i kyrkan normalt har. Detta har påverkat mig.
— Jan Erixon
Talade till ryska studenter
Ryssland befann sig vid denna tid i efterdyningarna av sovjetimperiets fall och den tidigare påtvingade ateismen föll till stora delar ”som ett korthus”, berättar Jan Erixon.
– Och i denna situation fick jag komma till Ryssland och tala inför hundratals studenter, om deras egen författare och en för många liknande längtan efter Gud.
Jan Erixon har sedan dess regelbundet åkt till Ryssland för att föreläsa, men i dagsläget är detta förstås omöjligt.
Men åter till Dostojevskij. Gudsbilderna hos Dostojevskij och den kristna trons huvudroll i författarskapet har varit i fokus i Jan Erixons två böcker om författaren. Dostojevskij har själv sagt att hans främsta ärende är att skildra människan, men samtidigt finns i hela hans författarskap den fråga som blir mer och mer akut och brännande för honom ju längre han lever: den kristna tron som svaret på frågan om livets mening.
I den nu aktuella boken fördjupar sig Jan Erixon i utvalda scener ur romaner som ”Brott och straff”, ”Idioten” och ”Bröderna Karamazov” som på olika sätt speglar författarens gudsbild. Jan Erixon tar upp ämnen som bland annat berättandets funktion, ikonens betydelse, konflikten mellan förnuft och kristen tro samt Guds röst och kyrkans djupaste väsen.
Det finns en uppsjö av litteratur om Dostojevskij, och hans romaner har också givit upphov till dramatiseringar världen över. Trots det råder det stor brist på analyser i Sverige av hur den för Dostojevskij avgörande kristna tron skildras. Det är, menar Jan Erixon, som att det finns en blind fläck för detta hos många av Dostojevskij-kännarna.
– I en recension av ”Brott och straff” på Dramaten för några år sedan påpekar recensenten Amelie Björck detta, när hon säger att ”scenen försvagas av vår tids bristande kontakt med den Gud som i romanen är enda räddningen”.
Med Bibeln som enda sällskap
Den sekularisering som Amelie Björck talar om och som på många sätt präglar Sverige, fanns också under Dostojevskijs liv. Författaren växer dock upp i ett varmt kristet hem. Detta ”kristna minne” bär han med sig i livet. Men när han som ung kommer till Sankt Petersburg och hamnar i en helt annan miljö förlorar han Kristus ur sikte. ”Som när smålänningar kommer Chalmers och börjar läsa”, säger Jan Erixon lite skämtsamt.
Dostojevskij påverkas starkt av de västerländska liberala idéer som är i svang, något som till sist leder till att han blir fängslad och sänd till Sibirien. Han ses som ”folkets fiende”. Vid ett dramatiskt ögonblick utsätts han för en skenavrättning. Detta blir en omtumlande vändpunkt för honom. Han är mycket rädd, och uttrycker senare att rädslan handlar om känslan av ett bortkastat liv – vilket i mycket påminner om väckelsekristendomens omvändelseupplevelser.
– Ja, han säger själv att det han var orolig för var inte döden i sig, utan fortsättningen. Men han får här en existentiell upplevelse av Guds närvaro. Och under fångenskapen i Sibirien senare kommer hjälp att gå vidare. Det är ju mestadels ett helvete där, men det glimmar också till av religiösa minnen. Efter flera år förstår han att Kristus finns också hos dessa förbrytare.
På vägen mot Sibirien välsignas han även tillsammans med andra fångar av några kvinnor, som samtidigt ger fångarna var sitt evangelium. Den Bibeln blir författarens enda läsning i fångenskapen. ”Folket har återgivit mig Kristus, som jag lärt känna i mitt föräldrahem, men som jag sedan förlorade när jag själv blev liberal europé´”, skriver Dostojevskij senare i ett brev. Det är det enkla ryska folket som här får en viktig roll i författarens liv. Förbrytare, fattiga, utslagna.
– De är inte Guds bästa barn. Men Kristus lever i dem. Hos Dostojevskij finns en annan och större syn på vad Gud är och vad Kristus är än vad vi i kyrkan normalt har. Detta har påverkat mig, säger Jan Erixon.
(Den Kristus som folket visar fram är den sanne Kristus, gudasonen – inte den bleka kopia av Kristus som vissa liberaler i Sankt Petersburg försökt lansera som en modernare variant, befriad från synen på Kristus som Guds son.
