Kristna metalfestivalen Bobfests återförening i helgen var hård, högljudd och svettig. Den kristna hårdrockfamiljen samlades till fest där anslaget i huvudsak hade två fokus – Jesus och frihet.
NORRKÖPING. I foajén till Pingstkyrkan är klädkoden svart denna lördag. Läder och nitar tycks närmast vara en självklarhet och det känns hopplöst att försöka smälta in i det här sällskapet med en roströd täckjacka som min. Fast det är såklart bara jag som tänker på det. Framför allt snurrar tanken i mitt huvud att det kanske är så här en hårdrockare känner sig när han eller hon går på gudstjänst i full mundering. Genom åren har många kristna hårdrockare uttryckt sin kärlek till Bobfest just för att där kan man fira gudstjänst och lovsjunga på det sätt som känns naturligt för just dem.
Klockan har precis passerat 12.00 och incheckningen till jubileumsupplagan av Bobfest har just öppnat. Så när som på tre dagar är det 25 år sedan ett gäng metalentusiaster hälsade välkommen till historiens första Bobfest. Sju år i rad, just vid den här tiden på året, samlades en skara som blev större och större för vart år som gick. Men till slut orkade ingen dra i trådarna längre och festivalen lades ned. Ända tills nu.
Som en släktträff
I Pingstkyrkan Renströmmen trillar det in folk hela tiden. Det hejas och tjoas. Kramar. Ryggdunkar. Igenkännanden. Ungefär som en släktträff.
Bobfest XXV – the Final Reunion inleds med en rejäl dos nostalgi. Ett bildspel lyfter höjdpunkter från tidigare festivaler. Olov Davidsson, som var med redan i första arrangörsteamet, guidar skickligt åhörarna som självklart påminns om historien hur festivalen kom att heta Bobfest efter den amerikanske hårdrockpastorn Beb Beeman. Redan från början sattes fyra mål upp för Bobfest:
• Kreativitet
• Människors frälsning
• Människors uppbyggelse
• Guds ära
[ Vibrerande musikglädje på Live at Filadelfia i Örebro ]
Efter några år i Stockholm flyttade Bobfest 2001 till Linköping där den hölls fram till 2005 då den lades ner, trots rekordpublik på 900 i dåvarande danspalatset Cupolen.
Videohälsning från pastor Bob
Vi får också en videohälsning där pastor Bob Beeman förklarar att han saknar Bobfestgänget.
– We are metal. We are family, säger han och tackar Jesus som dog på korset och uppstod för alla människors skull.
En kort minnesstund hålls också för de musiker som tidigare spelat på Bobfest, men som inte längre är i livet. Till tonerna av Tekla Knös punkballad Gör mig inte till en hjälte visas bilder på Markus Lindsmyr och Mauritz Vetterud, båda från Tekla Knös, samt amerikanska metalbandet Tourniquets grundare, trummisen Ted Kirkpatrick som avled 2022.
Bobfest vore inte Bobfest om det inte firades gudstjänst och självklart är den utformad för att passa tillfället. Lovsången leds av Philip Christiansson Band och de slår ett slag för frihet. Friheten i Kristus. På väggen bakom bandet visas en bild av ett rytande lejon. Passande, inte minst då frontmannen Philip både kan ryta ifrån och har en rejäl man.
Predikan om benknotor som fick liv
Predikant för dagen är Samuel Rönnbrink, en av Pingstkyrkans pastorer, och han har valt att tala utifrån ett utmanande bibelord i Hesekiel. Det handlar om hur Gud visar profeten en massa döda människoben och sedan uppmanar honom att profetera liv i dem. När Hesekiel lyder händer det ofattbara, de döda benen förvandlas och blir kroppar fulla av liv. Det är Gud som står för miraklet. För att med en enkel bild illustrera hur Gud kan förvandla oss människor drar Samuel Rönnbrink fram en engångshandske i plast. Alla känner igen den slappa tingesten som dinglar i predikantens hand.
– När Gud tar plats i mig så kan det döda få liv igen, förklarar han och stoppar handen i handsken.
Han påminner om att vår värld just nu är mer turbulent än den varit på många decennier. I en värld som präglas av våld, lidande och psykisk ohälsa behövs Guds hand som aldrig förr.
– Jag tror att Gud vill låta dig vara hans hand i en värld som lider, säger Samuel Rönnbrink.
Orden träffar och bilden fastnar.
