I år är det 20 år sedan Maria Küchen blev kristen och en del av kyrkans gemenskap. Nu är hon aktuell med årets upplaga av Ärkebiskopens fastebok. Den handlar om vatten, men också oväntat mycket om kyrklig tillhörighet.
När poeten och författaren Maria Küchen fick frågan om att skriva 2024 års upplaga av Ärkebiskopens fastebok hade hon redan en resa inbokad till ögruppen Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Resan skulle ske i fastetid och med ens blev ändamålet tydligt: Hon skulle skriva om Livets vatten, passande nog på en plats omgiven av hav och genombruten av sjöar.
– Man brukar ju säga att Anden verkar. Så kändes det. Jag tackade ja direkt, säger Maria Küchen, om den vältajmade frågan från ärkebiskopen.
Hon beskriver Yttre Hebriderna som en plats där ”all skönhet har rörts ihop” och berättar entusiastiskt om hur ändlösa stränder och turkost vatten ligger precis intill fjällnatur och fårhagar. Samtidigt är det en utsatt plats där människorna helt är i händerna på naturens nycker.
Under sin vistelse bodde Maria Küchen på ön South Uist och gjorde den till skådeplats för sina betraktelser för fastan. I 40 korta dagboksanteckningar, från askonsdagen till annandag påsk, reflekterar hon kring var människan kan finna det vatten som ger liv. Ofta kan man hitta det i kyrkan, ska det visa sig. Även den man inte tillhör.
Maria Küchen är ”inbiten protestant” men eftersom det inte fanns några lutherska kyrkor på South Uist gick hon i den katolska gudstjänsten. En del av det katolska framstod för henne som märkligt: exorcism med vigvatten till exempel. Men annat var sig likt. Maria Küchen menar att det är bättre att vara öppen för hur andra ser på saker och ting, än att propagera för sin egen hållning. Hon konstaterar också att om man är trygg i sin egen identitet kan man möta det som är annorlunda med nyfikenhet i stället för med fördömelse.
Tron behöver ankra i vardagen. Gör den inte det, ankrar den inte över huvud taget.
— Maria Küchen
– Om jag flyttade till Södra Yttre Hebriderna skulle jag gissningsvis bli katolik av sociala skäl. Kyrkan är ett socialt nav, och jag skulle inte vilja vara ensam svensk-lutheran. Det kan låta vanvördigt att säga att det viktigaste inte är vilken form vår fromhet tar, men jag tror att det väsentliga är att finna ett sammanhang där vi har det centrala gemensamt: treenigheten och nattvarden till exempel. Och Jesus – som allting strålar ut ifrån.
Hemma i Lund går Maria Küchen till domkyrkoförsamlingen, helt enkelt för att den är hennes närmaste kyrka. Hon tycker bäst om vardagsmässorna och morgonbönerna i de mindre kapellen.
– Jag känner att jag behöver gå i gudstjänst, oavsett hur den är beskaffad. Jag behöver den vanan. Ensam är det lätt att bli desorienterad i tron. Jag behöver andra.
– Sedan tror jag att tron behöver ankra i vardagen. Gör den inte det, ankrar den inte över huvud taget. Utan ledningar, utan ritualer, skulle min tro och längtan bara form- och riktningslöst flyta ut.
I boken skriver du att varje individ i dag förväntas bygga upp sin andlighet, men att du är skeptisk till det. Varför då?
– Jag tror att gemenskapens kraft är så oerhörd – att gå in i ett heligt rum och göra som de andra, att älska Gud tillsammans, med samma ord och gester.
Samtidigt märker Maria Küchen av samma individfokuserade tendens hos sig själv. I boken återger hon hur hon står på tröskeln till Katolska kyrkan på ön och frågar sig: ”Går jag hit för att få något?”
– Det där är superviktigt! Att det inte handlar om att individen ska få en mystik känsla, eller att kyrkan är en leverantör av välbefinnande. Det handlar inte bara om mig, det handlar om oss. Och om alla människor som burit, bär och kommer att bära tron.
[ Hon skriver årets upplaga av Ärkebiskopens fastebok ]
Men är det fel att gå till kyrkan för att ”få något”?
