Författaren Joel Berglund trodde aldrig att han skulle bli en sådan som går i kyrkan. Men sedan ett och ett halvt år tillbaka går han regelbundet i gudstjänst. I sin nya bok låter han läsaren slå följe.
JÖNKÖPING. Joel Berglund växte upp utan Gud. I hans barndom var ingenting heligt, skriver han i boken Vända hem, som just kommit ut på Argument förlag.
Förutom alkoholen kanske. Vi ska återkomma till det.
Joel Berglund är författare och har skrivit såväl barnböcker som deckare, men doktorerar också i pedagogik vid Högskolan i Jönköping. Nu får vi låna hans handledares lilla kontor. Det är pyntat med Hammarby-prylar. Själv hejar Joel Berglund på AIK.
För ett och ett halvt år sedan överraskade han sin omgivning, och sig själv, genom att börja gå på gudstjänst i Värnamo missionskyrka. Även om han är van vid att stå i fotbollsklacken och vråla hejaramsor var det något helt annat att hamna i ett sammanhang där män i grupp sjunger poppiga melodier till Gud – eller pratar om kärlek, berättar han.
Men redan första gången han var där upplevde han ”en skälvande känsla” som han inte kunde placera, inte hade ord för.
– Andra kulturpersonligheter som blir intresserade av religion verkar söka sig till det liturgiska och mystiska, men jag är en författare som gillar lovsång, konstaterar han.
En annan typ av maskulinitet
Joel Berglund växte upp i Stockholmsförorten Kungsängen. Där fanns den kontroversiella trosförsamlingen Arken, men också Skogakyrkan, som tillhör EFK. I den senare var Joels kompis Andreas medlem.
– Han var mjukare än de andra killarna i klassen, stod för en annan typ av maskulinitet.
Just det kunde inte Joel Berglund formulera som femtonåring, men när han kom hem till Andreas noterade han att det fanns en värme i familjen – och att de bad bordsbön utan att skämmas. Samma typ av värme upplevde Joel när han många år senare blev ihop med Ella och mötte hennes föräldrar. De var engagerade i pingstförsamlingen i Värnamo, drack alkoholfritt.
– Det var en kulturkrock, men samtidigt attraherades jag av ljuset som jag såg både i Ella och i dem.
I dag har Joel och Ella två barn och är bosatta i Värnamo. En söndagsförmiddag föreslog Joel att de skulle besöka Missionskyrkan.
– Jag minns det som ett ganska vardagligt samtal där vi pratade om vad vi skulle göra den dagen. Vi hade inget för oss. Och vi hade tidigare pratat om att kanske besöka kyrkan någon gång. Så då gjorde vi det.
– I hela mitt liv har just söndag förmiddag varit en icke-befintlig tid på veckan, ofta har jag varit bakfull och tittat på tv. Men nu upptäckte jag att det fanns ett helt nytt sammanhang – ett samhälle i samhället – där man tar på sig en ren skjorta och går ner och hälsar på människor, tittar dem i ögonen, frågar hur de mår, sjunger tillsammans, ber en bön och fikar. På den tidpunkten där man förut inte gjorde någonting gör man plötsligt ganska mycket värdefullt.
[ Josefin de Gregorio: Moderna kvinnor längtar efter den snälla sortens maskulinitet ]
Fördomarna monterades ned
Joel Berglund återvände söndagen därpå, och söndagen efter det. Även när Ella stannade hemma. Hon har en stark kristen tro, men är inte lika intresserad av kyrkan. För Joel Berglund öppnades däremot en ny värld.
Vad i det frikyrkliga drogs du till?
– Först var det ju Ellas familj, med sedan fanns det också någon sorts kittling; när de första fördomarna monterades ner och jag kunde se att kristna varken var knäppa eller farliga, började jag tänka: Vad mer kan vara intressant här?
– Så småningom märkte jag att det finns vissa teman i kyrkan som man nästan aldrig pratar om utanför kyrkan. Och de sakerna är ganska vackra saker: tacksamhet, tillit, gästfrihet, kärlek. Förlåtelse är kanske det allra viktigaste. Finns det något annat sammanhang där man pratar om hur man ska förlåta och bli förlåten? Jag märkte att jag mådde bra av att höra om sådant, av att tanka på med sådana idéer.