Gudstjänsten avrundas med nattvardsfirande där alla verkar vilja ta del av brödet och vinet.
Omgrupperar till rockklubb
Men skulle det inte vara konserter? Jo, självklart! På gångavstånd från Pingstkyrkan, i stans kulturkvarter, ligger rockklubben Dynamo. De tar in max 300 personer vilket är nästan precis så många som Bobfest lockat till Norrköping, artister och funktionärer inräknat.
Rickard Bransell, en av initiativtagarna till jubileet, är klart nöjd. Så nöjd att han aviserar att det blir en ny festival nästa år i mars, även den i Norrköping fast under nytt namn. Ännu oklart vilket.
Först ut är norska doommetalinfluerade postrockbandet Leonov som gör sin första Sverigespelning. Därför är publiken särskilt nyfiken och två kvinnliga bandmedlemmar bidrar till att Leonov står ut lite extra denna kväll. Bandet har för övrigt precis släppt sitt tredje album.
Pantokrator bildades 1996 och är därmed äldre än Bobfest. Bandets musik har med åren dragit sig allt mer åt death metal, om än lite mer melodisk sådan. Deras spelning bjuder framför allt på nyare material och eftersom Pantokrator inte spelat live efter senaste skivsläppet (2020/2021) är fansen hungriga.
Flera vill bli frälsta
Narnia har turnerat desto mer, senast i höstas i Sydamerika, och som alltid vet de hur man intar en scen och fyller hela lokalen med energi. Trots lite teknikstrul gör de en stark spelning. Bandet är så tajt att det inte märks att de håller på att spela in sig med en ny trummis. Det märks också tydligt att det är fem brinnande evangelisthjärtan som klappar där framme.
– Missa inte Jesus! lyder uppmaningen från frontmannen Christian Liljegren innan bandet bränner av Thief från senaste plattan.
När sångaren så ger en frälsningsinbjudan att ta emot Jesus i sina liv är det flera som ger positiv respons.
[ Recension: Tomas Andersson Wijs nya skiva är en skatt att vårda ]
Blytunga doommetalbandet Veni Domine hade inte spelat live på tio år. Jag träffar ett antal personer som kommit till Bobfest just för att inte missa deras återförening. Som belöning får de höra mycket material från första plattan och konserten avslutas med det dryga 20 minuter långa eposet The Chronicle of the Seventh Seal med delar av texten hämtad från Uppenbarelseboken. Musikaliskt är det ren uppvisning och budskapet går inte att ta miste på här heller.
– Sök sanning, sök visdom i Jesus Kristus, uppmanar bandets sångare Fredrik Sjöholm.
Tillväxtpotential
Mellan de olika akterna händer det saker på en alternativ, betydligt mindre scen. Kim Stranne presenterar nya låtar under nya projektnamnet Of Ash och Rättviksrockarna Paideia rockar tungt. I ett minisamtal försöker Bildas Anders Landelius och Narnias Christian Liljegren ur ett frikyrkoperspektiv besvara frågan ”Vart tog alla hårdrockare vägen?” Något tydligt svar framkommer inte, men om man ser sig omkring i festivalpubliken finns helt klart ett antal unga metalheads. Kanske finns en ny kristen hårdrockgeneration ändå?
Festivalen avslutas av Crimson Moonlight som hängett sig åt den motsägelsefulla genren kristen blackmetal. Musiken är råare än rått, texterna omöjliga att uppfatta. I alla fall om man, som jag, inte hört låtarna på skiva innan. Bandet spelade även på den första Bobfestfestivalen 1999 och med årets insats får väl cirkeln anses vara sluten.
Vad var bäst på sista rundan med Bobfest då? Musikaliskt får du säkert olika svar beroende på vem du frågar. Men de allra flesta skulle säkert hylla festivalens kompassriktning – den som pekade på Jesus och den frihet han erbjuder sina barn. Oavsett hur de låter eller klär sig. I den ibland så välkammade frikyrkokulturen finns nog fortfarande viss misstänksamhet mot några av de uttryck som manifesteras i sammanhang som Bobfest. Men glöm då inte att den också är en klockren käftsmäll i kampen mot vår tids avkristning.
---
Fakta: Bobfest XXV – the Final Reunion
- Åttonde upplagan av kristna metalfestivalen Bobfest.
- Hölls i Pingstkyrkan och på rockklubben Dynamo i Norrköping.
- Medverkande i urval: Leonov, Pantokrator, Narnia, Veni Domine och Crimson Moonlight.
---
