Att stå emot kräver inte bara sinnesnärvaro, utan tid och planering, kunskap och pengar. Under fasteveckorna är de flesta av de moderna institutionerna – från jobbfikat till parmiddagarna – omöjliga att delta i, skriver Anna Björklund i sin kulturessä.
Jag kommer ihåg hur min syster stal ett helt paket sockerbitar ur kaffeskåpet och hur mina vänner hällde Oboy-pulver på allt de kom åt. På panpizzor, på limpskivor, på vaniljhjärtan – 3 för 12 – från Icas plastiga bagerihörna. Fanns det godis åt vi det, och fanns det inte gjorde vi kladdkakor. Den blev tunnare och tunnare för varje gång, tills kakan var rent symbolisk, vi hade redan hällt smeten med slev rakt ner i gapet.
Ätstörningar kryper nedåt i åldrarna, ökar just i åldersgrupperna där jag minns sötsuget som värst från min egen barndom. Sjukdomen är svår för psykiatrin att bota, för till skillnad från andra missbruk är maten, kickarna förknippade med hungern och mättnaden, inget människan kan lära sig avstå från. Det enda vapnet är måttfullhet, dygden som många saknade även långt före det raffinerade sockret uppfanns
Jag påminns om problemet varje fastetid. Det var samtidigt som vi började ha egna fickpengar och gick hem själva från skolan, som matproblemen av olika svårighetsgrader spred sig genom våra årskullar. Min bästis hade föräldrar som aldrig var hemma, varje eftermiddag gick vi hem till henne och shottade outspädd saft och mikrade åtta polarbröd med smält smör och honung. För precis då, när vartenda dammigt jackfickemynt noga förvandlades till ett par underbart sega Banana Skids från kiosken, så insåg vi att det här inte var vad som skulle kallas hållbart.
Våra försök till självbehärskning var lika barnsliga som vårt smaksinne, vi hade ingen aning om hur balans uppstod, hade levt för kort tid för att tänka längre än dagen ut.
Vi bytte våra eftermiddagssnacks mot aspartam och sockerfria tuggummin, försökte tillfredsställa impulsen att frossa med kaloritomt vaniljte och läppglans som smakade körsbär, ersatte panikslaget matig skollunch med Arla-sponsrad mjölk mot torrt knäckebröd och vatten.
Kicken av att avstå allt var ännu större än av att ge efter. Inget smakar så bra som smalhet känns, hade ju Kate Moss sagt.
— Anna Björklund
De vuxna sa då att lösningen på vår matångest var att vi skulle “sluta bry oss”, eller odla “bättre självkänsla”. Vi anklagades för att ha vanföreställningar om våra kroppar eller bli lurade av retuscherad reklam. Men det som hänt var att det ena frosseriet bytts mot det andra, återhållsamheten som även Aristoteles kallade för kardinaldygd hade vi inte hört talas om. När vi började säga nej till oss själva var det med samma girighet som vi nyss vräkt i oss. Kicken av att avstå allt var ännu större än av att ge efter. Inget smakar så bra som smalhet känns, hade ju Kate Moss sagt.
Dödssynden frosseri var historiskt sett mer hypotetisk för de flesta, nu är frestelsen inbyggd i varje vardaglig händelse. Både när det gäller mat och annat, alltings tillgänglighet uppmuntrar till överkonsumtion, argumenten att begränsa sig är för svaga eller lätta att glömma.
Varje gång jag behövt gå ner i vikt påminns jag om varför jag först gick upp, och det beror inte bara på graviditeter. Omvärlden styr hela tiden ditåt – att stå emot kräver inte bara sinnesnärvaro, utan tid och planering, kunskap och pengar. Under fasteveckorna är de flesta av de moderna institutionerna – från jobbfikat till parmiddagarna – omöjliga att delta i.
[ Anna Björklund: Varför provocerar hårt arbete så mycket i vår tid ]
Ätstörningsvården såväl som obesitasklinikerna har börjat upptäcka effekten i vad de kallar mindfulness vid matbordet. Att inte drunkna i överflödet kräver sinnesnärvaro, just det som den kristna fastan lärt ut i årtusenden. Synd bara, att denna inre motståndskraft prövas hårdare än någonsin, samtidigt som i en tid av omedelbar behovstillfredsställelse är allt svårare att öva upp.
Den moderna överklassen köper sig ur problemet. I den populära internetgenren på gränsen mellan livsstil och självhjälp så är vardagsrutiner det mest efterfrågade innehållet. Jag lär mig att Kim Kardashians personliga tränare dyker upp klockan sex varje morgon, medan barnvakter tar hand om de fyra barnen och en kock gör den växtbaserade frukosten från ägornas egna odlingar. Victoria Beckham berättar att hon ätit samma middag – grillad fisk och ångade grönsaker – varje dag i tjugofem år.
Att förlita sig på dygden räcker sällan längre, det krävs en yttre struktur. Ekonomer hade kallat det för en förskjutning av utbudet, när tekniska förändringar flyttar kurvan och den gamla balansen inte längre finns. Att frosseriet ökat i vår tid beror inte på att människorna blivit sämre, utan på att den smala vägen blir allt smalare, att trycket utifrån ständigt ökar.
[ Gå inte på myten att fasta skulle vara något extremt ]
På BVC i utsatta områden utbildas föräldrar i hur de ska handla i mataffären utan att luras av de färgglada förpackningar som får diabetestalen att skjuta i höjden. När inflationen pressar upp matpriserna är det framförallt inköp av grönsaker som sjunker. Skiten fortsätter även, eller särskilt, de barskrapade att köpa.
I Galaterbrevet skriver Paulus att självbehärskning och tålamod är andens frukt. Det andliga och det fysiska hänger, som ofta, tätt ihop. Jag tittar ner på mina händer, jag kan inte längre röra den enda kryddan som inte går att välja bort, flingsalt hade varit tortyr. Att motstå frosseriet har för mig blivit ett medicinskt problem, min kropp har genom en autoimmun reaktion börjat äta på sig själv, fingrarna är täckta av röda sår.
Jag har ärvt problemet av min pappa, vi har provat det mesta. Plåster och kortison, laser och klister, att äta vitamin B och smörja med E. Han har gått i ett halvår på en dyr, experimentell behandling med pulserande ljus på Sofiahemmet i Stockholm, säkert på homeopati i smyg.
Det som fungerar bäst är en sträng fasta.
Ingen vågar säga exakt hur det går till, att nästan helt sluta äta för att läka sig själv låter som den sorts kvacksalveri som religiösa fanatiker eller tjejer på internet håller på med, sådant som tidningen Filter skriver rasande tjugosidorsreportage om. Men när jag pratar med en tarmprofessor ser hon inte särskilt förvånad ut. Nästan allt lidande i väst har ju med kost att göra, skrattar hon.
Att fasta sägs ge insikter, föra människan närmare Gud. Jag knastrar i mig en meter selleri, stolt över min tillfälliga dygdprestation, ödmjuk inför prövningen. Är det något jag inser, är det att den enskildes ansträngningar inte räcker, att världen behöver hjälpas åt.
[ Anna Björklund: 'Förlåt för att jag skrek som en galen häxa', säger jag till barnen ]
