Författaren Wera von Essen har prisats för sin förmåga att levandegöra en katolsk livssyn i en Stockholmsk verklighet och är nu aktuell med ny bok. Dagens Malina Abrahamsson möter henne i ett samtal om kyrkan som syndarnas gemenskap och varför hon är trött på att vara “katoliken som skriver om sex”.
Wera von Essen är svårfångad. “Som ett väsen” säger en bekant efter att ha läst hennes senaste bok En emigrants dagbok – den som är en sorts blandning mellan roman och självbiografi och som drar in läsaren i en intensiv livsström av olyckliga kärleksrelationer, storhandling på Willys, bön och skrivande, synd och skam.
Själv fastnade jag för att Wera von Essen i boken uttrycker en sådan motvilja mot journalister, beskriver hur de “mjölkar en och stressar vidare”. Det gör mig nervös när jag nu ringer upp henne för ett videosamtal. Jag berättar det för henne, hon skrattar till. Och säger:
– Ja, jag tycker att journalistiken är vulgär och sensationslysten. Det finns en drev-mentalitet som innebär ett ytligt sätt att se på människan.
Orden kan låta vassa, men hon uttalar dem i mjuk ton. Hela hennes uppsyn är överraskande mild.
En emigrants dagbok, som är Wera von Essens fjärde bok, slutar med att hon utvandrar till Brasilien. Och det är där hon nu befinner sig, på obestämd tid, i kuststaden Olinda – tre timmar nordöst om Rio de Janeiro. Hon bor ensam i ett “otroligt hus som egentligen är lite för dyrt” och visar mig runt genom skärmen: stor altan, turkosa fönsterluckor (hennes favoritfärg) och en trädgård med hängmatta och mangoträd. Det är eftermiddag och fortfarande mycket varmt, så luftfuktigt att det känns som att det regnar, berättar hon. Wera von Essen är klädd i en tunn klänning och har fläkten på.
Till Brasilien kom hon första gången som 24-åring. I podden Sökarna berättar hon att hon åkte dit efter en tid som tvångsintagen på sluten psykiatrisk avdelning. Hon reste för försäkringspengarna som hon fått som kompensation för de “vanprydande ärren” som självskadebeteendet lämnat på hennes armar. De syns när hon nu stöttar armbågen mot bordskivan och vilar hakan i handflatan. Hon ser dem själv i skärmens kamera, och växlar snabbt arm.
Inlämningen av det här bokmanuset sammanföll med att du emigrerade till Brasilien. Du skriver att det var Gud som hade ordnat det så. Kan du beskriva på vilket sätt?
– Hela processen är ledd av Gud, det är vad det är att skriva för mig, svarar Wera von Essen kort.
Så berättar hon att hon alltid varit dragen till det religiösa, trots att hon inte kommer från en sådan familj. I Brasilien upptäckte hon Santo Daime – en sorts blandreligion med katolska rötter och väl tillbaka i Sverige letade hon efter något som kunde likna det hon erfarit. Hon hittade till Katolska kyrkan, upplevde en inre maning och svarade “ja” på den – blev upptagen i gemenskapen. Till en början gick hon i vardagsmässan, beskriver den som “trög, befriad från upplevelse”.
– Men det är inget negativt. Jag är inte så extatiskt lagd.
– Åh, nu börjar myggen komma, säger Wera von Essen och viftar framför sig.
I Brasilien finns fler romerska katoliker än i något annat land i världen. Dessutom växer de väckelsekristna samfunden snabbt. Jag frågar Wera von Essen hur det är att leva i ett land där de religiösa är i majoritet, i motsats till i minoritet i Sverige.
– Religion är mycket mer vardagligt här. Folk går i kyrkan, har ett språk som involverar Gud. Det har nog gjort mig lite slappare, jag går inte i mässan lika ofta som i Sverige. Men jag uppskattar benediktinorden som ligger här i närheten, säger hon och pekar med handen.
– Här i Brasilien finns också en grundacceptans för synden och dess närvaro. Jag har jättesvårt för utplåningskulturen som finns i Sverige där vi går till folkdomstol, fryser ut, driver på alla som gjort fel. Den dynamiken är djupt obehaglig. Den handlar så mycket mer om en själv och behovet av en projektionsyta – att ha någon som är dålig.
