Per-Arne Dahl har kallats för ”Norges Tomas Sjödin”. Han är en evangelist i biskopsskjorta som skrivit krönikor i Aftenposten i två decennier och som i samband med Utøya-attentatet blev själasörjare för en hel nation. Nu har flyktingsituationen fått honom att skriva en bok om gästfrihetens kraft.
OSLO. När Per-Arne Dahl var femton år gammal ville han provocera sina föräldrar. Båda två var hängivna kristna och hade ett öppet hem – framför allt för dem som var medlemmar av samma inomkyrkliga missionsrörelse.
Det här störde Per-Arne Dahl. En julaftonskväll tog han därför demonstrativt fram en pipa och rökte framför föräldrarna. Skulle deras generositet klara det? Det gjorde den. Men Per-Arne Dahl passade också på att tala om att föräldrarnas gästfrihet verkade villkorad till likasinnade. Därefter försvann han ut och firade jul med Bykyrkans mission i centrala Oslo, bland uteliggare och prostituerade.
– Jag längtade efter en gästfrihet som luktade illa, säger han när vi nu ses – på ett flott hotell i Oslo. Han brukar inte vara här, men det råkade finnas ett lugnt hörn i restaurangdelen. Och gratis kaffe!
Inför intervjun har han skickat ett sms och avslutat med: ”Blessed day! /Pera”, som om vi redan vore vänner. När vi nu sitter mitt emot varandra ger han ett hjärtligt intryck, och är mer lågmäld än jag förväntat mig. Han talar långsamt; har en förmåga att skapa en sorts förtätad stämning som gör att jag knappt vågar lyfta min kaffekopp.
– Upplevelsen av att fira jul bland de marginaliserade var väldigt viktig för mig, för jag fick erfara en gästfrihet som sprängde gränser. Vi fokuserade inte på oss själva eller vad gästerna kunde ge i utbyte, konstaterar han allvarsamt.
I kristider finns inget utrymme för solospel. Då måste vi stå enade.
— Per-Arne Dahl
I dag är Per-Arne Dahl 73 år gammal, och det tonåriga behovet av att provocera har han inte kvar. Däremot har passionen för gästfrihet följt honom hela livet. Som ung präst kunde han efter en gudstjänst göra en allmän inbjudan om kyrkkaffe och låta folk strömma in i familjens hem. Problemet var bara att hans egna barn inte var lika förtjusta.
– Barnen skulle nog önska att gästfrihet betydde ”frihet från gäster”, säger han och ler lite.
– Om jag skulle få leva om mitt liv hade jag gjort annorlunda. Jag skulle ha varit mycket mer medveten om det som Henri Nouwen säger: Att våra främsta gäster är våra egna barn.
Per-Arne Dahl fick höra citatet direkt från Nouwen när han besökte författarens kommunitet Daybreak i Kanada, berättar han.
– Medan jag befann mig där var Anne hemma med våra fem barn. Och när jag kom tillbaka kände jag att jag nog hade varit lite väl upptagen av min egen karriär – att bli en respekterad och aktad ledare i mitt arbete för andra. I stället borde jag visat mina barn genuin gästfrihet och varit ännu mer uppmärksam på deras behov. Jag borde inte låtit alla andra slita i mig.
Men hur hittar man balansen mellan att bry sig om sina egna barn och visa gästfrihet mot andra?
– Jag tror inte det finns något facit på det. Men det viktigaste är att vi är medvetna, både om hur vi behandlar våra barn och andra.
[ De kristnas gästfrihet satte spår för hela livet för Georg Eggehorn ]
På bordet mellan oss ligger ett exemplar av Per-Arne Dahls senaste bok Gästfrihetens kraft (Argument) som nu kommit på svenska. Den är sprungen ur flyktingkrisen 2015 då Norges gästfrihet sattes på prov. Per-Arne Dahl blev beklämd över att man började tala om volymer, i stället för människovärde. I boken slår han fast att den bibliska gästfriheten sträcker sig längre än till trevliga middagsbjudningar för vänner. I själva verket är det en andlig praktik – ett uttryck för att leva Kristuslikt. Men alla håller inte med.
Många verkar mena att det inte är realpolitiskt möjligt att ha en generös hållning när det gäller flyktingar. Och de som ändå tror det, kallas naiva. Vad tänker du om det?
