Som liten drömde Magnus Tunehag om att bli världsevangelist. I dag leder han en församling med tjugo medlemmar och är aktuell med en fastebok om ökenfädernas tänkespråk. Dagens Malina Abrahamsson möter honom för ett samtal om karismatik, livskriser och att känna sig undanskuffad av Gud.
LINKÖPING. Om det går att tala i termer av kristen karriär, har Magnus Tunehag gjort en sådan. Han beskriver själv hur han under 1990- och 2000-talet blev en ”hot shot” i frikyrkan och åkte landet runt för att predika. Ibland kunde han ha nio predikningar under en och samma helg.
Jag minns honom från festivalen Frizon; hur han fick tusentals ungdomar i Torpladan att gapskratta, för att i nästa sekund sitta i andäktig tystnad. Han är en estradör, Magnus Tunehag. Och han gör ingen hemlighet av att bekräftelsen berusar.
– Att kunna få folk att skratta är en drog, som är livsfarlig – om man inte kan hantera den.
– Jag vet inte hur många artister eller komiker som berättat om mörkret de upplever när ridån gått ner. De lever bara för applåderna, för skratten. Och för oss predikanter: Vi lever bara för eftermötet. För att se hur många som kommer fram till förbön. Pressen att prestera blir enorm.
Vad hände med dig när ridån gick ner?
– Då gick jag runt på Frizons festivalområde och slickade i mig allt beröm: ”Åh tack Magnus för predikan”, ”Åh, vad bra du var”. Det var ju den belöning man fick.
Vi har träffats på ett kafé i Linköping för att prata om Magnus Tunehags bok Du förde mig ut i frihet – En vandring med ökenfäderna genom fastan. Han har andan i halsen, är försenad från förmiddagens bokförsäljning i Ryttargårdskyrkan – kyrkan där hans pappa en gång i tiden var pastor, och där han själv hade sin allra första tjänst. Snart ska han vidare till Johanneskyrkan för predikan och bokrelease. Däremellan hinner vi med en intervju. Det slår mig att det måste vara den här typen av schema han jämt hade förr. Då när han ”reste som en galning” som evangelist för Team med uppdrag, uppfylld av det som en dag hade hänt i hans klassrum: Plötsligt föll eleverna till golvet, drabbade av Anden.
På den tiden hade Magnus Tunehag världsevangelister som Billy Graham, Yonggi Cho och Reinhard Bonnke som sina förebilder. Deras böcker fanns i barndomshemmet, hos familjen som tillhörde den karismatiska delen av Örebromissionen. Magnus Tunehags dröm var att bli en av dem.
– Alla de här profilerna hade ju sina genombrott i 20-årsåldern, så jag började tidigt känna mig stressad, ”nu börjar åren gå”.
När människor kom fram till förbön, behövde jag bara vifta med händerna för att folk skulle falla och kasta sig mot väggen.
— Magnus Tunehag
Var det för att du ville se Gud göra stora ting eller var det uppblandat med andra drivkrafter?
– Det var mycket uppblandat. Själviskhet, längtan efter berömmelse, viljan att stå i frontlinjen och se väckelsen komma – allt det där.
– När jag sedan fick resa runt och bli den som ”levererar” ett gudsmöte var det först underbart. Men efter ett tag började jag må dåligt. Jag tyckte att jag kom till så tråkiga församlingar, tråkiga gudstjänster med dålig teologi. Det låter ju arrogant, men det var lätt att bli missmodig när man såg tillståndet i vissa församlingar. När jag beklagade mig för min vän Hans Johansson, sa han bara: Men sluta res då!
– Så då gjorde jag det – och försvann från frikyrkoradarn. Och det har jag inte ångrat.
Magnus Tunehag har gått från att vara en resande hyperkarismatiker till att bli präst vigd för tjänst i EFS. I dag värnar han liturgi och intresserar sig för ökenfäderna – de eremiter, munkar och asketer som levde i öknen i Syrien, Palestina och Egypten under 300-talet. Men när han läste boken med deras tänkespråk första gången, på rekommendation av vännen Peter Halldorf, förstod han ingenting.
– Jag blev arg när jag läste! För det första var det väldigt svårförståeligt. Sedan hade de konstig teologi: det kändes som att det gällde att kämpa som en galning för att bli frälst. Det fanns ingenting av nåd!
– Men sedan började jag läsa lite om deras livsöden och förstod varför de var så kärva och frånstötande. Jag började fatta deras poäng. Nu tycker jag att det är väldigt spännande att människor för 1 700 år sedan kämpar med samma saker som vi gör i dag, säger Magnus Tunehag och berättar att han under pandemin fick idén att göra andakter utifrån ökenfädernas tänkespråk – de som handlar om att inte grubbla, inte jämföra sig, inte lita på sin egen rättfärdighet, till exempel.
