Det var när jag läste att ordet person kan betyda “någon som det ljuder genom” som det slog mig att så mycket av det jag skrivit genom åren har rört just detta; tomrummet i kyrkklockor, den tomhet som är skillnaden mellan stumhet och sång, tystnaden som en själens stämgaffel och så längtan efter att få hitta sin plats och våga tro att den sång som bor i djupet av varje människa kan få ljuda friare och klarare. Tro att det finns någon som längtar efter just den sången, den som bara kommer i ett enda exemplar och har tagit smak av både det mänskliga och det gudomliga.
Jag tycker om att tala om det andliga livet i musikaliska termer. “Tonen” eller “sången” är ett genomgående tema i Bibeln. Den ljuder från bibelns första bok till den sista. När Gud en gång skapade välden sjöng morgonstjärnorna och när historien en gång skall fulländas så är det inte ett verop eller ett fasans skrik som skall höras, men en sång. “Den nya sången”, ljudet av de befriade rösterna och hyllningen till lammet. Den lovsång som i evighet ska nå ständigt nya höjder.
Genom livets alla skiften sjunger vi. När det lilla barnet skall sova fungerar det dåligt med föredrag, då håller vi barnet nära oss och sjunger eller nynnar. Vid födelsedagar och fester, när två människors livsvägar löper samman till en sjunger vi och när vi samlas för att ta farväl av den vi älskade, då – om inte förr – vet vi att det inte räcker med goda ord. Då måste vi få sjunga.
Först när jag var arton år hade jag min första verkligt stora läsupplevelse. Jag hade naturligtvis läst tidigare och upplevt något, men det var inte förrän jag sveptes in i Sven Lidmans bok Bryggan håller som jag blev bekant med den där hisnande, förflyttande känslan som nästan bara läsning kan ge. Jag ville ha mer. Sven Lidman var kulturpersonligheten som efter sin dramatiska omvändelse chockerade samtiden genom att söka sig till den unga svenska pingströrelsen, en snabbt växande andlig rörelse som vid den här tiden var ständigt uthängd i media som svärmisk och direkt hälsovådlig. Lidman blev snabbt stjärnpredikanten som tillsammans med Lewi Pethrus och Einar Ekberg fyllde den jättelika Filadelfiakyrkan till bristningsgränsen.
Men vid helvetesstupet grep Gud in. Omvändelsen var omedelbar och tvärdjup.
— Tomas Sjödin
Boken Bryggan håller ingick i hans predikosamling och den fanns i en kartong som jag löste in på en aktion i Västervik, där jag då bodde som inkallad. Den första boken ledde mig vidare till de andra. I flera av böckerna berättar Sven Lidman om den natt då hans liv vände. Han hade slagit igenom på bred front som poet. Gensvaret på hans erotiska dikter visste inga gränser. Det hans läsare inte kände till var att Sven Lidman i själva verket var en trasig själ. En sprucken klocka. Han visste alltför väl att det gick en undergångens linje genom hans liv. Men vid helvetesstupet grep Gud in. Omvändelsen var omedelbar och tvärdjup.
När han skriver Bryggan håller har det gått några år. Den stormande frälsningsupplevelsen har inte gått över, men den har smälts ner i en mer vardaglig visshet och nu våndas han över hur äktheten skall kunna bevaras, hur han skall undvika att bli en andlig pratmakare. Det är tonen i sitt liv han ömmar för. Ett av de första kapitlen bär rubriken “Tonen egentlig för slott och koja”. Jag minns att jag fastnade på ordet “egentlig” som jag tyckte var missvisande. Långt senare, när jag slog upp ordet i en äldre ordbok fann jag att “egentlig” kunde betyda “det i ögonblicket rätta eller mest bärande”.
Sven Lidman skriver och talar mycket om “tonen”. Han vet naturligtvis att han är en ovanligt begåvad poet och författare, men när han efter sin omvändelse skall börja skriva med ett andligt innehåll är det inte längre någon självklarhet att hans skicklighet är en tillgång.
Han berättar hur han tar upp detta i bönen: “Särskilt bad jag att om detta var hans vilja, att han också ville ge mig den rätta formen, det rätta framställningssättet, de rätta orden och … den rätta tonen.”
