”Bibeln använder sig av litterära grepp – och är sann”

När Josefin de Gregorio studerade litteratur i Oxford fick hon en ny syn på Bibeln. ”Skriften öppnar sig för den som vågar möta den på dess egna villkor” skriver hon i en kulturessä.

Bibeln har varit en självklar del av mitt liv sedan jag var barn, men det var först på universitetet som jag även började läsa den som litteratur. Jag hade hunnit bli uppåt 22 år gammal när min handledare i engelsk litteratur i Oxford bad oss att välja några passager ur Bibeln att läsa under vårterminen. Jag minns inte längre vilka jag valde, kanske var det Psaltaren eller Jobs bok, eller det där kapitlet om Absalom i Andra Samuelsboken, där han konspirerar mot sin far kung David och dör i Efraimskogen, genomborrad av faderns soldaters spjut. Eller var det Höga visan?

Hur som: den där läsningen blev något av en ögonöppnare för mig. Bibeln, som för mig främst varit levnadsregel, instruktionsbok och lag, framstod plötsligt som något mer, något underbart vackert: nämligen stor litteratur.

Först kändes tanken nästan förbjuden, eftersom jag förknippade den med ett slags sekulärhumanistisk inställning där skriften tolkas som myt eller till och med saga, och där alla historiska sanningsanspråk därmed förkastas. Plötsligt har Jesus inte gått på vattnet, uppståndelsen är en metafor och ingenting finns längre att hålla fast vid. I min ungdomsgrupp lärde vi oss värdet av att vara bibeltrogna, och det var inte en tradition jag var villig att lämna.

Men det behövde jag ju inte, förstod jag. Två saker kunde vara sanna samtidigt: Bibeln använder sig av litterära grepp, och Bibeln är sann. Bibelns berättelser kan läsas både historiskt och som en svindlande roman där Gud genom analogier, metaforer och arketyper uttrycker universums innersta kärna och djupaste hemligheter. Det blev inledningen till ett mer äventyrligt förhållande till Bibeln, ett där jag snabbt förstod att det fanns föregångare, förebilder och medvandrare.

Här finns historia, biografi, poesi, apokalyptisk litteratur, brev, profetior… att angripa dem på samma sätt är att göra det väl enkelt för sig.

—  Josefin de Gregorio

Både J.R.R Tolkien och C.S. Lewis var troende litteraturprofessorer och skrev böcker med kristen tematik. I podden “The Bible Project” lärde jag mig om Bibelns arkitektur, teman och mönster, och började fundera över vad det var Bibelns författare försökte kommunicera, och hur de gjorde det.

Ja, min förståelse av denna den mest centrala av böcker blev mycket bättre när jag lärde mig om dess genrer. Bibeln är ju egentligen inte en bok, utan sextiosex stycken olika böcker skrivna på olika sätt och vid olika tillfällen. Här finns historia, biografi, poesi, apokalyptisk litteratur, brev, profetior… att angripa dem på samma sätt är att göra det väl enkelt för sig. Skriften öppnar sig för den som vågar möta den på dess egna villkor, och ta dess litterära grepp på allvar.

När Jesus använder sig av liknelser är det historieberättande som sätter igång fantasin hos den som lyssnar och genom litteraturens kraft aktiverar vår inlevelseförmåga och empati. Samma sak sker när profeten Nathan konfronterar kung David om hans otrohet: Nathan berättar en gripande historia om en man som hade ett litet lamm. David lyssnar hänfört, upprörs – och inser att berättelsen handlar om honom själv och det han gjort med Batseba.

[ David Eklind: Bokstavlig bibeltolkning fick mig att lämna kyrkan ]

När jag några år efter mina studier i Oxford började undervisa kandidatstudenter i litteratur i Cambridge insåg jag vilken gåva det var att ha varit bibelläsare sedan barnsben. Den engelska litteraturhistorien är sprängfylld av referenser till Bibelns berättelser och persongalleri, och är man inte bekant med dem blir mycket engelsk poesi svårbegriplig, eller framstår som plattare än vad den egentligen är. Hur förstår man Miltons “Det förlorade paradiset” utan att ha läst Första Mosebok (Miltons epos handlar om Eva och Adam och syndafallet)? Och så mycket man missar om man inte har Psaltarens bildspråk i bakhuvudet! Det gäller förstås lika mycket för svensk litteraturhistoria. Sedan dess har jag ivrigt argumenterat för att alla universitetsstudenter – ja, egentligen alla skolelever – borde få bekanta sig ordentligt med Bibeln som litteratur.

När regeringen nu vill införa en ny svensk kulturkanon borde Bibeln ha en självskriven plats, för utan den blir stora delar av västerlandets kulturhistoria främmande. Dessa böcker både inspirerar, utmanar och tröstar oss, på ett sätt som bara riktigt god litteratur kan göra. Gud, världens skapare, är ju själv trots allt den störste författaren.

[ Bertil Swärd: Bibelordet är ingenting vi ska brottas med ]