– Jag spottade ur mig dem på två dagar.
Vadå, alla andakter?
– Alla 36, ja.
– Jag är lite sån. Om du skulle säga: “skriv 36 kapitel”, skulle jag inte få till något. Jag måste få inspiration för att något ska hända. Samtidigt hade jag inte kunnat skriva dem så snabbt om det inte vore för mina 40 års erfarenhet av kristet ledarskap.
Andakterna blev sedan till bok. Den som Magnus Tunehag nu är i sin gamla hemstad för att prata om. Vi rör oss bort från kaféet och mot Johanneskyrkan – EFK-församlingen han startade för 25 år sedan, och som blev omtalad för sin liturgiska prägel och förmåga att locka studenter.
När vi kommer dit är folk redan på plats, övar lovsång och ställer fram hembakat fika. Magnus Tunehag berättar att impulsen att starta en församling kom efter att han läst boken Den gömda skatten där författaren Gerard Hughes uppmanar läsaren att skriva sin egen dödsruna. Magnus Tunehag skrev om vilket framgångsrikt predikantliv han levt, hur rolig han varit.
– Men sedan började jag fundera: Är det verkligen det här jag vill vara? Så jag kastade utkastet och började på ett nytt där jag skrev att jag hade startat en församling. Och då var det som en våg i mig vällde fram, berättar han och visar med händerna hur hjärtat liksom öppnar sig.
Problemet var bara att familjen vid den tiden just hade rotat sig i Aneby och Magnus fru precis börjat hämta sig från en förlossningsdepression. Hennes mardröm var att bli församlingsplanterare, det hade hon gjort klart sedan tidigare.
– Jag kände att jag inte ens ville ta upp den här idén med henne, men när jag gjorde det sa hon bara: ”Ja, det tror jag att vi ska göra”. Och då kände jag: ”Okej, då kanske Gud vill det här ändå”.
Magnus och Ragnhild var kvar i Johanneskyrkan i tjugo år. När de nu är tillbaka är det återseendets glädje, många kramar och uppmuntrande ord. Magnus Tunehag inleder sin predikan med att avdramatisera att han inte längre är pastor utan präst; skämtar om att hans biskop har tvingat honom att ha med ett Luther-citat. Och så lovar han att hålla sig kort, men då protesterar någon från församlingen: ”Nej, preach it!”. Magnus Tunehag predikar sedan, ömsom slängigt, ömsom skarpt – och med perfekt känsla för när det behövs en comic relief. Han talar om vad som på djupet har förändrat honom. Samma sak sa han när vi satt på kaféet.
– Man måste slå i botten för att på riktigt kunna förändras. Det är inte framgången som har förändrat mig, utan krisen. När man ser vad man har förlorat – det är då man på djupet vänder sig till Gud.
När slog du i botten?
– Det gör man inte en gång. Det är återkommande. Som när Ragnhild fick sin förlossningsdepression och jag samtidigt stod i den största andeutgjutelsen på många, många år i Sverige. Den bröt ut någon månad innan vår son Daniel föddes.
– När människor kom fram till förbön, behövde jag bara vifta med händerna för att folk skulle falla och kasta sig mot väggen. Det var en sådan kraft! Samtidigt var jag död inombords, jag levde ett helvete rent privat.
Hur var det att leva i den kontrasten?
– Jag tänkte nog inte så mycket på det, det handlade mest om att överleva, det fanns inte tid för reflektion.
I efterhand har Magnus Tunehag reflekterat. Han tror att han har gjort sig skyldig till ursynden: den om att själv vilja vara Gud. Och nu har han upplevt motsatsen: slippa vara Gud. Det är det friheten handlar om, säger han. Därav titeln på hans bok. Och därav hans teologiska resa.
Magnus Tunehag prästvigdes 2019, samtidigt som Magnus Persson. De tjänstgjorde tillsammans i United i Malmö, men bara två månader efter prästvigningen blev Magnus Persson arbetsbefriad efter anklagelser om maktmissbruk och Tunehag fick kliva in som huvudledare.
Efter ett församlingsmöte i juni 2019 delades sedan United i två – en del blev pingstförsamlingen Centrumkyrkan och en del blev EFS-föreningen Fridhemskyrkan. Det är i den senare som Magnus Tunehag är präst i dag. Från början trodde han inte att det skulle gå att fortsätta: Han var sliten, och de var för få. Men det har fungerat.