[ 17 nya evangelikala kyrkor i Brasilien – om dagen ]
Du skriver att kyrkan – som borde vara syndarnas gemenskap – allt för ofta kännetecknas av “det välkammade och högpresterande”.
– Ja, i kyrkan verkar vi glömma vad en människa är. Det är lätt att hävda att människor behöver Gud och förlåtelse, men det är en annan sak att stå ut med att en annan människa är felbar, på riktigt. Man ser inte med realism på ett människoliv. När någon har omvänt sig är det som att man förväntar sig att hon ska vakna upp och vara utan synd. Var kommer det ifrån?
– Jag kan uppleva den stämningen på ett personligt plan, att jag är “katoliken som skriver om sex”, den syndiga katoliken. Jag känner inte igen mig i det. Men ja, jag kan ta den projektionen också.
Hon rycker på axlarna.
Om man är så känslig och skör som jag är, finns det också en kraft i ilskan. Det är en bra drivkraft att känna helig vrede.
— Wera von Essen
I boken skriver du ”Det är intill döden tradigt att vara den enda som hävdar syndarnas gemenskap och blottar sin egen brist”. Känner du så?
– Gud vilken pretentiös mening! utbrister Wera von Essen och gömmer ansiktet i handen.
– Men ja, boken handlar ju mycket om ledan i Stockholmslivet där det gäller att vara samlad, trygg, medelklass, ha pengar. Allt det där som jag inte klarar av. Eller önskar mig heller för den delen.
Det finns också mycket ilska i boken. Var kommer den ifrån?
– Jag älskar ilska! svarar Wera von Essen.
– Om man är så känslig och skör som jag är, finns det också en kraft i ilskan. Det är en bra drivkraft att känna helig vrede. Det finns ju mycket i världen att vara arg för. Många blir passivt aggressiva, men är egentligen väldigt arga.
Wera von Essen tror att kyrkan i högre utsträckning skulle kunna ta vara på den uppläxande profettradition som finns i Gamla testamentet, eller uppmärksamma att till och med Jesus blev arg. Själv räds hon varken synden eller svagheten, begäret eller brustenheten. Allt det ryms i skrivandet, och i livet. För Wera von Essen är de två nästan synonyma.
Hon beskriver skrivandet som ett förhöjt, nästan maniskt, tillstånd.
– Samtidigt äter skrivandet upp ens liv och gör något märkligt med ens relationer. Hänsynslösheten som den här typen av skrivande innebär för med sig en ständig syndamedvetenhet; jag kan vara på en fest och veta att jag kommer gå hem och skriva om den. Men man har liksom den natur man har, jag kan inte låtsas vara annorlunda. Sedan är ju redigeringen en lång etisk process där man får rannsaka sig själv, ta samtal, stryka.
I En emigrants dagbok figurerar en rad namngivna (ibland bara med begynnelsebokstav) personer i den svenska kulturvärlden. Däribland Joel Halldorf, Eric Schüldt, Johan Heltne och Josefin de Gregorio. Wera von Essen vet att vissa saker som hon skrivit kommer att “bryta lojaliteter och bränna broar”, men det priset är hon villig att betala.
– Man kan ju be “snälla skriv inte om mig” och då skulle jag inte göra det. Så har jag själv sagt till vänner. Men sedan har jag ändå blivit besviken över att inte bli omskriven. Jag tror att fler kan känna så, liksom: Betyder inte vår vänskap mer? Man blir hellre lite kritiserad än inte omskriven alls.
Sedan måste vi avsluta. Wera von Essen ska hinna köpa en ny fläkt innan butikerna stänger. Den gamla hjälper inte i värmen. Jag frågar om hon vill läsa intervjun innan den trycks.
– Nej, det behövs inte. Du får skriva vad du vill.
[ Wera von Essen brottas med livet och tron i nya dagboken ]
---
Fakta: Wera von Essen
Ålder: 37 år.
Bor: Olinda, Brasilien.
Yrke: Författare och översättare.
Aktuell: Med boken “En emigrants dagbok” (Polaris).
---
