Författaren Ingvild H. Rishøi har gjort succé med sina skildringar av barn som lever nära missbruk och i fattigdom.
– Jag tror inte att trösten ligger i att allting blir bra till slut, utan i igenkänningen. Den gör att man känner sig mindre ensam, säger hon till Dagen.
OSLO. De flesta texter om den norska författaren Ingvild H. Rishøi börjar på samma sätt: Med att beskriva henne som ett litterärt stjärnskott och likna hennes blandning av saga och socialrealism vid Astrid Lindgren. Och inte Rishøi emot. Hon uppvisar ingen falsk ödmjukhet, utan brukar svara att hon blir jätteglad när någon nämner henne och Astrid Lindgren i samma andetag.
Till skillnad från Lindgren, skriver Rishøi främst böcker för vuxna. Men nästan alltid ur barnets perspektiv. Två novellsamlingar – Vinternoveller och Historien om Fru Berg – och en kortroman – Stargate – finns utgivna på svenska på det lilla Flo förlag. Kritikerna har varit lyriska.
När jag kliver in i Ingvild H. Rishøis lägenhet i utkanten av Oslo håller hon precis på att skriva ett mejl till sitt amerikanska förlag. Stargate ska nämligen ges ut på engelska – både i USA och Storbritannien. Och bli film i Norge.
– Vänta lite bara, jag måste koncentrera mig för jag är inte så bra på engelska, säger hon och lutar sig mot datorskärmen.
Ingvild H. Rishøi är klädd i mjukisbyxor och har håret slarvigt uppsatt, sitter uppkrupen i träsoffan. Det finns något oförställt över henne som gör att det känns som att komma hem till en vän.
Kommer du att åka till USA för att lansera boken?
– Jag vet inte … egentligen har jag slutat flyga.
Hon tog beslutet redan för tretton år sedan efter att ha sett en dokumentär om hur klimatförändringarna förstör livet på Grönland, berättar hon. Fram tills nu har det inte inneburit någon stor uppoffring; hon trivs bäst med det lilla livet. Men nu kanske hon måste resa till USA ändå – göra ett undantag för bokens skull.
Jag frågar om hon har fler livsprinciper och hon nämner att hon önskar vara omgiven av så få ting som möjligt: har ingen bil, ingen tv, ingen smartphone.
– Jag tycker inte om att ha ansvar för så många saker. De kan ju gå sönder, och skapa massa jobb.
Lägenheten, som hon delar med sin man och deras tioåriga dotter, är sparsmakad och består till största del av ett vardagsrum där bokhyllor löper längs hela väggen. På golvet står en uppstoppad räv, på ena väggen sitter en uppstoppad uggla. Ingvilds man – Jørn H. Sværen – är också författare, och än mer minimalistisk lagd.
– När vi träffades ägde han en gaffel, en kniv och en sked. Och sov på en madrass på golvet.
– Och hans senaste bok består av 88 ord.
Ingvild H. Rishøi skrattar. Och medger att inte heller hon slösar med orden när hon skriver utan framför allt ”stryker, stryker, stryker”. Det som destilleras fram skapar enligt DN:s kritiker Maria Schottenius ”en elektrifierad spänning”. Schottenius satt i juryn för Stadsteaterns internationella litteraturpris som Rishøi tilldelades. ”Alla hade gripits av Rishøis sällsynta förmåga att skildra framför allt barn som står utanför den gängse samhällsordningen; utsatta, vanvårdade. För det mesta finns psykiskt sjukdom och missbruk med i bilden,” skriver hon.
Har du stark kontakt med ditt eget inre barn?
– Ja, säger Ingvild H. Rishøi utan att tveka. Jag upplever att jag är samma person i dag som när jag var liten, jag minns nästan allt från min barndom.
Redan då hade hon en livlig fantasi; leken pågick ofta i timtal i hennes huvud, berättar hon. Som vuxen har hon också ofta sökt sig till barn – arbetat på förskola, och som troll på friluftsskola.
Ingvild H. Rishøis roman Stargate, som är den av hennes böcker som fått bredast genomslag, handlar om två systrar som växer upp med en alkoholiserad pappa. Ingvild kämpade länge med manuset – skrev först en självbiografisk förlaga för vuxna. Men den kommer hon aldrig att ge ut. Hon vill inte heller gå in på några detaljer kring sin egen bakgrund, utan nöjer sig med att konstatera att ”hon vet vad hon skriver om”.
– Stargate är en fiktiv historia, men känslomässigt sann. Och det är väldigt fint att möta människor som säger att de känner igen sig i berättelsen. Det var viktigt för mig att boken skulle vara ordentligt mörk, för det är mörkt att leva nära missbruk. En vuxen som dricker säger ofta: ”Det är inte så farligt, jag har bara lite kul”. Men det är ju inte kul, eller hur? Jag ville säga till barnen: Det är precis så hemskt som du upplever det.
– Jag tror inte heller att trösten ligger i att allting blir bra till slut, utan i igenkänningen. Den gör att man känner sig mindre ensam.
[ Kyrkan tar efter samhället – nu är alkohol det nya normala ]
Psykologer som Ingvild H. Rishøi har pratat med har berättat att det är vanligt att människor, och särskilt barn, som lever nära missbruk utvecklar en stark fantasi; eftersom missbruk är så nära knutet till lögn, börjar de närmaste fantisera om vad som egentligen är sant.