– Det intressanta är att de som är med i Fridhemskyrkan i dag inte var de som var del av den innersta kretsen i United. De har aldrig varit i kyrkans Green room, aldrig på några fester. De som ingenting var, det är de som bär kyrkan i dag.
– Och det är så vackert!
[ Magnus Persson: Jag känner en stor, allvarsam ånger och skuld ]
Vid sidan av prästtjänsten i Fridhemskyrkan arbetar Magnus Tunehag på Ikeas lager några timmar i veckan. Han har jobbat för företaget i 16 år nu, började efter en sjukskrivning under tiden som församlingsplanterare när han kände att han behövde pröva något nytt.
– Jag hade befunnit mig i kyrkans värld hela mitt liv – gått direkt från gymnasiet till församlingstjänst. Och jag hade egentligen inte en enda icke-kristen vän. Jag ville testa: Hur funkar jag utanför?
– Och det är det nog det bästa jag gjort. Det är en sådan lisa för själen att jobba med någonting jag inte behöver rodda själv. Och sedan ha en naturlig kontaktyta med andra människor. Ibland har jag fått visa bild på mig själv i liturgiska kläder för att de ska tro att jag är präst. De brukar säga: “Va, är du präst? Men du är ju rolig, du är normal”. Jag får bryta många fördomar. Världens enda Ikea-präst.
Har du någon gång tvivlat på Gud?
– Det är en bra fråga, men man kan inte ställa den så. Du får fråga: Har du tvivlat på Guds existens? Då är svaret nej. Har du tvivlat på att han dött och uppstått för dig? Nej, egentligen inte. Har du tvivlat på att Gud bryr sig om dig? Ja.
På vilket sätt inte brytt sig om dig?
– Jag har fått jobba med min besvikelse över att jag inte tycker att Gud har ställt upp när han borde, eller hjälpt mig när han borde. Det handlar inte om några fåfänga böner om att jag skulle vilja ha en miljon i månadslön. Det handlar mer om att Gud har placerat mig i en liten kyrka med tjugo gudstjänstfirande.
– Jag tycker ju att vi förkunnar budskapet på ett sätt som borde kunna nå fler. Men det är som att Gud inte bryr sig. Han har gömt undan mig. Och på ett sätt är det nog ett skydd för mig och min frälsning. Samtidigt kan jag känna: Det här är ju så bra, varför öppnar inte Gud fler dörrar?
Han säger att han de senaste fem åren har brottats med att inte stirra sig blind på det numerära, samtidigt som han vill känna att han kommer till sin rätt. Han är också van att vara i sammanhang som växer.
– Men då har jag frågat mig själv: Är jag missnöjd med församlingen? Och svaret är: Nej. Det här är den bästa församlingen jag har haft; jag är bokstavligt talat salig och mättad efter varje gudstjänst. Och församlingen är enastående: alla tjänar, alla är glada, det finns inga konflikter eller grupperingar. Så: varför händer inte mer?
Magnus Tunehag minns en retreat han var på där de sjöng psalmen Jesus kär, gå ej förbi mig.
– Du vet, jag bara grät.
– Om du hade frågat mig då om jag trodde att Gud var kärleksfull och omsorgsfull och ser mitt hjärta och blablabla, då hade jag sagt ja. Men samtidigt identifierade jag mig med Emmausvandrarna, som stod kvar när Jesus gick vidare. Och jag kände att jag blev så förbannad på Jesus, att han bara gick därifrån, lämnade dem.
– Sedan kan man inte utvärdera sitt liv förrän sista kapitlet är skrivet. Jag kanske aldrig kommer att få se frukten av mitt arbete, den kanske kommer först om femtio år när jag är död och begraven. Och där hämtar jag tröst av helgonen, ökenfäderna. De hade ju ingen aning om vad deras arbete eller skrifter skulle få betyda.
Magnus Tunehag konstaterar att det enda han kan göra är att vara trogen. Han tar Paulus som exempel: hur han gick från att vara en framgångsrik apostel till att många församlingar vände honom ryggen.
– Han led på ett sätt som inte går att jämföra med någonting annat. Ändå skriver han: “Jag har kämpat den goda kampen, jag har bevarat tron, jag har fullbordat mitt lopp.” Det gör att jag håller ut.
---
Fakta: Magnus Tunehag
Ålder: 59 år.
Familj: Gift med Ragnhild, två vuxna söner, ett barnbarn.
Bor: Malmö.
Yrke: Präst vigd för tjänst i EFS, arbetar också på Ikeas lager.
Aktuell: Med boken Du förde mig ut i frihet – En vandring med ökenfäderna genom fastan (Libris).
---
[ Frikyrkopodden: Magnus Tunehag: Det var en egoboost - människor drabbades av Anden och jag fick äran ]