Hans bön koncentrerades till ett par rader av 1700-talspoeten Anna Maria Lenngren: Att bli förmedlare av “tonen egentlig för slott och koja, klarhet och sanning”.
[ Tomas Sjödin: I perioder hade jag så ont att jag inte kunde prata ]
Mötet med all skönhets källa, med ordens och musikens egentliga upphovsman, hade gjort honom kvalitetsmedveten på ett nytt sätt. Det räckte inte längre med att formulera sig stilsäkert, nu gäller det också att hitta det som bar i ögonblicket, det som inte bländade och därmed ställde sig i vägen för det möte som hans skrivande och hans predikande nu syftade till. Sven Lidmans offentliga tal är genommusikaliska. “Orden är, om något, förgängliga ting, men Sven Lidman var för evigt länkad vid dem, vid deras klang, deras rytm”, skriver Bo Strömstedt i boken Löpsedeln och insidan.
Och det är en säregen och tydlig melodi som bär orden när Lidman berättar om verkningarna av gudsmötet: “Frälsning är ett återfinnande och återfående av själens innersta och ursprungligaste, gudomliga melodi”, skriver han, “att vara frälst är att få sin livsmelodi förlöst och spelad.”
Tanken svindlar: Kan det vara så att vi alla bär minnet av en sång inom oss, en melodi som sammanfaller med vår djupaste bestämmelse som människor? En slinga av en yttersta sanning om oss, vårt liv och den Gud som gav oss det. Jag tror det, tror att det finns en strof som alla kan, men som ligger gömd längst ner i botten av våra liv och väntar på att bli förlöst. En ton av längtan som inte har med samfundstillhörighet eller lärosystem att göra, den är själens längtan tillbaka till Skaparen. En minnestråd, vars ena ände är fäst i ett ursprung evigheter före oss – och om det är sant – vars andra ände har sin fästpunkt bortom vår oro och ovisshet.
Han lade rovan på talarstolen och sedan lät han den långa kedjan ringla ner och lägga sig runt klockan. Alltsammans gick oerhört långsamt.
— Tomas Sjödin
För många år sedan inbjöd jag en av Sven Lidmans söner, även han med namnet Sven Lidman, till vår kyrka för ett samtal om den säregne poetpredikant som var hans pappa. Vi genomförde sedan det samtalet på flera olika orter, men bara vid ett av tillfällena berättade han om en liten ritual som hans far hade, och som barnen fann ganska generande. När deras pappa predikade förväntades hans familj sitta uppradade på någon av de första bänkraderna i den enorma hörsalen i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Enligt Lidman junior inledde hans far sina predikningar på följande sätt: Innan han öppnade sin stora bibel för att läsa predikotexten tog han upp sin klocka ur fickan. Det var en så kallad rova med tillhörande kedja. Han lade rovan på talarstolen och sedan lät han den långa kedjan ringla ner och lägga sig runt klockan. Alltsammans gick oerhört långsamt. Varv efter varv. En nästan ljudlös rörelse. Först när hela kedjan låg som en gloria runt rovan introducerade han de verser han skulle läsa.
Sven Lidman junior berättade att dessa korta ögonblick upplevdes som en evighet för barnen. Årtionden senare tog han tillfället att fråga sin pappa om skälet till manövern. Han beskrev hur generande han tyckte att detta var och frågade vad det skulle tjäna till?
“Det skall jag säga dig, min son”, svarade Sven Lidman med den högtidlighet som tiden krävde, “att under tiden jag lät klockkedjan falla kände jag in min publik, och det hände mer än en gång att jag under den tiden bytte tema för predikan.”
Jag tror att vi är många - inte bara predikanter - som möts och förenas där, i längtan efter att beröras och själv få bli en ton, en människa som det ljuder genom. Den tonen slipas fram av allt det vi går igenom; sår och segrar, storm och stiltje. Att få bli något annat än en kugge i ett ständigt tickande maskineri eller ett eko av ljuden i samtiden, men en ton. Återklangen av den Gud som bara kan älska. Det blir man nu inte hur som helst, det kräver ett stort mått av inre tystnad. Men också modet att låta sig träffas, vidröras och darra som en sträng.
[ Frikyrkopodden: Lidmanstriden - Lewi Pethrus konflikt med Sven Lidman ]
