Emilia Lindberg är 33-åringen som gärna sjunger gamla sånger, så länge det är så hon bäst berättar om Jesus. Tusentals följer hennes livesändningar på Facebook, men hemma i Edsbyn är hon bara en vanlig tvåbarnsmamma som hänger tvätt under trappan
– Jag ska hälsa så mycket från min mamma och pappa.
I samma stund som jag säger det känner jag hur töntigt och oproffsigt det låter, men det är det första som flyger ur mig när Emilia Lindberg kommer emot oss på tågperrongen i Bollnäs. Här står hon livs levande framför mig, den 33-åriga läsarsångs-artisten som enligt mina föräldrar redan är en legend. Hon hälsar hjärtligt, som om vi känt varandra länge, och leder oss mot bilen.
Bilens bagageutrymme är fullproppat med högtalare och kartonger med Emilias nya cd-skivor, och min kollega lyckas nätt och jämt stuva in sin kameraväska. Det här är inte bara Emilias, makens och de två barnens familjebil. Deras Volkswagen är också Emilias turnéåk.
– Vi har kört många mil med den här bilen. Jag sjunger ju mycket i Norge och ofta åker vi hela familjen. Fast nu kan vi inte göra det lika mycket, för nu går ju vår äldsta dotter i skolan, säger hon.
Ända sedan pandemin har jag varit nyfiken på den unga kvinnan som sitter bredvid mig och vant styr bilen genom de snömoddiga hälsingevägarna. Mina föräldrar upptäckte henne på det kristna musik-eventet Skärgårdssång, men när pandemin tvingade mamma och pappa att isolera sig, satte Emilias livesändningar på Facebook guldkant på deras fredagar. I klippet som pappa skickade mig satt Emilia med gitarren framför sin öppna spis. Hon hade en swish-skylt bredvid sig och spelade läsarsånger som Pärleporten, Barnatro och Min kung och jag. Under sändningen regnade hjärtan, låtförslag och önskningar om förbön in från Emilias tittare. Meddelandena kom från Folke i Värnamo, Ronny i Västerås och Siv i Örkeljunga och Emilia verkade ha en personlig relation med nästan alla.
Jag kunde inte låta bli att fascineras över en så ung människa som helt omfamnade den här typen av musik och en målgrupp som var så mycket äldre än hon själv. Det faktum att hon är snett nedstigen från väckelsesångaren Målle Lindberg, som är hennes farfars bror, och dotter till sångarevangelisten och tältmötes-arrangören Nenne Lindberg gjorde mig inte mindre nyfiken.
Edsbyn, där Emilia och hennes familj bor sedan tre år tillbaka, ligger några mil från stationen i Bollnäs.
– Egentligen är det ostrategiskt att bo här, eftersom det är längre ifrån de flesta platser jag får kallelser till.
Tidigare bodde familjen i Småland. Där har Emilia sin pappa Nenne och hela den Lindbergska sångarsläkten och där är också hennes make uppvuxen.
– Men vi ville bo någonstans där vi hade nära till familj som också kunde hjälpa oss med barnen, och min mamma bor här. Vi får se hur länge vi blir kvar.
En Epatraktor kör ut framför oss och vi och tvingas köra i långsam takt.
– Många Epa-traktorer spelar samma låtar som jag växte upp med. De spelar dansbandsmusik, för en del dansband har remixat sina låtar till Epa-dunk.
För henne själv har det dock aldrig varit aktuellt att göra om de låtar hon spelar för att locka en yngre målgrupp.
– Min kallelse är att kommunicera från hjärta till hjärta, med budskapet om Jesus. Läsarsånger handlar ofta om vad Gud har gjort i människors liv och det är de sångerna som har fastnat hos mig.
– Min kallelse är att kommunicera från hjärta till hjärta, med budskapet om Jesus
— Emilia Lindberg
Visst har Emilia Lindberg testat att sjunga en del annan musik. Som barn och tonåring sjöng hon poplåtar i olika talangjakter och efter gymnasiet gick hon i Carola Häggqvists artistskola Carola Camp.
