“Första Mosebok är full av berättelser om rivalitet mellan syskon. Detta fenomen har till dags dato fortsatt i form av spänningar mellan judar och muslimer. Kanske är det således till ursprunget, Bibeln, vi måste återvända och söka efter en lösning”, skriver den judiska dramatikern och regissören Vera Berzak.
Några dagar efter massakern i Israel blev verkligheten plötsligt alltför smärtsam och påträngande, och jag sökte efter en flyktväg i bokhyllan. Det fanns dock ingen bok som kunde distrahera mig från de outhärdliga scener som utspelade sig i mitt huvud. Inte heller kunde någon av böckerna jag läst på sistone ge mig en glimt av hopp. Men det fanns en oläst bok som jag, märkligt nog, hade lagt på mitt skrivbord någon vecka tidigare och som nu fångade min uppmärksamhet: “Not in God’s name. Confronting Religious Violence” av den brittiske överrabbinen Jonathan Sacks. Jag började läsa, och snart lyckades Rabbin Sacks genom sin djupt försonande tolkning av Bibeln visa mig en väg bort från hopplösheten. Rabbi Sacks konstaterar att Första Mosebok är full av berättelser om rivalitet mellan syskon. Detta fenomen har till dags dato fortsatt i form av spänningar mellan judar och muslimer. Kanske är det således till ursprunget, Bibeln, vi måste återvända och söka efter en lösning. En berättelse som är särskilt relevant för oss i dag är berättelsen om Isak (far till det judiska folket) och Ismael (far till det arabiska folket), båda söner till Abraham.
I bibelberättelsen skickar Abraham iväg sin förstfödde son Ismael tillsammans med dennes mor, Hagar, ut i öknen, på begäran av sin hustru Sara. Saras son Isak blir Abrahams arvinge, trots att Isak är yngre än Ismael. Orättvisan är uppenbar, och rivalitetens frön planteras för att växa till fiendskap och hat. Men denna berättelse, enligt vilken Isak valdes och Ismael förkastades, är enligt Rabbi Sacks ord bara en ytlig läsning av texten. Inuti berättelsen finns ett slags motberättelse, där Gud aldrig avvisade Hagar utan lyssnade på hennes lidande och räddade henne och hennes son från döden. Därför skildrar Bibeln hennes plågor på ett mycket medkännande sätt. Rabbi Sacks menar, utifrån allmänt vedertagna kommentarer i Mishna och Talmud, att både Abraham och Isak kände att Hagar och Ismael hade blivit orättvist behandlade. Abraham slutade aldrig att älska och ta hand om sin äldre son. Båda sönerna var lika älskade, men hade olika kallelser. Därför reser Isak efter sin mor Saras död för att hämta Hagar tillbaka till sin fars hus – vissa teologer menar det är hon som nu uppträder under namnet Ketura och föder ytterligare sex barn till Abraham. När Abraham dör begravs han av båda sina söner – Isak och Ismael. Ett tecken på att försoning har skett, framför deras fars grav och Gud själv.
Fler och fler berättelser om israeliska araber som riskerade sina liv för att rädda så många som möjligt avslöjas i israeliska medier
— Vera Berzak
Denna idealistiska bild kan verka för bra för att vara sann i tider som dessa, men är den verkligen orealistisk? Är det verkligen rättvisande att islam representeras endast av de araber som ropar “Allah är stor” medan de mördar ett barn eller bränner en hel familj levande? Hamid Abu Erar, en israelisk arab, förlorade sin fru i attacken den 7 oktober. Hon sköts ihjäl i deras bil av Hamas-terrorister, medan han lyckades fly från terroristerna med deras barn i famnen och lyckades gömma sig i ett elskåp längs vägen. Han inte bara överlevde utan varnade också de israeliska soldaterna när de närmade sig att terrorister gömde sig på en plats i närheten. När han i en intervju talar om hur hans 9 barn nu är moderslösa, fäller han tårar av ilska: “Vilken islam är det de talar om? Vår islam är motsatsen till vad de gjorde!”
