“Utgångspunkten i både politiken och tyckonomin borde vara att äktenskap och barn är något positivt tills motsatsen är bevisad”, skriver Joel Halldorf i sin kulturessä.
“Den västerländska civilisationens lycka har alltid handlat om att, i upplysningens tradition, frigöra individer från tvingande kollektiv.” Dessa högstämda ord stod att läsa på Dagens Nyheters ledarsida nyligen (13/12).
Lyckan är hotad, och upplysningens riddare drar ut till dess försvar. Vilka är då de “tvingande kollektiv” som ledarskribent Max Hjelm kände sig nödgad att varna för? Syftade han på de kriminella gängen, som betraktar avhopp som ett svek straffbart med döden? Eller på skuggsamhällets slaveri, där människor sliter dag och natt för att betala av påhittade skulder?
Nej, inget av detta, visar det sig. Hotet mot lyckan kommer i stället från ett annat håll. DN:s varning gäller familjen.
Bakgrunden är en debatt där en del konservativa tänkare – Jordan B. Peterson, påven och Svenska Dagbladets Josefin de Gregorio! – uttryckt oro för de sjunkande födslotalen. Och de är verkligen låga. I Sverige föds 1.5 barn per kvinna, vilket är lägst någonsin. Talen har dalat de senaste åren, men vi har en bit kvar till länder som Italien (1.2) och Sydkorea (0.8).
Men när man läser DN:s ledare inställer sig också en annan fråga: Vilken lycka? I våras kom siffror från analysföretaget Kairos Future som visade att en fjärdedel av svenskarna tycker att de lever meningslösa liv. För tjugo år sedan var den siffran en av tjugo. Läser vi inte dagligen rapporter om ökande psykisk ohälsa och en växande konsumtion av psykofarmaka? Ryktet om den västerländska lyckan tycks något överdrivet.
Mönstret är detsamma i USA. I en undersökning som pågått sedan 1972 har amerikanerna fått svara på frågan om hur lyckliga de är. Även där har kurvorna dalat sedan millennieskiftet.
[ Kristen debattör: Barnlösa par kan ses som själviska ]
En som tittat närmare på detta är Sam Peltzman, professor i ekonomi vid Chicago University. I en ny artikel med den allt annat än publikfriande rubriken “The Socio Political Demography of Happiness” gräver han i lyckostatistiken. Finns det, frågar han sig, någon faktor som kan förklara skillnader människor emellan. Att vissa är lyckligare än andra beror kanske på kön, ålder, etnicitet, utbildning eller hur mycket pengar man har?
Visst kan sådant ha betydelse, konstaterar Peltzman. Men det finns en faktor som överträffar alla dessa, nämligen familjen.
Ingenting påverkar människors lycka så mycket som om de är gifta eller inte. Peltzman summerar sitt resultat så här: “Den gifta befolkningen är över 30 punkter lyckligare än den ogifta, och den siffran har inte ändrats sedan 1970-talet. Den är densamma för både kvinnor och män. Ingen annan kategori innebär en så stor skillnad i grad av lycka för så många människor.”
Om det är den västerländska lyckan som DN vill försvara, då borde man alltså värna snarare än varna för familjen.
Läser man det här talet i sin helhet hittar man inga spår av den högerpopulism som tidningen associerar påven med.
— Joel Halldorf
Visst finns det olyckliga äktenskap, och naturligtvis går det att leva ett lyckligt och meningsfullt liv utan att vara gift. Men att vandra genom livet tillsammans med någon innebär ofta både delad börda och dubbel glädje. De flesta är också tacksamma för sina familjer, och utgångspunkten i både politiken och tyckonomin borde vara att äktenskap och barn är något positivt tills motsatsen är bevisad.
Därför är det en gåta att liberaler inte bryr sig om att många unga drar sig för att gifta sig och bilda familj. I vår politiskt polariserade tid finns mycket att träta om, men att så många partier lämnat familjefrågan till mikropartiet kristdemokraterna har alltid förbryllat mig. Goda ekonomiska och sociala förutsättningar för äktenskap och föräldraskap borde väl vara en angelägenhet för fler? Varför är man så angelägen att betona att den här frågan bara tillhör “de konservativa”?
I sin ledare skjuter DN in sig på påven som i ett tal uttryckte sin oro för att vissa par valde att skaffa husdjur i stället för barn. Men läser man det här talet i sin helhet hittar man inga spår av den högerpopulism som tidningen associerar honom med.
I stället betonar Franciskus att bristen på barn är ett symptom på unga människors utsatthet. En hänsynslös marknad har, börjar han, skapat ett samhälle med låga löner, höga räntor och skakig arbetsmarknad. Här upplever unga valet att bilda familj som ett “titaniskt projekt”, snarare än något som omgivningen uppmuntrar och stöttar.
Till det kommer en förlorad framtidstro. “Att barn föds är”, konstaterar påven “ett av de främsta tecknen på att folk hoppas på framtiden. Och om få barn föds, betyder det att det finns lite hopp.” Öppenhet för barn och välkomnandet av migranter är, fortsätter han, två sidor av samma mynt: Ett lyckligt samhälle vill växa och integrera människor, medan ett samhälle präglat av rädsla krymper till individer som försöker försvara sina rättigheter till varje pris.
[ Josefine de Gregorio: Att satsa på sig själv är en återvändsgränd ]
Så talar knappast en nationalistisk högerpopulist. I stället hörs här ekot av julens evangelium: Berättelsen om ett ungt par som vågade föräldraskapet och öppnade sina liv för hoppet och framtiden.
Naturligtvis är frihet från tvång en viktig sak att slå vakt om, men jag tror att varken påven eller Josefin de Gregorio vill införa tvångsäktenskap och statliga avelsstationer. Hotet mot lyckan i vår tid handlar mycket mer om ensamhet, hopplöshet och svårigheten att bygga relationer i en rörlig och osäker tid.
Den individualistiska upplysningsandan har varit viktig, men i dag behöver vi en relationell liberalism. En politik som inser att frihetens mål inte är oberoende, utan goda och kärleksfulla gemenskaper.
Det är vägen till att återvinna lyckan i den västerländska civilisationen.
