Per Axelsson hade precis anlänt till ett sportlovsläger där han skulle vara pastor och ledare när han fick ett telefonsamtal som förändrade livet. I boken Alla dina dagar skildrar äldsta dottern Malin Wennerhult sin mamma Violas svåra sjukdom, men framför allt den starka kärlek som fanns mellan hennes föräldrar.
Viola Axelsson hade fyra barn och var bara 34 år när hon insjuknade i en aggressiv form av MS, multipel skleros. I drygt tjugo år levde hon med den obotliga sjukdomen, med maken Per Axelsson ständigt vid sin sida.
De sista åren sov hon mest, sittande i sin rullstol, till synes oberörd av det som pågick runt henne. Men hennes liv blev innehållsrikt, sjukdomen till trots. Tack vare maken Per.
Om sina föräldrars starka och trofasta kärlek till varandra, och tilliten till Gud, ville äldsta dottern Malin Wennerhult, 50 år, berätta. Efter att även pappa Per hastigt dött 2019, till följd av en sprucken kroppspulsåder, påbörjade hon arbetet med boken Alla dina dagar. Det är en sann berättelse i romanform.
– Egentligen var det nog redan när jag var tio år och mamma blev sjuk som jag förstod att jag behövde skriva om det någon gång, för att bearbeta och berätta om det. Jag gjorde några små försök, men det blev för känsligt och för jobbigt, säger Malin Wennerhult till Dagen.
– Men när pappa dog kände jag direkt att denna kärlekshistoria, som jag fått vara så nära, den får inte bli bortglömd. Den måste få finnas kvar. Min mammas och pappas kärlek är så långt ifrån det som pumpas ut i dag; att relationer är slit och släng och att man är värd något annat om man inte längre får ut något av en relation. Här handlar det i stället om att älska oavsett livets omständigheter, att vara trogen. Jag vill att deras berättelse ska få ge hopp till andra.
Året var 1984 när livet totalförändrades för pastorsfamiljen Axelsson. Pappa Per hade tagit med sig de tre äldsta barnen från det dåvarande hemmet i Kungshamn för att vara ledare på ett sportlovsläger i Norge. Men han hann bara anlända till skidorten innan han tvingades lämna kvar barnen och åka hela vägen hem igen.
Hustrun Viola hade fallit ihop, fått svåra kramper och var knappt kontaktbar när hon åkte in med ambulans till Uddevalla lasarett. Det skulle visa sig att det som drabbat henne var multipel skleros – en obotlig sjukdom som påverkar det centrala nervsystemet.
Malin Wennerhult minns mycket väl tillfället när hon och de tre yngre syskonen, nio, sex och tre år gamla, besökte sin mamma på sjukhuset första gången. I boken beskriver hon mötet utifrån pappa Pers synvinkel. Han konstaterar där att mötet mellan mor och barn gick bra. Det är också vad mamma Viola skriver till sin mamma efteråt.
Men för den då tioåriga Malin blev det ett trauma. I samband med besöket fick mamma Viola ett av sina våldsamma krampanfall. Då drar alla muskler ihop sig och ansiktet förvrids – det går inte att hindra. Det kommer plötsligt och kan upplevas som skrämmande för den som står bredvid.
– Det var jättesvårt att skriva om händelsen, att se sig själv utifrån i den situationen. Det blev en kris för mig och det var först efter att ha bearbetat mina känslor och jag hade landat i att de gjorde så gott de kunde, som det gick att skriva. Det var ju inte lätt för dem heller.
Malin Wennerhult konstaterar att det var en annan tid då, på 1980-talet, man hade inte samma kunskap och insikt om barns behov av krisbearbetning som man har i dag. Som hon minns det var det ingen som frågade henne eller hennes syskon hur de mådde och hur de upplevde att plötsligt ha fått en kroniskt sjuk mamma.
– Allt var inte perfekt, det vill jag också att läsaren ska förstå. Det jag främst vill förmedla är att även om sorgliga och svåra saker händer så kan det bli bra. Mammas sjukdom har definierat min barndom och samtidigt har jag haft en jättebra uppväxt – vi hade det tryggt, roligt och det blev fint. Det har varit en jättestor trygghet att mamma och pappa fortsatt älska varandra och hålla ihop – det är en fantastisk grund som jag och mina syskon fått med oss.
[ Maria Ahlriksson: Min sjukdom gör mig till en bättre själavårdare ]
Pappa hoppades in i det sista att ett under skulle ske, men varken hans eller vår tro hängde på det.
— Malin Wennerhult
Per och Viola träffades första gången när hon var femton och han sjutton. Båda var musikaliska och de började spela och sjunga tillsammans i olika kyrkor. Ju mer de umgicks, desto starkare blev deras känslor för varandra. 1972 gifte de sig och de fick fyra barn: Malin, Camilla, Jacob och Petra. Makarnas tro på en omsorgsfull och barmhärtig Gud var stark och präglade hela livet, så även deras livsberättelse.
