“Den tidigare biskopen reflekterar över sin skuld. Men framställer sig inte sällan som ett offer”, skriver Fanny Willman efter att ha läst Thomas Petersons Avkragad: Tankar om tro, svek och förlåtelse.
“Det blåser om oss, det kommer att fortsätta blåsa. Utan karta vet man aldrig när man är framme.”
Thomas Petersson vandrar med sin fru Susanna. Det karga och skiftande landskapet invid Kungsleden gör makarna beroende av såväl varandras som naturens omsorg. Ett tillfälle att tala ut, tillika en nödvändig paus från den civilisation som skapat sensation av deras äktenskap.
Petersson är den tidigare biskopen i Visby stift som för två år sedan blev avkragad under dramatiska omständigheter. I sin nya bok berättar han om hur livet förändrades över en natt. Hur han navigerade när han plötsligt blivit av med sitt livs karta.
På en presskonferens i Visby domkyrka meddelande ärkebiskop Antje Jackelén att det organ som har mandat att avkraga den biskop som bryter mot sina vigningslöften funnit Thomas Peterson obehörig att verka som biskop och därmed också präst.
Petersson upprepar att han är en lyhörd, folklig person men har samtidigt svårt att acceptera att det är hans egna handlingar som berövat honom förtroendet att i framtiden verka som kyrklig förebild.
Den som följde med i händelserna kommer förmodligen ihåg den intensiva rapporteringen, tillika frågorna om vad som egentligen hade hänt. Var detta kyrkans sätt att ta ställning för en viss sexualmoral och äktenskapets helighet? Eller hade Thomas Petersson i och med sin otrohetsaffär med en anställd på stiftskansliet förbrukat sitt förtroende som chef?
Situationen var mer komplex än att den lät sig förklaras med ett enda enkelt svar. I beslutet om Peterssons avkragning togs hänsyn till faktorer som att hans utomäktenskapliga förhållande med en underordnad pågått under längre tid och att biskopen inte själv avgick när det blev allmänt känt att han missbrukade sin maktställning.
Det är rentav jobbigt att läsa hur Petersson själv, i efterhand reflekterar över vad han när allt briserade valde att göra, och inte göra. Inte konstigt om den som varit otrogen behöver hitta förklaringar till hur det kunde gå så pass snett. Men teologiserandet om hur otrohet tillhör “tillvarons djupskikt”, i boken liksom i intervjuer i samband med att den nyligen gavs ut, blir nästan obekvämt.
[ Avkragade biskopen: Svårt när personer verkligen vill trycka ner en ]
Som offentlig person, tidigare organisationsledare och högt uppsatt kyrklig företrädare visar Thomas Peterson återigen att han saknar förmåga att förstå kärnan i sina felsteg.
Han borde ha avgått självmant, men vidhåller att det hade berövat kyrkan en chans att pröva saken korrekt och formellt. Hade han avgått som biskop, hade i stället Domkapitlet kunnat pröva hans behörighet som präst. Hade biskopen haft omdöme nog att själv träda fram och avgå, hade han alltså antagligen kunnat fortsätta verka som präst.
Nu undrar han: “blir jag ett hack eller ett tomrum i porträttsviten som hänger på väggen i stiftskansliet i Visby?”.
Det är tydligt att identitetsförlusten är svår, liksom att fallet gör ont för den människa som kyrkan förklarat värdig att sitta på höga stolar. Petersson upprepar att han är en lyhörd, folklig person men har samtidigt svårt att acceptera att det är hans egna handlingar som berövat honom förtroendet att i framtiden verka som kyrklig förebild. Förmodligen hade han behövt fler nejsägare i sin professionella närhet.
Den tidigare biskopen reflekterar över sin skuld. Men framställer sig inte sällan som ett offer – ett kvitto på att boken, vore den skriven för att återupprätta något av biskopens förtroende – kommer några år för tidigt. Petersson är besviken på Svenska kyrkan som organisation, och ifrågasätter att det inte finns något sätt för en obehörigförklarad biskop att fortsätta verka som präst.
[ Beslutet att avkraga biskopen bör få förbli unikt ]
“Min anställning kan kyrkan ta ifrån mig men vigningen tar inte Gud ifrån mig”, tröstar sig Peterson. Men i samma stund ger han uttryck för en ohållbar teologi. Vigningstjänsten är i kyrkan inget sakrament. Det är kyrkan som genom vigningen ger människor förtroende att i sin tur förvalta sakramenten som andliga ledare. Människor väljer människor på uppdrag av Gud. Det är Gud som kallar sina medarbetare men kyrkan bekräftar dem. Däri består avskiljningen.
Den kyrkans förlåtelse som biskopen kan få är den som också ges alla andra: syndernas förlåtelse. Det andliga ledarskap som biskopen kan utöva är det samma som ges alla andra: det allmänna prästadömet. Det är kärnan i en luthersk kyrka. Det borde vara nog. Men den tidigare biskopen verkar tragiskt nog hoppas att nåd ska innebära att just han återfår sitt anseende.
---
Fakta: Om boken
- Titel: Avkragad: Tankar om tro, svek och förlåtelse
- Utgivningsår: 2024
- Genre: Biografi
- Författare: Thomas Petersson och Claes de Faire
- Förlag: Kaunitz & Olsson
---
