I en allt mer kommersiell musikvärld sticker Sara Parkman ut. Nu blir hennes liv långfilm. I dokumentären Som vi har älskat tecknas ett närgånget porträtt av folkmusikstjärnan och prästdottern och hennes tankar kring kärlek, skapande och Gud.
– Det finns väl någon form av djup i våra själar också
– Ja, det kanske är där vemodet kommer från
– Ja, vi är nog inte alldeles ytliga.
– Nej, annars skulle man inte ha något att säga, eller sjunga, eller predika om.
Scenen, där Sara Parkman dricker termoskaffe med sin farfar, den 95-årige prosten, känns på många sätt signifikativ för artisten. Musiken verkar liksom aldrig ha varit ett val. Den liknar mer ett kall, lite på samma sätt som för hennes farfar och far som båda levt ett liv som präster.
– Att växa upp i en prästfamilj gör ju att man vuxit upp med de här stora existentiella frågorna, säger Sara Parkman till Dagen.
– Man får liksom döden serverad till frukost när pappa kommer in i kaftan och ska vidare mot en begravning. Det är svårt att säga hur min uppväxten har påverkat mig. För mig har det liksom alltid varit så här.
Finns det likheter mellan prästkallet och din kallelse till musiken?
– Jag tycker att det finns väldigt många beröringspunkter. Både prästen och jag som musiker skapa ett rum där människor får möjlighet att komma i kontakt med något större än sig själva. Så tycker jag att man kan prata utan att förminska varken musiken eller kyrkan.
– Både pappa och farfar är ju också själva musiker, så de har förstått mig och det jag valt att ägna mitt liv åt.
Filmen Som vi har älskat är gjord av Gustav Ågerstrand och har biopremiär den 27 mars. I dokumentären skildras Sara Parkmans liv och konstnärskap genom tre bärande teman: Kärleken, skapandet och vuxenblivandet.
– Man följer framväxten av albumet, men också vänskap, kärlek och detta att vara runt 30 år och fundera över vart man ska i livet. I min föräldrageneration visste folk det när de var 21 och gifte sig och köpte hus. Hur hittar man rätt i allt det där i dag?
Något av ett drömprojekt
Hur har det varit att bli följd med kamera?
– Jag har känt Gustav, som gjort filmen, i tio år. I många av scenerna har jag helt glömt att kameran varit på. Sedan har jag ibland bett honom att stänga av, framför allt om jag känt att det kommit för nära andra som inte bett om att vara med. Men det är säkert närmare 100 timmars material som blivit en 80 minuter lång film.
[ Sara Parkman önskade kristen folkvisa i Jills veranda ]
Filmskaparen: En svår balansgång
Dokumentären om Sara Parkman är Gustav Ågerstrands fjärde långfilm. Han konstaterar för Dagen att arbetet varit något av ett drömprojekt för honom:
– Sara har alltid inspirerat mig. Vad hon än har gjort har det känts relevant oavsett om det är på ett politiskt, socialt eller andligt plan. Jag visste att om jag bara får göra en film om Sara så kommer det att handla om något viktigt, säger Gustav Ågerstrand.
Filmen bjuder in tittaren i Sara Parkmans personliga reflektioner om hennes eget inre liv. Om konstnärskapets pris och lyckan i den kreativa bubblan, där hon och tonsättarkollegan Hampus Norén tillsammans skapar den musik som gjort Sara Parkman till något så ovanligt som en stjärna inom svensk folkmusik.
– Sara funderar också mycket kring ensamhet under filmens gång. Det är ett annat tema som återkommer i filmen, konstaterar Gustav Ågerstrand.
Jag är inte intresserad av att vara en kändis som sitter och berättar om mitt kärleksliv. Det är en svår balansgång, det där.
— Sara Parkman
Som vi har älskat har biopremiär den 27 mars, men har redan visats på filmfestivalen Tempo för några veckor sedan. Sara Parkman medger att det var speciellt att se sig själv utifrån på film.
– Om man älskar att sitta ner och se sig själv och sitt eget liv på en stor bioduk i en salong full men folk är man nog lite väl narcissistisk. Jag är inte intresserad av att vara en kändis som sitter och berättar om mitt kärleksliv. Det är en svår balansgång, det där, konstaterar hon.
– Men om jag försöker att bortse från det, så tycker jag ändå att filmen berättar om något som är större än mig själv. Det är en roll man har som konstnär och jag upplever att Gustav och jag här berättar någonting som jag tror att fler kan ta del av.
Vad handlar det om menar du?
– Om att det finns olika sätt att vara människa på. Jag tycker att vi gått mot en ganska stram syn på vad ett liv kan vara, säger Sara Parkman.
– Man ska vara duglig, frisk, hälsoinriktad, inte vara intresserad av kultur, inte vara intresserad av grubbleri. Ett hyperkapitalistiskt samhälle där varken musik eller Gud får plats. Men man behöver inte leva så som det förväntas. Livet är stökigt, vackert, rikt, fult, levande.
Det finns en tydlig existentiell, andlig nerv i Sara Parkmans musik. Hon är själv rädd för att prata för mycket om den. Tycker att orden sviker henne.
– Jag tycker att det är svårt att prata om det. För när jag försöker sätta ord på det försvinner lite av magin, lite av det heliga, säger hon.
Sara Parkman kommer att tänka på ett tillfälle när den där närvaron i musiken nyligen blev särskilt tydlig.
– Jag spelade på en tung begravning för ett par veckor sedan, och jag kände bara hur väldigt meningsfullt det är. Att just nu står vi fyra här och spelar musik och det är oersättligt i precis det här ögonblicket. Ibland drabbas man av sådana ögonblick, och det är inte något som jag inte kan styra över. Jag är bara tacksam att det ibland händer.
Filmen väckte skaparlust
Gustav Ågerstrand tror att filmen om Sara Parkman både kommer att locka trogna fans som redan känner till artisten, men även många andra.
– En kompis sa att filmen väckte hans skaparlust. Och det är ett viktigt tema, precis som relationer. Vi alla har de här relationerna i livet – som vi behöver värna om
– Det finns allmängiltiga teman i den som man också kan spegla sig själv i. Vi har alla behov av ett slags inre rum, säger han.
Sara Parkman själv har hittat sitt rum:
– Om jag fick leva helt fritt skulle jag vilja leva ett slags klosterliv. Bara få vara i musiken.
– Vi människor hittar sätt att leva våra liv på. För mig blev det musiken. Jag har inga alternativ, säger hon.
---
Fakta: Som vi har älskat
- En film av Gustav Ågerstrand om sångerskan Sara Parkman.
- Genre: Dokumentär.
- Längd: 82 minuter.
- Språk: Svenska (engelsk text).
- Biopremiär: 27 mars 2024.
---
