Artisten och låtskrivaren Tomas Andersson Wij är tillbaka med ny skiva. För Dagen berättar han om att förnimma Andens viskning – och låta sig bli ledd.
När jag var 16 år såg jag Tomas Andersson Wij spela på Bjärka-Säby utanför Linköping. Konserten hölls i Rotundan – slottets vackraste rum – och Tomas stod i mitten, ensam med sin gitarr, utan mikrofon. Ovanför honom, i rundeln i taket, brann över hundra levande ljus.
Efteråt, i det lilla slottskaféet, hamnade vi av en slump vid samma bord. Jag berömde honom för konserten, sa att den var fantastisk. ”Tycker du? Det kändes inte alls bra”, svarade han och såg uppriktigt missnöjd ut. Han påtalade att han kommit av sig, tappat text. Kanske blivit nervös av den intima inramningen. Jag minns att jag tyckte att det var förvånade – och lite befriande – att en man som han, som verkade så cool, visade sig osäker.
När vi nu ses har det gått 20 år. Det är måndag förmiddag, slaskigt ute och vi sitter under lysrören i ett mötesrum på Tomas Andersson Wijs bokningsbolag.
Han minns konserten på Bjärka, säger han. Dock inte att han skulle ha varit missnöjd. Men det skulle i för sig inte vara någon skräll.
– Jag är väldigt självkritisk, det är inte många gig jag är nöjd med.
– Samtidigt har jag ett kluvet förhållande till det där. För jag vill inte bli proppmätt och självgod, inte bli som de där artisterna som tror att det räcker med att dyka upp och bara dra av en låt, säger Tomas Andersson Wij och gör ett gitarrslag i luften. Jag vill vara stringent och noggrann med min musik.
Tvivlar du fortfarande på dig själv?
– Ja i perioder gör jag det. Den här plattan började väldigt mycket i tvivel. Jag var utarbetad och hes i flera månader, visste inte om jag någonsin skulle kunna sjunga igen. Jag fick panik och kände: Nu är det slut på riktigt.
– Men sen, som så många gånger förr, lyckades jag skriva mig upp ur det där hålet.
Plattan som Tomas Andersson Wij pratar om heter Sorgsna sånger gör mig glad. Den kunde bli till tack vare en duktig röstläkare – och ett oväntat flow i låtskrivarprocessen; alla låtar skrevs på bara några veckor. På albumet, som är hans trettonde i ordningen, sjunger Tomas Andersson Wij om ”bön som brusade som älven”, om förundran, och om en vind som blåser vart den vill. Sista spåret på skivan är en tolkning av Ingmar Johánssons psalm Alltid på väg.
Jag vill prata om den där psalmen, men när jag ställer mina frågor märker jag att Tomas Andersson Wij, som brukar vara så välformulerad – mästare på mellansnack – får svårt att hitta orden. Han är inte riktigt närvarande.
– Förlåt, jag ska bara ta något för att få upp mitt blodsocker, avbryter han och försvinner ut.
Han kommer tillbaka med ett gäng kakor i handen, förklarar att han har diabetes.
[ Tomas Andersson Wij bojkottar Norrköping ]
Mellan tuggorna berättar han sedan om Alltid på väg, om hur den alltid har berört honom. Han hörde den i baptistförsamlingen där han växte upp, och i föräldrarnas kassettradio i bilen.
– Egentligen vet jag inte varför den är så stark för mig, men jag minns när jag skulle sjunga den på en hyllningskonsert för Ingmar och knappt kunde repa utan att börja gråta.
– Och det intressanta är att alla i teamet som jag spelade in nya skivan med, har samma starka relation till den där sången.
En av dem är artisten Emil Svanängen, känd som Loney Dear. Han har arrangerat låten medan Tomas, med Johánssons välsignelse, har justerat texten. ”Herre” har blivit “Du” och tredje versen om Jesu död på korset har helt bytts ut. Nu handlar den i stället om att finna en läkesång att sjunga när natten blir lång.
– Jag hade länge en idé om att plattan skulle heta just Läkesånger, jag tycker om det ordet. Och så blir det en metagrej, för Alltid på väg har varit en läkesång för mig. En sång att hålla i när åskan går.
Jag hör ju hur det låter. Jag låter som min farfar, min kyrkfarfar.
— Tomas Andersson Wij
Vad betyder texten för dig?
– Den betyder nog … börjar han och tänker sedan länge. Ja, det är väl en låt om hopp liksom.
– Den är ett erkännande av att livet inte bara är det vi ser och kan väga och mäta. Utan någonting större. Något jag vill ha kontakt med.
I Alltid på väg sjunger Tomas Andersson Wij om att aldrig släppa taget om ”detta osynliga land som kallas himlen”. Sången handlar om döden, men lika mycket om livet här och nu, betonar han.
När vi sågs i slottskaféet på Bjärka-Säby för tjugo år sedan pratade vi av någon anledning om döden. Jag minns att du sa något om att linjen mellan liv och död är väldigt tunn, att döden inte är så dramatisk.
