I sin romandebut Ett bortkastat liv - en roman om kärlek undersöker kulturskribenten och musikkritikern Sofia Lilly Jönsson ensamhetens mekanismer. Berättelsen är intressant och medryckande, men intryckt i en ofärdig form, skriver Dagens recensent Malina Abrahamsson.
När man stryker med handen över omslaget av Sofia Lilly Jönssons debutroman Ett bortkastat liv känner man strukturen från den avbildade trasmattan. En bit in i boken förstår man också symboliken: När pappan i berättelsen tvingades avsluta sin militärtjänstgöring och kom tillbaka till barndomens bondgård i Småland, gick han direkt upp på vinden och började väva trasmattor. Han berättade aldrig vad som plågade honom, bara vävde och vävde i tystnad.
Kanske var det då något brast inom honom? Pappan, som utbildade sig till pianist, blev bibliotekarie – och sjukpensionär. Han levde isolerad i en lägenhet i ett miljonprogramsområde, drabbades av sinnessjukdom; räknade nummerserier högt för sig själv, strök längs fasadväggarna, inbillade sig saker, fastnade i tvångsbeteenden.
Ett bortkastat liv inleds när dottern kommer till pappans lägenhet efter hans död. På golvet ligger trasmattorna – numera gråa, belagda med en klistrig hinna fett och damm, och förmodligen aldrig tvättade. I pappans arkiv hittar dottern protokoll från den utdragna vårdnadstvist som handlade om henne. Hon börjar minnas sin barndom – och pappans liv. Korta upplysningar som “Om ett par år skulle han fylla trettio. Fyra decennier kvar att leva” eller “Därmed var han framme i den tredje och sista kommun han någonsin skulle bli mantalskriven i” får hon min tanke att svindla. Ett människoliv, ett av miljardtals, vad är det värt?
När pappan dör märker dottern också något som hon inte reflekterat över tidigare; att hon blivit lika ensam som han. Inte en enda kommer hem till henne för att beklaga sorgen eller erbjuda hjälp. I stället skickar de röda hjärtan på Facebook.
Ett bortkastat liv är en roman om ensamhet – den ofrivilliga såväl som den som kan bli till ett slags självskadebeteende. Huvudpersonen snuddar vid skammen att bli övergiven, funderar över huruvida ensamhet kan vara ärftligt och frågar sig om det är värt att vara en sanningssägare om konsekvensen blir uteslutning ur gruppen.
Tidigt in i romanen märker man också att huvudpersonen, som är skribent inriktad på musik och kyrka, delar flera drag med Sofia Lilly Jönsson. Den kritik av Svenska kyrkan och dess vänskapskorruption som hon gjort sig känd för, finns där, likaså texten om “Killarna” som Sofia Lilly Jönsson skrev 2018. Nu upprepar huvudpersonen att hon är arg på alla män som i sin “bortskämda blindhet gjort livet svårare för henne, snott idéer, hjälpt fram sina kompisar”. Om invändningarna om sakfel som följde på textens publicering, nämner hon ingenting.
Ett bortkastat liv är engagerande läsning; berättarrösten är medryckande, iakttagelserna skarpa. Men som roman räknad spretar den för mycket. Sofia Lilly Jönsson varvar den skönlitterära stilen med essäliknande, redogörande avsnitt. Hon går i dialog med Bibelns Hagar och Job, men främst med den prostituerade Anna Johannesson som levde i Stockholm i början av 1900-talet och som både blev utstött och bidrog till sin egen utstötning. Tyvärr känns greppet konstruerat, lyfter inte. Jag hade önskat att Sofia Lilly Jönsson i stället hade vågat stanna i porträttet av pappan och dottern, låtit deras relation svälla. I den finns ett vemod som berör. Nu väcks i stället känslan att Sofia Lilly Jönsson har slösat en stark familjehistoria på en ofärdig form.
---
Titel: Ett bortkastat liv
Författare: Sofia Lilly Jönsson.
Förlag: Albert Bonniers Förlag (285 sidor)
Genre: Roman.
---
[ Sofia Lilly Jönsson får Per Beskows pris ]