– Men jag har alltid dragits tillbaka till de här sångerna. Det är här jag har kommit i funktion. Det kanske inte alltid kommer att vara så, men jag har en förtröstan på att Gud kommer att visa om det ska vara på något annat sätt. Så naiv är min barnatro.
Att de flesta i hennes publik är äldre ser hon som inte som något negativt.
– Äldre människor har kortare tid kvar av livet. Många har kanske haft en tro en gång i tiden. Sen har saker hänt och man har blivit besviken. Jag vill vara den som påminner om barnatron. Jag tycker också att budskapet om himlen viktigt, det kan göra all skillnad för en som till exempel har fått en cancerdiagnos. Himmel-perspektivet är viktigt för oss alla. Det är något vi ofta glömmer.
Emilia Lindberg pratar hela tiden medan hon kör.
– Du får säga till mig och det blir för mycket, säger hon och skrattar.
– Vår släkt har alltid tagit mycket plats. Eller pappas släkt tar plats, Lindbergarna. Mammas släkt är inte sådana som ställer sig längst fram, men de har också varit sådana som gett mycket för Gud.
Medan vi åker tänker jag på de fördomar jag haft om Emilia Lindberg. Fördomar som handlat om att hon är lite käck och sjunger sånger som säger att allt blir bra, bara man blir frälst. I det näst mest spelade klippet med Emilia Lindberg på Youtube sjunger hon sången ”Jag behöver inte förstå, jag behöver bara vid din sida gå”. Men redan efter någon mil har mitt främsta intryck av Emilia bytts från käck till genuin. Enkelheten i hennes tro verkar inte bygga på någon naiv uppfattning om att Jesus ska göra allt lätt, utan snarare en övertygelse om att tron håller genom det svåra. Även det var något hon fick med sig från sin barndom.
När Emilia Lindberg var i tioårsåldern skilde sig hennes föräldrar och i samband med det mådde hennes pappa Nenne väldigt dåligt.
– Kallelserna från olika församlingar slutade komma på grund av skilsmässan. Han hade en så mörk tid att han hamnade på psyket. Men när sjukhusprästen en dag kommer med samma bibelvers som han fick i sin konfirmationsbibel av sin far, tändes ett hopp om att Gud inte hade gett upp på honom, att Han är med hela tiden. Genom Allt.
Medan vackra hälsingegårdar och smått nedgångna 70-talsvillor passerar utanför bilfönstret berättar Emilia Lindberg om hur uppväxten med pappa Nenne präglat henne. Om torgmöten och tältmöten där hon fick vara med och sjunga, och om kafébussen de ställde upp utanför Hultsfredsfestivalen.
– Vi sjöng kristen country och delade ut traktater. De flesta ungdomarna som var där tyckte nog det var töntigt, men också lite kul.
Emilia Lindberg var bara ett barn och hon upplevde festivalområdet som rörigt och nästan lite farligt. Trots det fortsatte de sjunga för ungdomarna. Emilia minns särskilt en svartklädd tonårstjej som satt i gräset en bit från kafébussen och blåste på en maskros.
– Allting kändes så deppigt runt henne på något sätt. Sedan började jag sjunga en sång. Texten gick ”jag tycker om dig och vill ha dig som du är”. Då stannade tjejen upp och började gråta. Det var som att hon fick tag i det som jag ville dela. Sången hade så enkla ord, men det finns en kraft som kommer från Gud. Han är för oss.
[ Emilia Lindberg älskar att sjunga om Jesus ]
– Nu är vi i Edsbyn, här finns allt, säger Emilia Lindberg och låter för ett ögonblick ändå lite käck.
Vi passerar en skylt med en skidåkare och Emilia berättar att där ligger skidbacken.
– Jag och barnen åker dit ofta och förra året satsade jag hårt på att de skulle lära sig slalom. Min man är lite mer motvillig att ge sig ut i snö och kyla, han är ju från Småland.
Vi kör förbi en av ortens många kyrkor, en liten träkyrka med ett kors ovanpå.
– Här skrev jag min första kristna sång. Då var jag fyra år gammal.
– Fyra? Undrar jag häpet och vill givetvis veta mera.
Emilia säger att hon som liten aldrig upplevde något tvång att följa med sin pappa och sina släktingar ut och sjunga.