– Jag vill få fram att de verkligen litade på Gud och kände hans omsorg. Det var så tydligt för hela vår familj att Gud tog hand om oss. När mamma precis hade blivit sjuk ropade min pappa i förtvivlan och undrade var Gud fanns, men i det långa loppet har vi inte känt så. Pappa hoppades in i det sista att ett under skulle ske, men varken hans eller vår tro hängde på det, säger Malin Wennerhult.
Det är tack vare kvarlämnade brev och till viss del dagboksanteckningar som Malin Wennerhult fått en djupare inblick i föräldrarnas spirande förälskelse, deras förtröstan på Gud, kampen med sjukdomen och deras trofasta kärlek till varandra genom hela livet. I början av relationen lät Viola sin lärarkarriär stå tillbaka för Pers skull, som blev kallad som pastor till en rad olika församlingar. Viola fick som sin huvuduppgift att ta hand om hem och barn.
När hon sedan blev sjuk var det Per som fick lägga mycket åt sidan för att vårda henne på bästa sätt. Han tog med henne till kristna konferenser, på resor och på många församlingsmöten av olika slag. Alltid med en självklarhet och värdighet som imponerade på många i deras omgivning. Bland annat reste hela familjen till Israel för att fira Viola och Pers 20-åriga bröllopsdag 1992. Där väckte familjen uppmärksamhet genom att inte skämmas för en handikappad familjemedlem, som många i Israel då gjorde, utan tog med henne och rullstolen på alla utflykter.
Per slutade aldrig hoppas på ett mirakel som skulle göra Viola frisk. Många i deras omgivning bad om ett helande, men vid ett tillfälle blev det helt fel.
Det var en tillrest predikant som under ett kvällsmöte menade sig ha ett profetiskt budskap om en rullstolsburen kvinna som skulle bli helad. Viola togs fram på podiet och när predikanten hade bett försökte han att resa henne upp, utan att benen bar.
Predikanten, som inte ville medge att han profeterat fel, skyllde det uteblivna helandet på att Viola hade för svag tro. Malin Wennerhult beskriver situationen som mycket smärtsam för hennes pappa Per som stod bredvid. Även hos henne själv skapade det ett sår.
– Det har varit svårt för mig att släppa den händelsen, det höll på att växa till bitterhet. Det har varit jättejobbigt, men jag ville ta med den händelsen för att alla som ber för sjuka, eller har själavård, ska förstå att man inte kan göra så här. Det förstör så otroligt mycket – det är inte en sådan Gud jag tror på, inte heller mina föräldrar. Efteråt var de inte besvikna på Gud, utan på predikanten.
Mamma blev aldrig fysiskt helad från sjukdomen, men när hon dog var hon äntligen fri.
— Malin Wennerhult
Det märks att föräldrarnas historia, som ju är en del av henne själv, fortsätter beröra Malin Wennerhult, och även många av de som kände makarna Axelsson. Boken är färdigställd sedan länge, men när Malin Wennerhult återberättar vissa händelser blir hon märkbart berörd. Som den gången då Per hade parkerat bilen utanför Mariakyrkan i Sigtuna och lämnat sin hustru sovandes i bilen för att söka sig in i kyrkan.
– Han gick fram till första raden och bad: ”Gud, ge mig kraft att orka hålla fast vid de löften jag gett.” Han bad om kraft att klara av det – det var inte lätt alla gånger. Det är väldigt starkt att han en tid senare, på försommaren 2005, går in i samma kyrka, bärandes på mammas urna. I samma kyrka där de gifte sig en gång.
– Det var jobbigt att skriva, och samtidigt väldigt fint, säger Malin Wennerhult med en röst som bryts av tårar.
– Mamma blev aldrig fysiskt helad från sjukdomen, men när hon dog var hon äntligen fri från den. Nu kan hon sjunga och röra sig fritt som hon kunde innan hon blev sjuk. Befrielsen kom till slut, fast inte här.
[ Niklas Piensoho: Sjukdom har inget med synd att göra ]
---
Fakta: Malin Wennerhult
- 50 år, författare och biträdande rektor på Skälbyskolan i Västerås.
- Har tidigare skrivit tre fantasyböcker för barn: “Draksvärdet”, “Kristallhjälmen” och “Eldskölden”. “Alla dina dagar” är hennes debutroman. Samtliga utgivna på Semnos förlag.
- Gift med Jonas, har barnen Oscar, 14, Victor, 13, Anton, 10 och en familjehemsplacerad pojke, 6 år.
- Boken “Alla dina dagar” är skriven utifrån Eriks och Elises perspektiv, vilket är vad Malin valt att kalla sina föräldrar.
---
[ Per Axelsson avled 20 april hastigt och helt oväntat i sitt hem i Söderhamn ]