Tomas Andersson Wij skrattar till.
– Det är konstigt det där; det är som att alla har pratat om döden med mig. Senare i dag ska jag göra en intervju med Fonus, som har någon tidning, och som identifierat att ”honom ska man prata om döden med”.
– Men det finns väl i min musik, och det stämmer att jag aldrig haft någon dödsskräck. Jag har en förtröstan om att vi en dag kommer att få plana ut i den stora friden – bli likt en isbit som faller ner i ett varmt hav och långsamt lösas upp.
Och greppa den osynliga handen?
– Ja, kanske, kanske.
– Men jag hör ju hur det låter. Jag låter som min farfar, min kyrkfarfar.
[ Ingmar Johánsson: Så kom sången ”Alltid på väg” till ]
Tomas Andersson Wij kommer från en släkt av förkunnare. Farfadern hette Karl och var resandepredikant i Jämtland. Pappan Sune var föreståndare för Ebeneserkyrkans sociala mission vid Mariatorget. Både han och Tomas mamma Karin var aktivistiska i sin tro, besjälade av att hjälpa människor, säkra på sin sak. I intervjuer har Tomas Andersson Wij varit öppen med att han och pappan, som dog i covid 2021, hade svårt att nå fram till varandra. Men han har fått förlika sig med det, säger han. Likaså med sig själv. Och med tron.
Det plingar till i hans telefon.
– Nu får jag ett meddelande att jag ligger lågt i blodsocker igen. Jag måste ha mer!
Han störtar ut och kommer tillbaka med fler kakor och mer godis. Jag framhärdar i mina frågor.
I en intervju i Signumpodden berättade du att du tagit omvägar i ditt andliga sökande. På vilket sätt?
– Som ung tänkte jag att Gud var långt borta och svår att nå ... det blev mycket prestation i det. Jag brottades också mycket med de kristna dogmerna, som det här med den personliga guden och att Jesus dog för våra synder. Jag tror faktiskt att det där stod i vägen för ett riktigt gudsmöte. Jag fastnade i huvudet, tänkte hela tiden: Kan jag tro på det här? Kan jag kalla mig kristen?
– I dag har jag ett mer avspänt, och kanske mer respektlöst, förhållande till religionen. Jag känner mig hemma i det kristna. Jag känner att jag får vara där med mina brister och tvivel.
– Framför allt har musiken varit min kanal. Ibland har jag känt att jag inte vetat hur jag ska be, men då har sången blivit min bön. Det är som att musiken kommer från Gud och när man sjunger far den tillbaka in i Gud, säger han, lite prövande.
Ser du dig som en kristen mystiker?
– Nja, det låter lite pretentiöst.
– Men när jag skriver låtar är det som att min blick vidgas, jag fäller liksom ut antennerna och ser mycket mer av tillvaron. Jag vet inte hur jag ska prata om det här utan att det låter högstämt, men det är som att jag ibland kan skriva saker som jag egentligen inte är förmögen att skriva. När jag börjar skriva har jag sällan en klar idé, utan väntar in att något ska komma till mig.
Väntar på vinden?
– Ja precis! Väntar på vinden.
På nya skivan finns en låt som heter just Vinden. Den är inspirerad av Bob Dylans kristna, ofta utskällda, skiva Saved. Ett album Tomas Andersson Wij tycker väldigt mycket om. Han ville att låten Vinden skulle låta lika ”härligt stökig och nyfrälst”.
– Den handlar om en vind som blåser vart den vill, som vi inte har någon kontroll över, men som vi ibland har nåden att få genomströmmas av.
[ Dagens människa: Emil Svanängen om det livslånga samtalet med kyrkan ]
På senaste skivan har Tomas Andersson Wij samarbetat med producenten Emanuel Lundgren och mixaren Anton Sundell samt artisten Emil Svanängen på låten Alltid på väg. Han ler när han konstaterar att de alla är frikyrkobarn. Under processens gång har de samtalat mycket om kristen tro.
– När skivan var släppt skrev Emanuel väldigt fint på Facebook om att han inte längre kallar sig kristen, men att han genom arbetet med den här skivan – från första till sista låt – känt sig ledd.
– Jag har haft samma känsla. Det var som att vi skulle göra den här plattan, vi skulle spela in Alltid på väg. Och för mig har det varit en läkande process, eftersom jag kände mig down and out.
Har du också känt dig ledd?
– Ja. Det känns som att vi har haft en ljus kraft på vår sida.
---
Fakta: Tomas Andersson Wij
Ålder: 52 år.
Bor: Stockholm.
Familj: Gift med Josefin, sonen Levi 15 år från ett tidigare förhållande.
Yrke: Artist och låtskrivare.
Aktuell: Med skivan Sorgsna sånger gör mig glad och en 18 konserter lång turné som startar på Södra Teatern i Stockholm den 9 mars.
---
[ Tomas Andersson Wij: Jag tror att sanningen ska göra oss fria ]
