Hon är den självständiga singer-songwritern som tackat nej till etablerade skivbolag för att följa sitt hjärta. Efter en svår tid som ledde till tystnad är artisten Terese Fredenwall, 37, tillbaka med nya skivan Art Never Lies. För Dagens Josefin Lilja berättar hon om ep:n samt om resan mot att bli hel på insidan efter att ha utsatts för övergrepp.
Det har gått åtta år sedan hennes förra album, Vildmarken, gavs ut – en lång tid för att vara en artist med fem album bakom sig. Men materialet behövde få växa fram under en längre tid, och framför allt behövde artisten själv få tid att läka som människa. Bakgrunden till det återkommer vi till.
Nu är den långa tystnaden bruten och det är i stället mycket som händer på samma gång för den 37-åriga artisten. Egenskrivna låtar som hon burit på i många år är nu släppta och framöver väntar en turné – något som känns både nervöst och roligt.
Dagen efter vår intervju ska hon till Åh stiftsgård för att medverka vid författardagar med bland andra Tomas Sjödin. Dessutom fortsätter hon som kursansvarig på Mellansels folkhögskolas Songwriterlinje.
– Det har hänt mycket sedan 2016, med mig också. Jag har behövt ta en paus och ta hand om det som gjort ont inuti, säger Terese Fredenwall.
Det är i Stims hippa lokaler på Söder i Stockholm som vi stämt möte. Terese Fredenwall kommer direkt från tåget som avgått från Örnsköldsvik på morgonen, med ett gitarrfodral i ena handen och en rullväska i den andra. Kvällen innan har hon haft releasefest för nya ep:n Art Never Lies, i en ateljé. I arbetet med det visuella materialet till skivan kom Terese Fredenwall i kontakt med fotografen Elin Nerpin och konstnären Linda Lundin. De tre kreatörerna fann varandra snabbt och ett gemensamt konstprojekt växte fram med bild- och videomaterial inspelat en sommarnatt på en myr utanför Örnsköldsvik. Texterna är, som vanligt när det gäller Terese Fredenwall, kopplade till hennes eget liv.
– Det började med att jag hade frasen ”art never lies” i mitt huvud. För mig handlar den mycket om att komma tillbaka till skapandets kärna på något vis. Sedan jag började släppa musik offentligt har jag haft ganska svår prestationsångest – förväntningar som mest kommer från mig själv, som jag inte alltid vetat hur jag ska hantera. Jag ville tillbaka till det fria skapandet där jag en gång började, i mitt flickrum. Där fanns bara frihet och en längtan att få uttrycka det som finns inuti, säger hon när vi slagit oss ner.
Samarbetet med de två konstnärerna, vilka under processens gång blivit nära vänner, var precis vad Terese Fredenwall behövde för att ep:n skulle bli den helhet hon önskade.
Det visade sig också att de tre kvinnorna hade mycket gemensamt, inte minst bakgrunden inom kyrkan.
– Alla har vi gjort en resa, särskilt i tron. För mig var det jättemäktigt att se dem gestalta min musik genom konst och bild, säger Terese Fredenwall.
Jag minns när jag mötte Terese Fredenwall för första gången. Det var 2010-tal och hon svepte in i min barndoms pingstkyrka med stylat hår, stora örhängen och gitarr i famnen. Den unga artisten, som då både medverkat i Melodifestivalen och skrivit låtar till artister som Danny Saucedo och Jenny Berggren, åkte runt för att besöka de församlingar som stöttade ett evangelisationsprojekt hon var involverad i.
Utan minsta tecken på nervositet bjöd hon på sina egenskrivna låtar, varvat med berättelser om ungdomar som hon mött under evangelisationsresor till bland annat Berlin; unga kvinnor och barn som levde i utsatthet, missbruk och prostitution. Terese delade där frimodigt med sig av sin tro på Guds kärlek genom sin musik. Hennes engagemang smittade av sig på oss som satt i kyrkbänkarna. Hon var så ung och utstrålade ändå ett sådant mod och styrka.
