Samfunden satsar på församlingsplantering, men hur går det för de pionjära initiativen? Forskaren Björn Asserhed har tittat närmare på tre lyckade exempel.
Nattklubben Moonlight var Norrköping Vineyards första gudstjänstlokal. I svarta, ölindränkta rum arrangerade den entusiastiska gruppen som hade bildats ur en kristen skolgrupp, bönesamlingar och söndagsskola.
– Vi ville hitta ett nytt sätt att vara kyrka på. De flesta av oss var unga, mellan 18 och 25, vi var hungriga på Gud, minns Björn Asserhed.
I dag är han pastor och föreståndare i Equmeniakyrkan i Linköping och därtill forskare, precis nydisputerad med en avhandling om just församlingsplantering.
Norrköping Vineyard är ett lyckat exempel på församlingsplantering – trettio år senare finns den fortfarande kvar. För andra är det kämpigare.
– Planteraren har ofta en tydlig idé med vad han eller hon vill se växa fram. Över tid kan det förhandlas om, men det som verkar vara viktigt är att planteringens telos – det ursprungliga ändamålet – får bevaras, särskilt i de tidiga åren. Det är mycket upp till ledaren att äga visionen och vara motor, säger Björn Asserhed.
– Samtidigt är det viktigt att få stöd utifrån, till exempel från ett samfund. Dels för att det finns risker med en alltför stark och karismatisk ledare, och dels för att ledaren ofta är ensam och utsatt.
Utsatt på vilket sätt?
– Det ligger mycket ansvar på ledarens axlar. Och det är oftast en speciell typ av människa som dras till församlingsplantering; någon som vill ställa sig i fronten. Det är lite som att starta ett företag, men skillnaden är att det inte finns någon naturlig marknad – ingen naturlig dragning till församlingar bland folk – så man måste skapa marknaden själv.
Inte sällan blir också andra församlingar sura: ”Varför kommer ni här? Vi har hållit på i 150 år, inte ska väl ni ta våra ungdomar.”
— Björn Asserhed
– Ofta tar det ett par år innan man får se det det man drömmer om bli verklighet, och då kan det vara tufft att ändå hålla fast vid drömmen. I det står man ofta ganska ensam.
– Inte sällan blir också andra församlingar sura: ”Varför kommer ni här? Vi har hållit på i 150 år, inte ska väl ni ta våra ungdomar.” Att bli motarbetad och baktalad kan väcka en känsla av besvikelse: Jag gör ju det här för Guds rike, och så blir folk arga.
Ibland anklagas församlingsplanteringar för att skapa onödig splittring. Vad tänker du om det?
– En församlingsplantering kan vara ett hot mot enhet, men det beror på hur man gör. När jag kom in i den här sfären på 1990-talet pratade man mycket om det. Det var i kölvattnet efter trosrörelsen och Livets ord, och då var man rädd att samma sak skulle hända igen: att kyrkor skulle konkurrera ut varandra och att det skulle skapas polarisering.
– Tidigare var diskursen kring församlingsplantering mycket mer ”ni har fel lära, därför startar vi en ny församling som har rätt lära och praxis”, medan det i dag handlar mer om en gemensam missionsstrategi som skapar en helt annan dynamik.
[ Tydlig rörelse bland nyandliga: Hittar in till kyrkan ]
Björn Asserhed nämner initiativet “Vidare” där en rad samfund och missionsorganisationer, med målet att starta fler församlingar än det läggs ner, skapade en gemensam vision och samordning kring församlingsplantering.
– I dag ser vi hur frikyrkan har minskat, och många känner ett behov av en mer offensiv missionsstrategi. Det gamla med föreningskyrka och att jobba med scouter verkar inte alltid fungera längre. Då får man fråga sig: Vad finns i vår kultur nu? Hur kan det kristna livet gestaltas här och nu? Då väcks också frågan: Vi är individualister – hur gör man församling av det?
Ja, hur gör man?
– Man omvänder sig! säger Björn Asserhed och skrattar till. Nej, det finns inga enkla svar, men jag tror att vi måste släppa taget om det egna och visa varandra generositet, bli bättre på att härbärgera mångfald.
Björn Asserhed ser det inte som någon nackdel att kristna grupperar sig kring särskilda intressen och bildar kyrkor med olika fokus. Han liknar det åter vid att vara en entreprenör och ”upptäcka en del av marknaden som inte är täckt”.
– I frikyrkotraditionen finns ju ett arv av att plocka upp saker ur kulturen, anpassa sig till den och använda de resurser som finns. Utgångspunkten är att det i en sekulär kontext som Sverige krävs innovativa sätt att vara kyrka; trogen sina rötter, men ändå relevant, tror han.
Borde inte kyrkan vara en motpol till individualismen?
