Att bli en ”soft girl” är inte lösningen för unga tjejer

Att bli en “soft girl” är inte lösningen varken på prestationsångest eller kapitalismens negativa effekter, skriver Josefin de Gregorio.

Jag har varit ganska duktig ganska länge. Ja, eller alltid, rättare sagt. Som ung ville jag göra vuxna i min närhet nöjda: vara bäst i svenska, engelska och samhällskunskap, räcka upp handen mycket, få högsta betyg på proven. Komma in på elituniversitet. På konfirmationsundervisningen ville jag kunna ge de rätta svaren om Bibeln, be på rätt sätt, bli omtyckt av prästerna.

Under högstadie- och gymnasietiden gick jag föga förvånande in i väggen flera gånger, och jag var deprimerad i flera år under mina universitetsstudier i England. Det skulle ha varit den roligaste tiden i mitt liv, så sade åtminstone de vuxna, men jag led mest. Som bäst mådde jag när jag broderade rosor eller satt på biblioteket och bläddrade i böcker om arkitektur och biskötsel.

Så jag känner igen mig i den debatt som de senaste veckorna har rasat i tidningar och på radio och tv, den som handlar om ”huskvinnor” och ”soft girls”. Huskvinnor är mer regelrätta hemmafruar, ofta stannar de hemma med barnen och sköter hushållet – det är den grupp kvinnor som också kallas för ”tradwives”, och som unga kristna förmodligen stött på här och var på X och Instagram. Soft girls är lite mer diffusa, men man kan säga att de är unga kvinnor som inte vill göra karriär, inte girlbossa, kanske inte ens jobba över huvud taget. De gör en reträtt från kontoret och klättrandet, klär sig i mjuka kläder, dricker smoothies och vattnar sina krukväxter. De har inte nödvändigtvis familj, ofta är de i tidiga tjugoårsåldern. En del kallar deras beteende arbetskritik, andra världsfrånvänt medelklassbeteende.

På kultursidorna har Joel Halldorf och Katrine Kielos-Marçal intagit motsatta ståndpunkter. Halldorf menar att de gör ett slags heligt motstånd mot kapitalismen och prestationshetsen. Kielos-Marçal påminner om att hemmafrun så som vi förstår henne i dag är en ganska sentida borgerlig konstruktion – en konsekvens av industrisamhället. Historiskt sett har kvinnan alltid varit en ekonomisk aktör. Det ser vi till och med bland de allra tidigaste kristna, där Lydia i Apostlagärningarna ”handlade med purpurtyger, och hon hörde till de gudfruktiga” (Apg 16:14).

Men soft girls är som sagt inte riktigt hemmafruar. Och den som stannat hemma med barn vet ju att hushållsarbete i allra högsta grad är arbete, om än obetalt – att komma tillbaka till arbetsplatsen efter föräldraledigheten innebär om inte annat att få äta lunch, dricka kaffe och gå på toa i fred.

Nej, soft girls ifrågasätter hela det moderna samhället och dess krav. Är inte det positivt, då? Vi vet att psykisk ohälsa är ett galopperande problem bland unga. Vi vet att särskilt flickor drabbas av ätstörningar och ägnar sig åt självskadebeteende. Är det då inte en sund reaktion att dessa tjejer tackar nej till plugg, prestigeutbildningar och välbetalda jobb?

Nja, säger jag. Som en ”duktig flicka” vet jag vad prestationsångesten kan göra med en människa. Men jag tror faktiskt inte att det är arbetet i sig som är farligt, utan vad vi lägger ned i det. Jag tänker på vad Paulus säger i Korinthierbrevet: ”Allt är tillåtet för mig, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet för mig, men jag ska inte låta något ta makten över mig.” (1 Kor 6:12–14) Att göra arbetet till sin primära identitet, att mäta sitt människovärde utifrån sina studieresultat – det är inte gott.

[ Soft girls och munkliv - ungdomarnas trendspaning inför 2024 ]

Men jag är övertygad om att människan är skapad för arbete – inte för inte gav Gud Adam i uppgift att namnge djuren och bruka jorden i Edens lustgård. Men det var förstås ett meningsfullt och kreativt arbete. Efter syndafallet är en trist konsekvens att tvingas slita i sitt anletes svett, vilket är det vi upplever när vi släpar oss till kontoret, utför repetitivt och nedbrytande arbete, sliter för brödfödan och så vidare. Men arbetet i sig är inte något ont. Gud själv arbetade trots allt sex av sju dagar under skapelsen!

Det finns också en klassaspekt i soft girls-trenden. För att dra sig tillbaka från arbete behöver man ha kapital – antingen försörjas av någon annan, eller ha sparat en ansenlig summa. De som har de mest fysiskt krävande jobben, de som verkligen kräver en längre semester och mer avancerat softande, är därmed också de som allra minst har råd med det. En presumtiv soft girl behöver ett stabilt och flexibelt medelklassjobb – eller rika föräldrar.

Ingen ifrågasätter att unga kvinnor har högra krav på sig, eller att det moderna kapitalistiska konsumtionssamhället kan ha mycket negativa effekter på vårt välmående, men att fly in i en pastellfärgad drömvärld är inte lösningen.

[ Josefine de Gregorio: Moderna kvinnor längtar efter den snälla sortens maskulinitet ]