– Längtan efter att sjunga om min tro kom inifrån mig, säger hon.
Den första sången kom alltså till henne i fyraårsåldern, en dag när hon och mamman var på väg till dagis.
– Jag minns att jag fick se korset ovanpå kyrkan och så började jag sjunga. ”Jag hör en röst som alltid kallar. Jag har hört den och det är Gud”. Mamma skrev ned den. Jag tror att jag var inspirerad av låten När vi gräver guld i USA från fotbolls-VM 94 och textraden “jag hör en röst som kallar”.
Emilia Lindberg parkerar bilen utanför det vita mexitegelhuset där hon, maken och de två barnen bor. Hon bjuder oss att stiga på och när vi hängt av oss kläderna hamnar vi i en slags gillestuga och framför ett vitrinskåp fullt av minnen. Här står bland annat Målle Lindbergs cowboyboots.
– Jorå, han vet sitt värde, så han har spridit ut sina saker lite släkten, säger Emilia Lindberg med ett leende.
[ Målle Lindberg - 93 år och fortfarande publikmagnet ]
På hyllan under ligger minnen från Emilia Lindbergs egen musikkarriär. En biljett och en amerikansk sedel från resan till Nashville, som hon gjorde förra året tillsammans med ett stort antal andra svenska och norska kristna artister för att spela in tv-programmet Alla tiders sånger.
– Jag hade alltid drömt om att få åka till Nashville, och det var en extra krydda att jag fick spela på en classisk countrybar! Sedan var det intressant att samarbeta med så många olika kristna musiker, säger hon.
[ Nu ska hela serien med ”Alla tiders sånger” sändas ]
På det runda bordet bredvid står ytterligare kartonger med Emilias nya cd. De senaste veckorna har hon haft fullt upp med att signera dem och skicka ut till de som beställt.
– Många musiker har svårt att sälja skivor numera, men här kan jag tacka min lite äldre målgrupp. De köper fortfarande gärna en cd.
I samma rum står ställningar med familjens rena tvätt.
– Här i Edsbyn är jag inte någon särskild. Här är jag en vanlig småbarnsmamma som hänger tvätt under trappan, säger hon.
Emilia tar med oss en trappa upp, till köket där hon ställt fram fika. Huset är ljust och trevligt, och här finns gott om rum för barnen. Familjen trivs bra i Edsbyn, men de senaste fem åren har inte varit lätta.
– Det började när jag väntade vårt andra barn 2018. Då förlorade Robert sin morbror, som bara var 26 år. Totalt har vi varit med om fem dödsfall knutna till Roberts familj på kort tid. Däribland hans pappa. Det resulterade i att han gick in i väggen och jag fick ta det mesta ansvaret för barnen och för vårt liv.
Så talar vi återigen om livets skuggsidor och om hennes enkla tro, som trots allt burit henne.
– De flesta av oss hamnar ibland i lägen och situationer där man känner att det inte finns någon att ringa. Då har jag bara haft Gud. Min mamma har lärt mig att ibland får man bara säga till Gud att nu får du ta det här.
För Emilia Lindberg blev idén med livesändningen en slags räddning under den tuffa tiden.
– Jag kom på det en dag när jag var på väg in i mataffären. Kanske jag kan sätta mig vid brasan och sjunga å spela via Facebook. Då når jag alla människor som inte längre kan gå på sina träffar i kyrkan.
De första livesändningarna gjorde Emilia medan familjen fortfarande bodde i Småland. När de flyttade till Edsbyn satte hon upp en liten studio i det nya huset. Det var bra för då kunde hon stänga ordentligt om sig.
– Ofta la jag barnen på fredagarna och sedan smög jag in i studion. Jag satt där med min högtalare på lägsta volym för att de inte skulle vakna. Jag sjöng sångerna om tröst och hopp, och många gånger sjöng jag dem lika mycket till mig själv som till tittarna.
[ Emilia Lindberg älskar att sjunga om Jesus ]
Mobiltelefonen som ligger framför Emilia på köksbordet vibrerar. Emilia sneglar på displayen och ler.
– Det är min pappa, Nenne. Han ringer säkert tre gånger om dagen bara för att kolla läget. Han vet mycket väl att Dagen är här i dag, så nu han är extra nyfiken.
