Efter att ha levt med mörka tankar och dålig självkänsla sedan tonåren fick Estelle Sjödahl Lindell en dag uppleva frid och frihet. Det var när hon förstod att hon behövde be Jesus om förlåtelse. Då försvann också de ångestfyllda tankarna.
Den 1 juli 2020 blev Estelle Sjödahl Lindell frälst. Det hör inte till vanligheterna att ha ett så specifikt datum för när man kommer till tro, men för Estelle är det tydligt att det var just denna sommardag som hennes liv fick en ny vändning. Hon var 28 år gammal och hade många år av mörker bakom sig.
Estelle växte upp i sydvästra Sverige, med en muslimsk pappa och en kristen mamma. När hon var sex år gammal gick föräldrarna skilda vägar. Från samma tid i livet minns hon tydligt ett speciellt tillfälle då hon tillsammans med sin mamma besökte den lokala kyrkan, för att där få ta emot sin första bibel.
– Jag minns hur vi trippade iväg i snön och hur spänd jag var inför det som skulle hända. Prästen, eller om det var pastorn, stod längst fram i kyrkan och ropade upp alla barn som skulle få en bibel den dagen, minns Estelle.
Så fort hon kom hem ville hon att mamman skulle läsa högt för henne ur den nya boken.
– Då frågade jag mamma, som var min största förebild i livet: “Mamma, finns Gud på riktigt?”. Jag var nervös för vad hon skulle säga, för jag ville så gärna att det skulle vara sant det vi läste om. Hon tittade på mig och svarade allvarligt: “Ja, det är sant”.
Rasism på grundskolan
Vissheten om Guds existens har hon haft med sig sedan dess, som en orubblig barnatro. Men det var inte förrän i vuxen ålder hon skulle förstå innebörden av den tron, och vad förlåtelse kan få betyda på riktigt.
På den kommunala skolan där Estelle gick som barn var det ovanligt att ha en förälder från ett annat land och rasismen var ett faktum.
– Jag blev väldigt mobbad och det är nästan svårt att prata om det nu, säger hon.
– Jag blev kallad för ful, svartskalle och värre saker än så. En dag stod jag som tolvåring framför hallspegeln, olycklig inför att gå ytterligare en skoldag. Då hör jag en mörk röst som tycks komma inifrån mig själv, säga: “Du är så ful”.
– Alla hemska ord jag fått höra så ofta blev till en sanning för mig, som ett manifest. De orden började förfölja mig.
När Estelle var 16 år flyttade hon med sin mamma till Stockholm. Nu såg hon sin chans att börja om på nytt, i en stad där ingen visste något om hennes bakgrund.
De mörka tankarna fanns kvar, men nu var det dags att ta revansch. Hon började träna och plugga intensivt och nådde de högsta betygen, men det växande kontrollbehovet och prestationsångesten blev en ännu större belastning. Även om allting verkade perfekt utåt sett, och hon blev lärarnas favorit, ledde det inte till lycka. Tvärtom mådde hon allt sämre och tankar på att avsluta sitt liv började sippra in.
– Jag hade hela tiden kvar min barnatro, men upplevde Gud som tyst. Jag betvivlade aldrig hans existens, däremot hans kompetens. “Kanske vill Gud bara hjälpa andra människor, men inte mig?”, tänkte jag.
[ Samuel Teglund: “Jag stod emot mediciner länge men för mig var de nödvändiga” ]
Förstod inte innebörden av “frid”
Ensam i sin studentlägenhet grät Estelle förtvivlade tårar och i sina böner försökte hon till och med förneka Gud, för att på så sätt provocera fram ett svar, men följden blev bara att hon drabbades av dåligt samvete.
– Min tro var inte bibliskt förankrad, den var bara symbolisk. Jag förstod till exempel inte att när Jesus säger att han ger oss sin frid, så betyder det verkligen något. För mig kunde det lika gärna vara som att han sa “Goddag, goddag!”
– Problemet som jag ser det nu i efterhand är att jag ville göra allt själv och förminskade på så sätt Guds inflytande över mitt liv. Jag ville bli bekräftad och beundrad på sätt som jag förnekats att bli som barn. Men jag bjöd aldrig in Gud i mitt liv på riktigt.
Estelle träffade sin pojkvän, som är hennes nuvarande make, och han fick vid ett flertal tillfällen rycka ut när hon mådde som sämst och inte ville leva längre.
– Jag målade i stället upp en värld där allt kretsade kring mig och mitt mående. Jag såg mig bara som ett offer, inte som en förövare, men det var jag ju också. Jag var inte snäll mot varken mig själv eller mot människor i min närhet.