– Nej, det är naturligt att gå till kyrkan för att få tröst, bekräftelse, nytt hopp, insikt, utmaning. Om man inte får något blir det ingen interaktion. Men sedan kan man inte alltid ”få något”. Ibland kanske inte predikan ger så mycket, men det kanske inte heller är det viktiga. Det viktiga är att vi samlades och att någon lägger ut Guds ord för oss.
Maria Küchen tycker inte heller att man ska vara rädd för det som irriterar eller provocerar oss i kyrkan – att budskapet väcker reaktioner kan också vara ”att få något”. Ibland tycker hon att det kan vara värre med budskap av typen ”du är älskad och bra som du är”. En sådan uppmuntran blir klyschig och tömd på mening om den upprepas utan eftertanke, menar hon.
Det var just den typ av andlighet som hon hade sett mest av innan hon blev kristen, framför allt i new age-sammanhang.
– Där är allt frid och glädje och du är vacker, och sen rullar det på. Men sen känner man: så enkelt är det ju inte! Alla kan inte älska, det finns ingen människa som bara är fin. För mig var den kristna trons tal om synd en stor befrielse. Ingen är fulländad – och det är skönt.
[ Maria Küchen: Jag älskar syndabekännelsen ]
Min funktion blev att bekräfta deras tro. De var intresserade av min omvändelse, inte av mig, vilket gjorde mig häpen. Och lite ledsen.
— Maria Küchen
Maria Küchen firar i år tjugoårsjubileum som kristen. I samband med att hon omfamnade tron kom hon också med i en församling. Efter ett tag insåg hon dock att hon nog hade haft en allt för drömsk syn på kristna gemenskaper.
– Jag trodde att de skulle vara annorlunda än andra gemenskaper, men skillnaden är inte så stor. Även i kyrkan finns det gäng: folk som helst hänger med sina gamla kompisar och glömmer bort att välkomna den som är ny. Det kändes lite som att jag kraschade en bröllopsfest.
Däremot ville många höra om hennes omvälvande gudsmöte, berättar hon.
– Jag tror att kristna har ett sug efter människor som kan bekräfta deras tro; ge ett slags bevis för att det som de tror på finns på riktigt, och att andra bryr sig om det. Vi som kommer utifrån tillfredsställer det behovet.
– Men när jag sedan hade berättat mitt vittnesbörd kunde det i vissa fall uppstå en tomrum; ingen var nyfiken på mig som människa – var jag kom ifrån eller vad jag hade gjort. Min funktion blev att bekräfta deras tro. De var intresserade av min omvändelse, inte av mig, vilket gjorde mig häpen. Och lite ledsen.
– Ibland har jag känt mig utnyttjad. Även om det inte har varit avsiktligt har effekten blivit så, säger Maria Küchen men nyanserar sedan genom att betona att hon också har goda erfarenheter och många fina kristna vänner.
[ Ordet vittnesbörd kan få det att knyta sig i magen ]
I boken frågar du dig hur man finner källorna där Guds kärlek springer fram. Var har du hittat de källorna?
– I nyfikenheten! Att vara intresserad av andra människor berikar livet. Jag märkte det inte minst när jag mötte katolikerna på South Uist.
– Nyfikenhet påminner oss att världen är stor och att det finns mycket att upptäcka! Att mitt i allt det svåra som livet kan vara få känna känslan ”Wow, jag finns!” är en bra start.
Kände du det när du var på Yttre Hebriderna?
– Ja, det gjorde jag. Jag tror att man lättare får det på en sådan plats – en plats där det är tydligt att livet är en kamp. Människor som lever där har det tufft samtidigt som platsen är vansinnigt vacker. Det är lite andligt inspirerande tycker jag.
---
Fakta: Maria Küchen
- Ålder: 62 år.
- Bor: Lund.
- Yrke: Poet och författare.
- Aktuell: Med Livets vatten – en dagbok från de yttersta öarna (Verbum). Boken är den tolfte i serien Ärkebiskopens fastebok. Ärkebiskopen väljer varje år ut författare och skriver bokens förord.
---