– Bakom Ivan Karamazovs ”Storinkvisitorn” i ”Bröderna Karamazov” skymtar flera av liberalerna i Sankt Petersburg, bland andra religionsfilosofen Ludwig Feuerbach och liberalteologen David Friedrich Strauss, påpekar Jan Erixon.)
[ Dostojevskijs "Bröderna Karamazov" väckte kravet att älska” ]
Inte propagandistisk
I sitt senare författarskap skriver Dostojevskij bland annat ”Idioten” som var ett försök till ett slags kristusporträtt översatt till författarens tid, och i mästerverket ”Bröderna Karamazov” (1879–80) är den kristna tron huvudtema. Den romanen är, säger Jan Erixon, det verk där Dostojevskij sammanfattar hela sin tankegång i ett kristet ärende. Här finns gudsupplevelserna, och här finns fader Zosima – men här finns också ifrågasättanden och tvivel, vilket gör att romanen inte på något sätt blir propagandistisk till sin karaktär.
– Sekulariseringen skapar en ambivalens hos Dostojevskij, han får hela livet kämpa med detta. Och det som är så stort hos honom är att alla får tala till punkt, även ateisterna. Han bemöter dem med respekt, säger Jan Erixon.
Även utslagna människor bemöts med respekt. Ja, de är till och med viktiga frambärare av evangelium och Guds nåd. Därför är det just två av dem, Marmeladov och Sonja, som Jan Erixon lyfter fram vid frågan om han har något favoritverk eller några favoritscener.
– Om jag ska lyfta fram scener blir det två: den ena är när alkoholisten Marmeladov i ”Brott och straff” stärker sig med några öl på ett sjapp. Han blir i gasen, och plötsligt börjar han predika. Han citerar Bibeln, och han pratar om sin dotter Sonja, som prostituerar sig för att rädda fadern och halvsyskonen.
Jan Erixon letar fram texten ur Dostojevskijs skildring och citerar författaren när han fortsätter:
“Sonja kommer att bli förlåten, ´ty hon har älskat mycket. Men även mot oss ska Domaren vända sig: Kom fram ni drinkare, ni svaga, ni liderliga … Ni ären svin! Med djurets uppsyn och dess stämpel, men kommen fram även ni. Och Domaren skall utsträcka sina händer mot oss, och vi skola falla ner … och förstå allt.”
– Marmeladov slutar sin predikan med orden: `Herre, tillkomme ditt rike!´
Den andra scenen som Jan Erixon särskilt har berörts av är när Sonja i samma roman läser Bibeln för Raskolnikov. Så här låter det då i romanen: ”Ljusstumpen hade sedan länge hållit på att slockna, den belyste matt i det torftiga rummet mördaren och skökan, som på ett så egendomligt sätt kommit samman för att läsa den eviga boken.”
Dessa scener ger, menar Jan Erixon, en bild av hur Dostojevskij mejslar fram sin gudsbild. Kristus vandrar bland oss än, och han vandrar framför allt bland utstötta, förbrytare och fattiga. Jan Erixon skriver:
“I Dostojevskijs värld överraskas man ständigt av att möta Jesus Kristus där man minst anar honom”.
Kanske är det just detta som gör att nya generationer ständigt fångas av detta författarskap?
– Ja. Precis så är det!
---
Fakta: Jan Erixon
- Jan Erixon är pastor i Equmeniakyrkan. Han har i trettio år ägnat sig åt djupgående studier av Dostojevskijs författarskap och är en ofta anlitad föreläsare, både i Sverige och tidigare i Ryssland.
- Han har tidigare utkommit med boken ”Någon besökte min själ – Dostojevskijs andliga resa” (Libris). I vår är han aktuell med ”Därför väljer jag Kristus” (Libris).
- Under kulturnatten i Stockholm, den 20 april, kommer Jan Erixon att delta i ett samtal om boken tillsammans med Sune Fahlgren.
---
---
Fakta: Fjodor Dostojevskij
- Den ryske världsberömde författaren föddes i Moskva 1821 och dog 1881.
- Som ung gick han i militär ingenjörsskola i Sankt Petersburg, men han lämnade senare armén för att bli författare.
- År 1849 arresterades han, och fick tillbringa fyra år i fångläger och de sex påföljande åren i förvisning.
- Dostojevskij skrev under sitt liv elva romaner, tjugo kortromaner och ett stort antal andra verk. Hans mest berömda verk är ”Brott och straff”, ”Idioten” och ”Bröderna Karamazov”. Hans böcker ses som viktiga för utvecklingen av den moderna romanen.
---
[ Frågan om synd och skuld central i Dramatens version av Dostojevskijs "Brott och straff" ]