Böcker om att finna en tro är ofta tillbakablickande, poängterar Joel Berglund. De är skrivna några år efter att omvändelsen har ägt rum. I Vända hem har han i stället valt att berätta i presens och låta läsaren följa med i hans process. I korta prosalyriska stycken beskriver han mötet med frikyrkan och sitt eget sökande utan att veta vart det kommer att ta vägen.
Jag har nog haft en ganska cynisk blick på världen, kommer från en kultur där man ska vara på sin vakt.
— Joel Berglund
På samma sätt skriver han om sitt förhållande till alkohol. Det är sundare i dag än vad det var för tio år sedan, men fortfarande inte helt oproblematiskt, säger han.
– Det har funnits missbruk i min släkt, flera släktingar har – bokstavligen – supit ihjäl sig. Men det finns en stor tystnad kring de här sakerna, vi har aldrig pratat om det i familjen.
– Samtidigt har jag haft en trygg barndom. Jag kan inte lägga skulden för mina alkoholproblem på den, inte använda den som en ursäkt. Jag måste ta mitt ansvar.
”Man blir ensam av att dricka för mycket”
I Vända hem skriver Joel Berglund om knepen han använt för att kunna dricka så mycket som möjligt: bestämma träff, komma tidigt för att först dricka själv, sedan dricka tillsammans med andra, efteråt gå till ett annat ställe för att dricka själv igen. Komma hem i rimlig tid.
– Alkohol har ju många positiva effekter och det är därför den är så farlig. Du glömmer det förflutna och framtiden, är bara i nuet.
Vad har varit baksidorna med alkoholen för dig?
– Alkohol leder ofta till isolering, och det har jag känt av. Man blir ensam av att dricka för mycket, men man dricker också mer när man isolerar sig.
Kanske är det också därför han längtar efter gemenskap, efter sammanhang, funderar han. I boken skildrar Joel Berglund hur han i Missionskyrkan möter en pastor som dunkar honom i ryggen när de ses i kyrkan och ropar ”tjenare brorsan” i mataffären. Han beskriver mötena med pastorn som nyckelscener.
– Jag har nog haft en ganska cynisk blick på världen, kommer från en kultur där man ska vara på sin vakt. I boken kallar jag pastorn för påstridig, men det är också för att jag blir obekväm. Jag blir obekväm av det jag samtidigt lockas av: värmen, ljuset, välkomnandet. Jag har varit som en isbit som nu sakta håller på att tina upp.
Har kyrkan hjälpt dig med det?
– Ja, i kyrkan ser man människor. Man bekräftar varandra på ett sätt som har gjort att jag känner att jag är värd någonting. Det i sig gör att jag tänker mer på hur jag är som pappa, partner och människa. I Missionskyrkan hålls inga långa moralpredikningar, men det behövs kanske inte om man ändå pratar om vikten av tillit och gemenskap.
– Jag har också insett att min fördom om att kristna alltid är säkra på sin sak inte stämmer. Många kristna är tänkare och tvivlare som vill lära sig nya saker – inte alls några robotar som gör exakt som pastorn säger. Tvärsäkerheten finns snarare i den ateistiska hållningen.
Vill fortsätta vara nyfiken
Strax efter att Joel Berglund träffade sin sambo Ella för åtta år sedan började han också läsa Bibeln, mest av litterära skäl. Nu börjar han också närma sig ett gudsbegrepp, berättar han. I sin bok skriver han:
Nåden i att
tro
Det finns en Gud.
Däremot har han svårare att relatera till Jesus.
– Kanske är det för att frågan om Jesus är lite mer definitiv och hänger ihop med den personliga relationen till honom; Har du öppnat ditt hjärta för Jesus? Ja eller nej, liksom.
Hur ser ditt sökande ut i dag skulle du säga?
– Det handlar mycket om att fortsätta vara nyfiken på tron – och hitta vem jag själv är i den. Det är en spännande process!
---
Fakta: Joel Berglund
Ålder: 35 år.
Bor: Värnamo.
Familj: Sambo med Ella, barnen Mika 4 år, Rakel 2 år.
Yrke: Doktorerar i pedagogik vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping. Är författare och har skrivit barnböcker, läromedel och spänningsromaner.
Aktuell: Med boken Vända hem (Argument förlag).
---
[ Wera von Essen: När någon omvänt sig är det som att man förväntar sig vara utan synd ]