Emilia svarar och driver lite kärleksfullt med sin pappa, som verkar vilja ge sken av att han glömt att Emilia skulle få besök.
– Vi hörs, om Herren dröjer och vi får leva, som man brukar säga, säger hon innan hon lägger på.
Jag tänker återigen att hon är en ovanlig 33-åring och undrar om hon inte är lite lillgammal. Emilia Lindberg skrattar.
– Min man brukar kalla mig för en tant ibland, men vi är nog lite gammaldags både han och jag. Vi umgås mycket med äldre, människor som vi har mött längs vägen när vi har rest. Några av våra bästa vänner i Norge är 65. En av dem har stickat den här tröjan åt mig, säger Emilia och pekar på den stickade polotröjan hon har på sig.
Sedan säger hon att det visst händer att hon tar en fika med en jämnårig tjejkompis, men för henne är det viktigt att inte fastna i en siffra.
– Jag har nog blivit så här för att jag sällan har vistats länge i en och samma miljö. Min pappa har alltid varit fri. Han har frågat vilka som vill vara med, och sedan har han varit med dem som velat. Det har varit blandade åldrar och kristna från olika samfund.
Emilia tar oss med in i det som känns lite som husets allra heligaste. Rummet bredvid tvättstugan, som har blivit studio. Hon tänder de små studiolamporna hon köpt på Biltema och sätter upp stativet för mobiltelefonen som hon brukar använda för att sända direkt på Facebook. Sedan visar hon hur en vanlig sändning går till. Emilia sätter sig på barstolen och drar några ackord på gitarren.
– Jag har ju skrivit en egen signatur, säger hon och tittar in i kameran.
Sedan börjar hon sjunga.
”Jag har den ära att presentera, fredag på Facebook på min kanal. Jag hoppas att vi, blir ännu flera, du kan gå in och prenumerera.”
Numera är den hemmagjorda Swishskylten som hon hade vid pandemins början utbytt mot ett proffsigt svart backdrop där Swishnumret är tryckt.
Hur känner du för det här med att be folk om pengar, undrar jag när hon sjungit klart.
Emilia Lindberg tar inte illa upp. Hon verkar tycka att frågan är väntad.
– Pengar är alltid ett känsligt ämne, och jag är alltid noga med att säga att man inte behöver ge om man inte kan eller vill. Det är gratis att lyssna på mig. Men under pandemin var de där gåvorna helt avgörande för mig. Hade jag inte fått det stödet hade jag inte kunnat fortsätta som sångarevangelist. Nu har det förändrats och jag kan åka på kallelser igen, tack och lov.
Pappa Nenne ringer igen, men den här gången låter Emilia telefonen ringa. Vi behöver packa ihop oss och hoppa in i bilen för att åka tillbaka mot stationen i Bollnäs. På vägen ut går vi förbi lådorna med cd-skivor igen.
– Vill du ha en signerad cd till dina föräldrar, undrar Emilia och jag brottas för en sekund med min journalistiska integritet och regeln om att man inte ska ta emot gåvor från människor man intervjuar.
Sedan vinner kärleken till mina föräldrar och jag tackar glatt ja. Emilia signerar en skiva och vi hoppar in i bilen. På vägen tillbaka erkänner Emilia att hon varit nervös inför vårt besök. Det hade jag aldrig anat. Emilia Lindberg verkar så naturlig och säker. Det känns fint att hon samtidigt vågar vara sårbar.
När vi kliver på tåget börjar min mobiltelefon surra. Den här gången är det min pappa som ringer. Han är, precis som Emilias pappa, nyfiken. Nu kan han inte hålla sig längre.
– Hur var hon, Emilia Lindeberg, frågar han.
– Hon var fin, säger jag. Emilia Lindberg är precis som hon verkar på scenen och i sina sändningar. Enkel och genuin.
---
Fakta: Emilia Lindberg
- Ålder: 33
- Familj: Maken Robert, barnen Vera 6 och Ben 5
- Släppte just sitt 8:e album: Du kan säga allt till Jesus. Sänder fortfarande ofta live på Facebook, på fredagar kl 20.00
---