– Till viss del. Men i evangelierna är det också tydligt att Jesus möter personer individuellt och utifrån deras behov och situationen de lever i. Det är en typ av god individualism som vi behöver ta fasta på.
I sin avhandling har Björn Asserhed tittat närmare på tre olika typer av församlingsplanteringar: en samtidstillvänd Hillsong-inspirerad typ som vill predika på ett för nutidsmänniskan attraktivt sätt, en församlingstyp som utgår från smågrupper och vill tjäna sitt närområde samt en tredje typ som framför allt vill göra sociala insatser och möta människor i utanförskap. Asserhed har särskilt studerat vilken typ av lärjungaskap som de här gemenskaperna främjar och använder orden fishermen, friendly neighbours och good samaritans för att beskriva dem.
– Det här är tre ganska lyckade exempel på församlingsplanteringar, eftersom de finns kvar. Många pionjära initiativ lyfter aldrig eller lägger ner rätt snart, konstaterar han.
[ Sveriges första frikyrkoförsamling skildrades i SVT ]
Vad har gjort att de här tre har lyckats?
– En kombination av kompetens, karisma och erfarenhet hos ledaren, framför allt. De här grupperna leds av personer som har arbetat med församlingar tidigare och som har en förmåga att samla och leda andra människor.
– Sedan har de kommit in i rätt läge; den typen av församling som de representerar fanns inte på platsen tidigare. Dessutom har de i rätt hög grad klarat sig från konflikter och splittring.
Mellan år 2000 och 2020 planterades 471 församlingar i Sverige. Det finns ingen statistisk för hur många av dessa som finns kvar i dag. Däremot vet man att 1 127 församlingar har lagts ner under samma tid. För att minska glappet satsar flera samfund aktivt på församlingsplantering. Pingst vill ta 300 initiativ till församlingsplantering de kommande tio åren, Equmeniakyrkan hoppas ha uppnått 50 nya församlingar år 2025. EFK har inga numerära mål, men arbetar med tolv pionjära initiativ just nu.
[ Tio unga ledare: Det här vill vi se mer av i kyrkan ]
Vilka möjligheter ser du för församlingsplantering i dag?
– Det är intressant att se hur vår kultur växer fram och spännande att se att religion och kristen tro i vissa fall tar plats på ett sätt som den inte gjorde under min uppväxt. Det skapar nya sätt att interagera med den kulturen, nya utrymmen för kreativitet och väcker frågan: Hur kommunicerar vi evangeliet i dag?
– Jag tänker till exempel på Pilgrims höstmöte. De människor som söker sig dit verkar dragna till liturgi. Kanske finns det utrymme för en liturgiskt orienterad församlingsplantering?
Och vilka utmaningar finns?
– Det är lätt att man uppfinner hjulet igen; vi är så inlärda med hur kyrkan ska vara, vilket riskerar att den nya planteringen blir ganska lik det vi redan känner till. Eller så blir viljan att skapa något nytt ett självändamål. Det är inte heller bra; det nya är ju inte nytt särskilt länge.
– Jag tror att det viktigaste är att våga släppa loss, våga misslyckas! Och vara medveten om att det ytterst är Gud som måste leda detta. Vår uppgift är att ta kallelsen på allvar.
Björn Asserhed påpekar att församlingsplantering är en långsam process. Det kan krävas många år innan man ser en effekt av sitt arbete. Han liknar det vid en klosterkallelse.
– Det gäller särskilt om man arbetar med att plantera en församling i ett visst område. Då kan man inte bara komma in och sedan dra. Det handlar om att långsiktigt bygga förtroende och närvaro. Svårigheten med att plantera är att man investerar väldigt mycket energi, pengar och tid av sitt liv. Därför gäller det att hitta en modell som gör att det inte hänger på en enskild individ. Det måste finnas en modell som håller även den dagen ledaren inte orkar mer.
---
Fakta: Björn Asserhed
Ålder: 50 år.
Bor: Norrköping.
Yrke: Pastor och föreståndare i Equmeniakyrkan Linköping.
Aktuell: Med avhandlingen Gardens in the Wasteland: Christian Formation in Three Swedish Church Plants.
---
---
Fiskare, grannar och barmhärtiga samariter
I sin forskning finner Björn Asserhed tre olika typer av lyckade församlingsplanteringstyper. Dessa kallar han:
Fishermen (fiskare): En kyrka som vill vara modern, evangeliserande och samtidstillvänd i sitt uttryck. Inte sällan inspirerad av Hillsong-rörelsen.
Friendly neighbours (goda grannar): En kyrka som genom smågrupper vill betjäna och nå sitt lokala närområde.
Good samaritans (barmhärtiga samariter): En kyrka som vill arbeta socialt och möter människor i olika typer av utanförskap.
---