Utåt var Estelle en framgångsrik, socialt belevad och beundrad ung kvinna som utmärkte sig i sociala sammanhang. Hon blev ciceronen som folk faktiskt lyssnade på och respekterade. Men inom henne malde de mörka tankarna. Hon bad till och med till Gud om att hennes liv skulle ta slut. Då kanske hon äntligen skulle få frid och komma undan mörkret.
En vårdag 2020 dyker det upp en video i hennes youtubeflöde som väcker hennes nyfikenhet. Avsändaren är något som kallas The Bibel Project, och Estelle lockas av deras illustrationer och klickar på videon, trots att hon aldrig hört talas om dem tidigare. Videon handlar om profeten Job som drabbas av olycka och hon kan känna igen sig själv i berättelsen. Snart dyker det upp fler klipp, om Bibeln och om apologetik, försvaret av den kristna tron.
– Jag vet inte hur det började dyka upp i mitt flöde – men jag tror faktiskt att det kom från ovan. Barndomens glädje över tron väcktes till liv i mig när jag tittade, säger hon.
[ "Jag kunde bestämma mig för att inte dricka i dag, men en halvtimme senare halsar jag ur flaskan" ]
Upplevde en ljus och god röst inom sig
Så kommer vi till den 1 juli 2020. Det är mitt under pandemin och Estelle har jobbat sin första dag på länge som museiguide. Hon har med sig lunch hem som hon och fästmannen ska äta tillsammans. Men ett missförstånd uppstår mellan dem och i ett vredgat ögonblick drar hon av sig förlovningsringen och rusar upprört ut i trapphuset. Där hör hon en klar och tydlig röst inom sig som förmanar henne att stanna, vända om och be om förlåtelse.
– Det var en liknande upplevelse som den jag hade när jag var tolv, men detta var en ljus och god röst, inte mörk och hård som den andra. Det var som en förmaning som jag kände mig nödgad att lyda.
När hon bett fästmannen om förlåtelse går hon vidare in till sovrummet, lägger sig på sängen och storgråter. Det är ju inte bara till en människa hon borde be om förlåtelse, tänker hon, utan det är till Gud som hon borde be. Det är honom som hon gjort illa genom sitt beteende. För första gången ber hon Gud om förlåtelse.
– Ingen hade någonsin berättat för mig om att man kunde be Jesus om förlåtelse. Det hade aldrig slagit mig att han kunde vara ledsen och besviken på oss. Men i den stunden hade jag ett stort behov av att få be om förlåtelse för allt jag gjort fel. I flera minuter bara grät jag och räknade upp saker som jag ville be om förlåtelse för.
[ Cissi Wallin självkritisk för att hon drev på för att hänga ut andra förövare ]
Efter år av mediciner - äntligen frid
Där på sängen befallde också Estelle i Jesu namn alla mörka tankar att lämna henne, en gång för alla. Hon beskriver det som att det i den stunden läggs som ett grytlock av lugn över hennes hjärta och hon upplevde en inre röst som sa: “Det är bra nu, det räcker nu”.
– Dagen därpå insåg jag att lugnet fanns kvar. Jag, som tidigare tagit ångestdämpande medicin och haft ojämna hjärtslag, fick för första gången på länge känna hur allt hade stillat sig. Det var en helt ny känsla.
Estelle var till och med tvungen att googla på sitt tillstånd, för att få svar på vad som hänt henne. När hon sökte på “sense of peace after prayer” (känsla av frid efter bön) kunde hon läsa berättelser från människor som haft liknande upplevelser och att de pekade på samma sak: Jesus.
– Äntligen förstod jag vad bibelordet där Jesus ger oss sin frid betyder. Då insåg jag att allt det andra som står i Bibeln stämmer, att det är på riktigt – en skatt som jag får ösa ur! Det är den vissheten jag vandrat i sedan dess. Alla har vi vår unika resa till Gud och jag är så glad för min – det är fantastiskt vad han gör, säger Estelle Sjödahl Lindell och nämner flera följdeffekter av hennes egen frälsningsupplevelse.
Bland annat har fler i hennes närhet kommit till tro, hon har blivit engagerad i församlingsliv och hon har också skrivit en historisk roman, Främlingen från Miklagård, som i viss mån speglar hennes resa till Gud.
– Mörkret i mitt liv är som bortblåst och friden som Jesus utlovade är en verklig kraft som bär mig genom livets stormar. Jag är så lycklig över min levande relation till Gud!
---
Fakta: Estelle Sjödahl Lindell
- Född 1992, bor i Stockholm.
- Gift med Roland.
- Jobbar som verksamhetsansvarig på museum.
- Debuterade nyligen som författare med boken Främlingen från Miklagård (Sjöbergs förlag).
---
[ När jag sa “Jesus kom in i mitt liv” gick en varm ström från huvudet ]