– Som kyrka måste vi representera en myndig naivitet, även om vi blir förlöjligade. Vi kan inte låta politikerna sätta munkavel på oss, och vi ska inte försöka vara till lags. Inte ens Jesus blev mottagen av sina egna, men fortsatte ändå att förkunna sitt budskap.
– Samtidigt måste vi vara ödmjuka inför att politikernas uppgift är en annan än vår.
Du skriver i boken att vi ska ”sluta räkna och börja tacka” flyktingar. Men kräver inte invandring också att vi offrar lite av vår egen standard och bekvämlighet?
– Ja, det är inte oproblematiskt.
– Det är därför jag i boken berättar om min mors vändpunkt.
Hans mamma Sigrid, då 90 år gammal, ringde en dag till sin son och kommenderade honom på ett sätt hon aldrig brukade göra: ”Nu måste du komma hit”.
Per-Arne Dahl lade allt annat åt sidan och åkte till hemmet där mamman bodde, och så snart han kommit innanför dörren sa hon: ”Nu ska du vara min präst. Jag måste bikta mig.” Sedan följde hennes bekännelse: Hon hade så dåligt samvete över att hon gjorde skillnad på den norska och utländska personal som vårdade henne, erkände att hennes ”hjärta var trängre för dem som inte var födda i Norge”.
– Jag fick tillsäga min mamma syndernas förlåtelse, och därpå frågade hon: ”Nu måste jag träna på att vara annorlunda, hur ska jag göra?” Men egentligen visste hon redan svaret själv.
De kommande åren bestämde mamman sig för att börja ställa frågor till vårdpersonalen från andra länder, undra var de kom ifrån, hur länge de varit i Norge, om de hade familj.
– Det är vad Henri Nouwen kallar att ”convert hostility into hospitality”, säger Per-Arne Dahl. De här människorna gick från att vara främmande till att bli hennes vänner! Jag tror att många fler av oss skulle må bra av att göra den resan. Det är på det planet det måste ske en förändring. När vi lär känna varandra, och tar ansvar för vårt trånga hjärta.
– Jag blev så stolt över min mor!
[ Britta Bolmenäs: Låt oss öva oss på gästfrihet ]
Sedan dess försöker Per-Arne Dahl följa sin mammas exempel. När han 2014 blev vald till biskop i Tunsberg gjorde han gästfrihet till sitt valspråk – och tog alla sina medarbetare på studiebesök till S:ta Clara kyrka i Stockholm för att ge ett konkret exempel på en inbjudande gemenskap.
Däremot tvingades han några år senare lämna sin tjänst i förtid.
Det skedde efter att han en dag gjort ett dyk ner i en sjö – och blivit döv på ena örat. Om han genast hade fått rätt hjälp hade det kunnat avhjälpas, men läkaren han mötte skickade hem honom med några verkningslösa örondroppar. I stället fick han kronisk inflammation i innerörat och ständig tinnitus. En läkare som han senare träffade, och som var katolik, rådde honom till att avsluta sin biskopstjänst. Annars var risken stor att han skulle överanstränga sitt friska öra och bli döv på det också.
– Så sa han till mig: ”Glöm inte den stora läkaren!”
Per-Arne Dahl hörsammade det rådet och tog genast bilen hem till en prästvän för att få förbön.
– Efteråt frågade mitt äldsta barnbarn: ”Blev du frisk?” Och jag svarade: ”Nej, men jag blev de tre första bokstäverna: Fri!”
– Och så känner jag än.
Att acceptera livsvillkoren och tala sant om det som är, har blivit lite av Per-Arne Dahls signum. Han betonar att sårbarhet och gästfrihet förutsätter varandra; när vi vågar vara sårbara blir vi också mottagliga för andras gästfrihet. Det här är ett budskap som Per-Arne Dahl har trummat på länge. Genom sina betraktelser i Aftenposten – Norges största tidning, genom sina böcker och medverkan i radio och tv. Han har blivit en själasörjare för politiker, såväl som näringslivstoppar och idrottsmän. ”En evangelist i biskopsskjorta”, beskriver vännen Peter Halldorf.
Jag frågar Per-Arne Dahl om det stämmer att han har blivit något av en kändispräst i Norge.
– Haha, jag hatar det ordet, men bortsett från det, så stämmer det nog.