Men bakom det självsäkra yttre har det alltid funnits en botten av skörhet – en sårbarhet som märkts inte minst i hennes personliga låtar.
Jag tror inte att allt som händer har en mening i sig, men det svåra kan bli till någonting meningsfullt, vare sig vi tycker det var värt det eller inte.
— Terese Fredenwall
Under uppväxten brottades Terese Fredenwall med många rädslor och återkommande panikångestattacker. Läs- och skrivsvårigheterna blev ytterligare en utmaning under skolåren. Att hon som vuxen en dag skulle driva eget skivbolag var mer än hon vågade hoppas på när hon och storasyster Jenny som barn satt i flickrummet och skapade musik. Men Terese Fredenwall har inte tappat musiken, trots psykisk ohälsa och yttre omständigheter. Tvärtom verkar skörheten i livet bidra till att göra skapandet ännu vackrare.
Terese Fredenwall kallar det för ett paradoxalt mirakel att bara den som själv upplevt hopplöshet kan förmedla hoppet vidare till andra på ett trovärdigt sätt. I mörka perioder har hon själv fått stöd av andra som upplevt svårigheter.
– Jag tror inte att allt som händer har en mening i sig, men det svåra kan bli till någonting meningsfullt, vare sig vi tycker det var värt det eller inte. Men det kräver tid, hjälp och rätt förutsättningar. Det är också ett av budskapen som jag vill förmedla med den nya skivan, säger hon och tar en klunk från sin kaffemugg.
I samband med att Terese Fredenwall blev ambassadör för Frälsningsarméns utbildningsmaterial ”I trygga händer”, som förebygger och arbetar aktivt mot övergrepp bland barn och unga i kyrkliga miljöer, valde hon att berätta om de andliga och sexuella övergrepp hon utsatts för inom kristen verksamhet.
Händelserna har påverkat henne på djupet och präglat livet sedan dess. Hon går fortfarande hos en terapeut för att bearbeta vissa saker, även om de djupa depressioner som följde efter den destruktiva tiden är förbi.
Men när hon ser tillbaka på den tiden i dag så är inte själva övergreppen det svåraste, menar hon, utan hur de som borde klivit fram och tagit på sig ansvar reagerade när hon valde att berätta.
– Hur det hanterades är en stor sorg som varit väldigt svår att bearbeta, säger Terese Fredenwall som börjat prata långsammare, letande efter de rätta orden.
– När jag sökte stöd och hjälp hos ansvariga blev jag tystad, och fick inget stöd. Jag har fått professionell hjälp utanför kyrkan, för att bearbeta de andliga och sexuella övergreppen, men just sveket från det som jag trodde var mitt hem … det är svårt att förklara vad det gör med en.
Har du fått upprättelse i dag?
– Nej, men jag har gått vidare. För att kunna göra det blev jag tvungen att lämna hela sammanhanget. Jag tror inte alla förstår vilka enorma följder det här typen av händelser kan få i en människans liv. För mig handlar det om flera svåra och mörka år av vacklande mående, och existentiell brottning.
Terese beskriver det som att hon tystnade. Både vad gäller musikskapandet, men också i relationen till Gud.
– Det har alltid varit självklart för mig att Gud finns, men vem denna Gud är och var han finns har varit olika. Jag har i perioder bara behövt vara tyst och räknat med att Gud bär mig, för jag har inte orkat annat. Jag, som annars är en ganska verbal person som gärna skriver för att bearbeta mina känslor, hade otroligt svårt att uttrycka mig. Allt har fått gå väldigt långsamt och lugnt.
2019 bevakade jag Nyhemsveckan för Dagens räkning. Terese Fredenwall uppträdde på ett av kvällsmötena med sin då nysläppta singel My Testimony. En ärlig och sårbar låt som utgår från hennes eget liv, med textrader som fritt översatt lyder:
”Jag har gått vilse, skadad av dina män o Gud. Jag vet att du finns där ute, jag vet bara inte vem du är. Jag vet inte om du lyssnar, eller vad du vill med mig. Men om jag är ett alternativ, ska du veta att jag ännu tror.”
