I Expressen (4/2) frågar sig författaren Johan Heltne varför kvinnor längtar efter maskulina män. Josefin de Gregorio ser ett möjligt svar i hur feminismen hon växt upp med skapat en hårdhet som gör det svårt att släppa någon inpå livet.
”The bad boy always wins!” utropade han förtvivlat och slog ut med händerna. Christofer i Netflix dejtingsåpa ”Love is blind” hade vinnlagt sig om att vara en snäll kille. Varm, empatisk, lyhörd. Han bar mjukiskjol och var noga med att bekräfta sin partner och ge henne komplimanger. Hon uttryckte gång på gång att hon ville bli utmanad, ifrågasatt, få möta lite motstånd. Men det låg inte i Christofers natur. Han kände sig elak och kunde inte göra våld på sig själv. Till slut tog han av sig förlovningsringen och kastade den demonstrativt från balkongen.
Christofer var långt ifrån den förste kille som uttryckt liknande tankar om kvinnors preferenser och det hopplösa i att som man förhålla sig till dem. ”Nice guys finish last”, sägs det; i umgänget mellan könen lönar det sig tydligen inte att vara snäll, om snäll definieras som mjuk, följsam och vänlig, ingen machoman.
”Varför längtar kvinnor efter maskulina män?” frågar sig författaren Johan Heltne i Expressen (4/2). Han berättar om de många undergivna kvinnor han träffat; kvinnor som längtar efter att domineras sexuellt, som vill sitta i knäet, som söker efter en fadersfigur eller beskyddare. Samtidigt är de här kvinnorna, skriver han, ”välutbildade, självständiga och uppfattas inte sällan som starka och handlingskraftiga”. De intresserar sig för wellness och självutveckling och tar gärna kontroll över sina liv. Men någon mesig kille är de alltså inte ute efter. Varför?
Till slut är det bara den ihärdige snubben med gott självförtroende som kan nå fram.
— Josefin de Gregorio
Det finns en ledtråd tidigt i Heltnes text. En av hans väninnor berättar om ett samtal som hon haft med sin terapeut, och som mynnat ut i insikten om att hon måste lära sig att ta emot av sina pojkvänner, annars kommer relationerna inte hålla. Heltne och jag är ungefär jämngamla, så jag misstänker att hans tjejkompisar vuxit upp under liknande förhållande som jag har gjort. Det vill säga, de har sedan de var tonåringar lärt sig om girl power och självständighet, om att man aldrig ska göra sig beroende av en man, om vikten av att vårda sina kvinnliga relationer snarare än dem med pojkvänner.
I grunden är mycket av detta sunt: flickor behöver stärka sin självkänsla och lära sig att säga nej. Det finns gott om män som gärna utnyttjar den som är ung och oerfaren.
Men det kan också skapa en hårdhet, ett slags försvar som till slut alltid förblir aktivt och gör det svårt att släppa någon inpå livet. Till slut är det bara den ihärdige snubben med gott självförtroende som kan nå fram.
[ Josefin de Gregorio: Att satsa på sig själv är en återvändsgränd ]
Mycket av det här kan kännas jobbigt att diskutera. Liksom osmakligt och ofeministiskt. Men sanningen tycks vara att det behöver få finnas en spänning mellan könen. Det innebär inte att alla kvinnor söker maskulina alfahannar – men det verkar finnas en preferens för någon som är fysiskt starkare, eller på något vis utstrålar styrka, om än bara mentalt. I någon mån är det väl av naturen givet, och därmed svårt att förhandla bort.
Och det leder förstås till en del olyckliga krockar. För några år sedan deltog en kvinna, Susanna, i den svenska versionen av Gift vid första ögonkastet. Hon var feminist, det var viktigt för henne, men samtidigt hade hon uttryckt önskningar till programmets experter om att träffa en karlakarl, en riktig skogshuggartyp. Hon matchades med en snygg grävmaskinist som hon visserligen attraherades fysiskt av – men hon stod inte ut med hans sexistiska skämt om städning. Äktenskapet sprack omgående.
Ofta hamnar jag i Första Moseboken när jag tänker på relationen mellan män och kvinnor. ”Till din man skall din lust vara, och han skall råda över dig”, säger Gud till Eva efter syndfallet (3:16). Här någonstans, tänker jag, etableras den könsliga dynamik som vi måste tampas med i den här världen. Vi är visserligen inte ”man eller kvinna” utan ”ett i Kristus” (Galaterbrevet 3:28), men vi väntar fortfarande på den slutgiltiga befrielsen som Kristi återkomst innebär. Till dess är det som det är. Relationerna skaver. Män är kallade att älska sina hustrur som sin egen kropp – och än viktigare, som Kristus älskade kyrkan! – men ofta misslyckas de.
Jag är övertygad om att maskulinitet i grunden är något bra och gott: den kan vara beskyddande, varm och trygg, omhändertagande, faderlig och kraftfull. Den sortens maskulinitet är eftersträvansvärd på alla sätt, och det är inte konstigt att moderna kvinnor längtar efter den. Vilken kontrast den är mot den manlighetens vrångbild som också förknippas med det manliga: ghosting, utnyttjande, våldsamhet, porrberoende, opåkallade dominansbeteenden. För en riktig man, om jag får säga så, är ju faktiskt snäll. Problemet är att vår kulturella bild av snällhet är förvriden. Att vara snäll är inte att vara mesig, utan att bottna i sin egen styrka men bruka den varsamt. Vad kunde vara manligare än det?
[ Amerikanarna skrattar åt vårt svenska sätt att dejta i ”Love is blind” ]