Det är framför allt vid stora katastrofer som han har fått kliva fram och bli en trygg punkt för människor. Som efter attentatet på Utøya.
Vid den tiden delade han sin arbetstid mellan domkyrkan och Stortinget och blev genast inringd när dådet skett.
– Vi tog emot människor i domkyrkan. Det var kö utanför. Vår svenska diakon Maria bad mig att springa iväg och köpa ljus – 10 000 stycken – men de räckte inte, minns han.
Veckan därpå fick Per-Arne Dahl varje dag ha en direktsänd radioandakt i NRK. Han inledde med att läsa psalm 44: Varför sover du, Gud?
– När man är med i sådana där katastrofer knyter man naturligt kontakter med människor som man måste följa upp. Det präglar också din verklighetsuppfattning. Det blir inte mycket rum för lyckokristendom …
Hur hanterar du sådana kriser utan att gå under?
– Genom medvetenheten om att vi är flera. Religion är relation, det har blivit allt tydligare för mig. Jesus var helt beroende av sina lärjungar. Och Gud behöver vara tre! Gud valde att ha en familj.
– Men det är klart att det blir intensiva perioder, särskilt kring katastrofer. Då är det skönt att ha basen i familjen och gemenskap med andra. I kristider finns inget utrymme för solospel. Då måste vi stå enade.
Han återger kvällen då han kom hem efter Utøya-attentatet och möttes av sin fru och ett vackert dukat matbord. Berättar hur mycket det betydde.
– Men sedan klarade jag inte att sova. Så då läste jag Biltema-katalogen. Det är också ett svar på din fråga om hur jag orkar; även om mitt arbete är väldigt allvarligt, är jag glad i bilar, glad i fotboll, glad i praktiska saker. Och jag är helt beroende av att ha de skiftena i livet.
Han betonar också att längtan efter att få känna sig hemma är grundläggande för vad det är att vara människa.
– Ytterst sätt är vi ju alla gäster och främlingar på den här jorden och delar en djup existentiell ensamhet. Men genom att visa gästfrihet kan vi mildra den känslan.
– Kanske är det därför Göte Strandsjös psalm ”Som när ett barn kommer hem om kvällen” är en av de mest sjungna sångerna i den norska kyrkan? funderar han.
Hur kan insikten om att själva vara gäster och främlingar på jorden göra oss öppna för människor som kommer till våra länder som främlingar?
Per-Arne Dahl svarar genom ta tag i vattenglaset som står på bordet mellan oss. Han frågar retoriskt:
– Om jag skulle fylla det här glaset med vatten så att det svämmar över, var skulle vattnet då hamna?
– När Jesus säger att han kommit för att ”ge liv och liv i överflöd” kan vi, i en nordisk kontext, tolka det som att det betyder att vi ska få något extra. Men överflödet är egentligen det som rinner över, det som betyder något för andra. Och det är en del av gästfrihetens stora mysterium!
Per-Arne Dahl spricker upp i ett leende.
Sedan ska han vidare. Han lever fortfarande ett aktivt liv, håller tre till fyra föredrag i veckan. ”Ordet pensionär finns inte i Bibeln”, säger han med glimten i ögat. På vägen ut passar han på att gå fram och hälsa på receptionisten, tacka för kaffet och för att vi fick låna ett lugnt hörn av hotellet.
– Vet du vad vårt samtal handlade om? Gästfrihet! Det du gjorde var en så vacker illustration av gästfrihet, tack för det, säger Per-Arne Dahl och skakar receptionisten hand. Och så vänder han sig till mig:
– Ta ett kort på oss två!
---
Fakta: Per-Arne Dahl
Ålder: 73 år.
Bor: Vikersund i Modums kommun, Norge.
Familj: Gift med Anne, som är familjeterapeut, fem barn, sexton barnbarn.
Yrke: Präst, tidigare biskop i Tunsberg, författare.
Aktuell: Med boken Gästfrihetens kraft (Argument förlag).
Kuriosa: Är god vän med Peter Halldorf och Tomas Sjödin. Tomas och Per-Arne lärde känna varandra när Tomas 2001 intervjuade Per-Arne för Dagen. Sedan några år tillbaka besöker Tomas, Per-Arne och Peter varje år ett kloster tillsammans.
---
[ Tomas Sjödin: I perioder har jag så ont att jag inte kan prata ]