– Fantasin kan både vara en gåva och en börda, konstaterar hon. Den kan användas för att göra världen rikare – och till att skriva. Men den kan också bli skrämmande. I perioder av livet har den blivit för stark för mig, liksom okontrollerbar. Den gör att jag ser förfärliga ting framför mig.
Vad gör du för att fantasin inte ska skena iväg?
– Jag går och tränar. Idrotten har räddat mig, både när jag grubblade mycket som barn, och nu. Jag spelar basket, åker skidor, går på gym.
– Eller så frågar jag familj eller vänner: ”Det här som jag tänker på, är det verkligt eller bara i min fantasi?” Men bäst är om jag själv lyckas konstatera ”Det här är ångest, och det är inte farligt”. För om jag ska hålla på och fråga alla hela tiden blir jag bara lugn en liten stund, sedan måste jag fråga igen.
Hon ler, liksom åt sig själv.
Ingvild H. Rishøi växte upp i Oslo. Hennes pappa var religionslärare och lektor i norska, mamman gjorde radiodokumentärer för NRK. Båda hade varit kristna som unga – pappan aktiv i en frikyrka och mamman i en kristen skolgrupp, men de slutade av någon anledning att tro. Och Ingvild blev aldrig döpt.
Vissa recensenter har reagerat på att Ingvild H. Rishøi, som kommer från en akademikerfamilj, skildrar barn i fattigdom och utsatthet. Själv värjer hon sig inför den typen av läsning.
– Jag har inget budskap med det jag skriver, utan följer bara rösten som jag hör inom mig. Nästan alltid är det ett barns röst. Och missbruk och psykisk ohälsa finns ju överallt, det har inte med klass att göra.
Så lägger hon till:
– Och egentligen är jag mer radikal än mina böcker.
På vilket sätt?
Hon tvekar. Men säger sen:
– Jag tror på en omkullkastning av hela systemet. På revolution.
– Ja, nu sa jag det, konstaterar hon och ser nästan påkommen ut.
Vad är det som behöver omkullkastas?
– Hela det kapitalistiska systemet. Tingen kväver ju oss fullständigt! Naturmässigt, men också tankemässigt. Allting är ju styrt av att vi ska jobba för att få mer prylar. Men för naturens skull kan vi inte fortsätta så här. Det blir vår undergång.
[ "Kapitalism bryter ned skapelsen" ]
Dina böcker säljs numera i stora upplagor i flera länder. Det måste också betyda att du får en bättre ekonomi. Hur påverkar det dina ideal?
– Jag måste vara ännu mer beslutsam. Egentligen har jag nu råd att köpa en massa saker, men jag vet att det inte är det som gör mig glad. Det jag blir glad av är att ha tid.
– Och liksom små saker, pyttesmå saker: blommor, eller att följa med till en fotbollsträning. Jag behöver liksom inte dra långt bort till USA …
Men har du funderat på vad du ska göra med pengarna?
– Jag tänker mycket på det, och jag har en liten plan. Men nästan oavsett vad man säger om pengar blir det dumt, så jag vill inte säga så mycket om det.
Ingvild H Rishøi säger att hennes böcker är skrivna ”inom det rådande systemet”; de beskriver hur olika förutsättningar människor har, och slutar ofta med att en välvillig främling hjälper barnen i nöd. Det löser inte det grundläggande problemet med ojämlikhet, men de bidrar med en ljusglimt i mörkret. I väntan på revolutionen önskar Ingvild H Rishøi leva på samma sätt.
– Jag försöker ge varje gång jag kan. En vän sa en gång: ”Om man klarar att vara generös, varför ska man då vara snål? Det känns alltid bättre efteråt om man har gett.” Det gäller inte bara pengar och tjänster, utan också i samtal. Om du kan välja mellan fördömelse och förståelse, känns det bättre att välja att försöka förstå den andre. Men jag klarar det absolut inte alltid.
Hon berättar att hennes syster är ihop med en man från Bosnien. Han återgav en dag ett ordspråk som Ingvild H. Rishøi har tagit fasta på.
– Ordspråket går så här: Det började brinna i en by och massor av människor kom dit för att släcka branden. Och så kom en liten duva som fyllde näbben med vatten och hällde på lågorna. Sedan flög den tillbaka till sjön för att hämta mer. Och så höll den på. Och då sa de andra fåglarna: “Varför gör du det där? Det hjälper ju inte”. Men då sa duvan: “När branden är över vill jag kunna säga att jag var i laget som försökte släcka den.”
---
Fakta: Ingvild H. Rishøi
Ålder: 45 år.
Bor: Oslo.
Familj: Man och dotter.
Yrke: Utbildad journalist, verksam som författare. För sina tre novellsamlingar La stå (på norska 2007), Historien om Fru Berg (Flo, 2023) och Vinternoveller (Flo, 2018) har hon bland annat vunnit Bragepriset, Sultpriset, Kritikerpriset och P. O. Enquists pris. Den svenska översättningen av Vinternoveller tilldelades 2019 Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris. Hennes böcker är översatta till femton språk. Boken Stargate blir nu film, premiär julen 2024.
---
[ Per-Arne Dahl: Jag längtade efter en gästfrihet som luktade illa ]
