“Öknen är en land som i den moderna kristendomen tycks bli en allt vitare fläck. Vi pratar sällan om dess andliga betydelse, vi gör allt för att slippa leva i den. Det är märkligt när man tänker på dess enorma vikt från de allra första kristnas tid”, skriver Erik Helmerson i sin kulturessä.
“Gå och sätt dig i din cell”, sa Abba Moses till en ung broder som kommit för att få råd om hur man lever eremitmunkens liv. “Din cell kommer att lära dig allting.”
Det är de vackraste, djupaste och klokaste ord jag läst om kontemplativ kristendom. Och det är ord som jag själv aldrig, aldrig kommer att kunna leva upp till.
Liksom sin mer kände judiske namne var Abba Moses (330–405) en gång slav. Efter frigivningen satte han skräck i Nildalen med sin vrede och styrka. Det sägs att det var på flykt undan övermakten som han gömde sig i ett kloster nära Alexandria. Där, i öknens tystnad, fann han Kristus och blev en av de mytomspunna ökenfäderna.
Öknen är en land som i den moderna kristendomen tycks bli en allt vitare fläck. Vi pratar sällan om dess andliga betydelse, vi gör allt för att slippa leva i den. Det är märkligt när man tänker på dess enorma vikt från de allra första kristnas tid. De första kristna? Längre än så. Experterna grälar om vidden av judisk förkristen monasticism, men nog var Johannes döparen i Judéens vildmarker den prototypiska kristna ökenfadern med sina kamelhårskläder, sin vildhonung och sina profetiska ord om himmelriket och det sanna ljuset, som ger alla människor ljus.
På fjolårets sista dag skrev idéhistorikern Isabelle Ståhl i DN Kultur om Peter Löfströms nya biografi om den schweiziska författaren Isabelle Eberhardt (1877–1904). Artikeln är intressant inte minst för att den beskriver två skilda sätt att i sitt trosliv förhålla sig till öknen.
I tjugoårsåldern kom Eberhardt till Algeriet, där hon började klä sig androgynt, tog ett manligt namn och konverterade till islam. Så beger hon sig ut i öknen tillsammans med stammar av nomader. Öknen plågar henne, som öknen gör; hon får malaria och lider av feber. Men hon slutar inte älska den: “Hon skildrar öknen som en helig, tidlös plats”, skriver Ståhl, “där hon får gå fri från mänskligt tal och rykten; ett kaos av ljus och klippor där hon förnimmer ‘evighetens sanna närvaro (…) så som den beskrivs i Koranen, allvarlig och mäktig’”.
Den gudomliga glädjen i vildmarkens ensamhet och tystnad – hur ofta hör vi den prisas i dagens predikningar?
— Erik Helmersson
Isabelle Ståhl beskriver också en annan västerländsk intellektuell som flirtar med öknen och reser dit. Men till skillnad från Isabelle Eberhardt har författaren André Gide lämnat sitt hjärta i civilisationen: Han “klagade (…) på den kalla morgonluften, saknade Louvren och nynnade på Schumanns tredje symfoni.”
Je suis André, kan jag säga. Varje gång jag tar det minsta kliv ut i ökensanden, som nu under fastan, dröjer det inte länge innan min saknad till Louvren först gör sig påmind, sedan överväldigar mig. Köttet är för svagt, Babylon för lockande.
[ Pastorn som söker visdomen i vildmarken ]
De monastiska ordnarna lever ännu i öknen. Den kanske strängaste av dem, kartusianerna, är närmast besatt av den. Den helige Bruno som grundade orden hittade för 940 år sedan sin öken i det franska, remarkabelt ogästvänliga Chartreusemassivet, där han på tusen meters höjd lät bygga ett första kloster. I den kartusianska öknen lever bröderna och systrarna bakom tre barriärer: klostrets isolering, de tjocka murarna och väggarna till cellen där han eller hon tillbringar nästan all sin tid. Avsaknaden av ljud i en sådan cell sägs vara öronbedövande. De allra flesta flyr klostret långt innan de avger sina löften. “Bara de som har upplevt vildmarkens ensamhet och tystnad kan förstå vilken nytta och gudomlig glädje de skänker”, skrev Bruno till en vän.
Den gudomliga glädjen i vildmarkens ensamhet och tystnad – hur ofta hör vi den prisas i dagens predikningar? Hur ofta utsätter vi oss ens det minsta för öknens ensamhet och tystnad? Gör vi inte snarare allt för att jaga bort dem, livrädda som vi blivit för allt som är tyst längre än den tid det tar att öppna Spotify eller Netflix?
Samtidigt: Att frukta öknen kan vara mycket klokt. Det är en plats av skållande hetta och förlamande kyla, där djuren ylar och ödsligheten kan knäcka den hårdaste själ. “En kontemplativ människa blickar inte mot himlen utan stiger ner i sitt inre jag”, skriver Tim Peeters i sin bok om kartusianerna: “Och i sitt inre jag – helvetet inom oss – finner han Guds nåd.”
Till och med den starke Abba Moses fick känna på öknens vrede; när han stod böjd över en klosterbrunn fick han ett hårt slag i ryggen och blev liggande på marken som död. Det var demonerna som hämnades på munken för att han besegrat dem, säger legenden, men jag föredrar att läsa det metaforiskt. Stig ner i ditt inre jags helvete, i tystnaden och ödsligheten, och du kommer att få mycket stryk. Men också, förhoppningsvis och så småningom, mycken nåd.
[ Erik Helmerson: Biktande gangsters spär på fördomarna mot katoliker ]
“Gå och sätt dig i din cell”, säger Abba Moses fortfarande till mig. Han viskar det när jag nästan somnat, han säger det till mig i kyrkan, när jag varit på retreat känner jag hur han drar mig lätt i armen.
Men min cell är så mördande tråkig. Jag står uppriktigt sagt inte ut i den. Rastlösheten kommer efter bara tio minuter. “Monkey mind” kallas det tydligen i meditationssammanhang, tankarna, som ska fokuseras på intet och där höra ett Något som är Gud, rusar i stället åt alla håll som ett koppel apor. Hur ska jag orka, hur stå ut i öknens, själens oändliga, oföränderliga, oförbätterliga tristess? Telefonen ligger inte ens en armslängd bort, skulle jag inte skicka klippet på den där frisparken till Anders, undrar om det inte finns en gammal bleknad Kexchoklad kvar i skafferiet?
När jag nu, under fastan, går med mina bröder och systrar ut i öknen ber jag att Gud ska ge mig disciplinen och uthålligheten att åtminstone för korta stunder vistas där hos Kristus. Att det inte ska bli som det brukar, ett berg av goda föresatser vid askonsdagen som sedan rinner ut som ökensand i takt med att de fyrtio dagarna släpar sig fram och demonerna ansätter mig från alla sidor. Jag känner dem alla väl: Rastlöshetsdemonen, Konsumtionsdemonen, Frosseridemonen, Alkoholdemonen, Lättjedemonen – och så den värsta av dem alla, demonen vars jobb det är få mig att sänka garden genom att inbilla mig att jag känner mina demoner.
“Öknen är den plats där vår frihet kan mogna i ett personligt beslut att inte falla tillbaka i slaveri”, skriver påve Franciskus i sitt budskap för fastan 2024. Rubriken lyder: “Genom öknen leder Gud oss till frihet.” Det är en fantastisk formulering. Jag måste bara lära mig att sluta älska slaveriet, sluta frukta friheten.