Jag reagerade redan då på att låtens nakna budskap inte med ett ord fångades upp efter hennes framträdande, och det gjorde även Terese, visar det sig.
– Nej, det blev ingen ”smooth” brygga där, det minns jag, det var ganska snabbt avslutat. Men det är alltid en chansning att släppa en sådan låt som My Testimony, det är inte säkert att det välkomnas överallt. Men det har ändå varit viktigt för mig att låta mitt skapande vara en fristad där jag får uttrycka min tro och där även de här berättelserna får vara med, säger hon och nämner att även om det inte sades något om låten där och då så var det andra på Nyhemsveckan som kom fram efteråt för att tacka – de hade känt sig inkluderade i låtens budskap.
– Jag vet att det kan vara obekvämt och svårt att prata om det som skaver. Men om vi låter den rädslan bli så stor att vi blundar för verkligheten, då tror jag vi får problem. Men i de sammanhang där det finns utrymme för det ärliga och sårbara, där blir det så vackert. Ärlighet är vägen till tro för mig.
Det känns som att du vill hjälpa andra att visa sig sårbara genom att vara det själv?
– Jag hoppas jag kan göra det. Det finns en enorm kraft i att dela sårbarhet med varandra i trygga rum. Mitt uppdrag kanske är att skapa de här rummen med min musik och att bredda paletten i livet med mina perspektiv. För mig handlar det om att hela människan måste få plats annars funkar det inte.
[ Tre röster om sårbarhet: Då vågar jag visa mig sårbar ]
Hon är medlem i Equmeniakyrkan där hon växte upp som barn, även om besöken inte blivit lika frekventa sedan flytten norrut. Men hon har också hittat hem i nya kyrkliga sammanhang och uppskattar Svenska kyrkans ordningar och det mer kontemplativa. Hon undviker helst sammanhang där svaren blir för självklara.
Om du jämför dig själv nu med hur du var för åtta år sedan då ditt senaste album, Vildmarken kom – vad tänker du då?
– Det är mycket som hänt sedan dess och jag skulle säga att jag lärt mig väldigt mycket om mig själv, om Gud och om andra. Jag har jobbat mycket med mina gränser, var jag börjar och slutar liksom. Det kan handla om att jag tackar nej till förfrågningar, eller att jag väljer att stanna hemma om jag behöver vila, i stället för att vara rädd att jag ska missa något. Tron har också blivit enklare. Jag behöver inte längre förklara eller försvara Gud – i stället har jag en Gud som får bära och försvara mig. Det är ett ganska stort skifte och att få vila i. Det är otroligt skönt.
Vad känner du när du tänker på den unga Terese?
– Jag är stolt över henne, hon har gjort ett hårt jobb och ibland axlat lite mer än hon behövt. Jag är tacksam för allt hon lärt mig längs vägen.
– I dag känner jag en helt annan frid än jag gjorde då. De här åren har verkligen varit en resa och även om det stundtals har varit svårt är jag så tacksam för varje dag jag får vara med på den.
---
Fakta: Terese Fredenwall
- Artist och singer-songwriter, även kursansvarig på Mellansels folkhögskolas Songwriterlinje.
- Född 1986 och uppvuxen i en kristen familj i Täby.
- Bor i Örnsköldsvik.
- Aktuell med ep:n Art never lies och en kommande sommarturné.
- Har tidigare släppt albumen Colors from my heart (2009), Närmare mig (2010), Not about the songs (2011), Breaking the Silence (2013) och Vildmarken (2016).
- Var med och skrev låten Stay till Danny Saucedo och skrev låtar tillsammans med ett team till Jenny Berggrens soloplatta.
- Medverkade i Melodifestivalen 2013 med låten Breaking the silence.
---