Fler och fler berättelser om israeliska araber som riskerade sina liv för att rädda så många som möjligt avslöjas i israeliska medier. Det är synd att sådana berättelser inte når en bredare internationell publik. Likaså att det finns israelisk-arabisk gisslan i Gaza och araber som nu tjänstgör frivilligt i den israeliska armén. Vidare hade medierna gärna fått rapportera att två miljoner araber lever som medborgare med fullständiga rättigheter i Israel, studerar på universitet och arbetar i affärer och på sjukhus. Det skulle på ett betydande sätt ha nyanserat bilden och utmanat den vanliga sloganen om att Israel är en apartheidstat. Kanske kan vi faktiskt ompröva vårt sätt att generellt se på judisk-muslimska förbindelser, inte bara i Israel utan i hela Mellanöstern. Det är ingen tillfällighet att den barbariska attack som Hamas utförde mot israeliska civila ägde rum just när Israel var på väg att normalisera sina förbindelser med Saudiarabien.
Detta skulle vara en utökning av Abrahamavtalen, som redan omfattar fredsavtal med Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko och snart Sudan. Medan Hamas terrorister, finansierade och stödda av Islamiska republiken Iran, ger sig ut för att tortera och mörda så många civila israeler som möjligt, har Saudiarabien tagit bort antisemitiska passager från skolböckerna. I Dubai har judar sedan några år kunnat firat gudstjänst i en växande mängd synagogor, och det finns ett dussin kosher-restauranger i staden. I Abu Dhabi hålls årligen internationella muslimska fredskonferenser med deltagande av rabbiner från Israel, USA och Europa. I Saudiarabien invigdes den 3 oktober detta år en ny Torah-rulle och lövhyddohögtiden kunde firas i huvudstaden Riyadh för första gången på hundratals år.
Vad kan vara orsaken till den förändring vi har bevittnat i vissa arabländers sätt att förhålla sig till Israel? Ed Husain, en brittisk författare, professor och tidigare rådgivare till den dåvarande premiärministern Tony Blair, har varit aktiv i att stärka relationerna mellan Israel och dess arabiska och muslimska grannar. I sin artikel “Islam’s reformation: an Arab-Israeli alliance is taking shape in the Middle East” behandlar han just denna fråga. Han skriver att de antisemitiska uppmaningarna att förgöra Israel, som en gång var populära, förlorar sin dragningskraft bland sunniaraber - “vid en tidpunkt då Iran, med sin teologiska fascism, utgör ett hot mot både Israel och arabvärlden”. Ed Husain förklarar att nu när de islamistiska gruppernas fanatism har avslöjats, efter Isis och Islamiska staten, ser sunniaraberna ett hot mot både islam som tro och muslimerna som folk. Behovet av att stå fast mot Iran håller på att bli en sak som förenar dem med Israel mot den politiska islamisten. Men hur är det med Koranens budskap om judarna? ”Israels folk hedras upprepade gånger i Koranen”, skriver Husain, “vilket bekräftar att judarna har all rätt att bosätta sig i och omkring Jerusalem.
Det var Omar, en vän till profeten Muhammed som bjöd in judarna tillbaka till Jerusalem år 637 efter att i fem århundraden ha varit bannlysta av romarna.”
[ Har priset för fred mellan Hamas och Israel blivit överkomligt? ]
Hamas kan aldrig bli en partner för fredsförhandlingar med Israel, eller en allierad med någon muslimsk regering som värdesätter fred och mänskliga rättigheter. Med en militär gren som finansieras av Iran har man visat världen vad man står för - fanatisk mordiskhet som inte kommer att upphöra förrän den israeliska staten har förstörts. Det innebär inte bara ett ständigt hot mot Israel, utan också mot civilbefolkningen i Gaza, som får betala det fruktansvärda priset för sin regims gärningar när Israel slår tillbaka mot Hamas. Det är sant att det är svårt att föreställa sig hur detta krig kommer att sluta eller hur dagen efter kommer att se ut. Men om jag kunde zooma ut till en avlägsen framtid - då skulle jag försöka föreställa mig ett Mellanöstern som beskrivs av de inledande orden i deklarationen om Abrahamavtalet, symboliserade av Isak och Ismael som står sida vid sida, försonade, inför sin gemensamma far: “Vi, de undertecknande, erkänner vikten av att bevara och stärka freden i Mellanöstern och runtom i världen på grundval av ömsesidig förståelse och samexistens samt respekt för mänsklig värdighet och frihet, inklusive religionsfrihet.”
Även om jag inte vet hur och när vi kommer att nå dit, och trots de enorma hindren och förlusterna på båda sidor, väljer jag att tro att det är dit vi är på väg.
