Vi kan ta lärdom av våra bröder och systrar som gått före, så att vi inte gör samma misstag som de, skriver Magnus Malm. Texten är en fortsättning på hans personliga essä om Jesusrörelsen som publicerades i maj.
Vi är många som har berörts av filmen Jesus Revolution. Den har gått som en varm vårvind genom våra frusna liv, ett profetiskt tecken på vad Gud kan göra med en förstelnad kyrka, en välbehövlig påminnelse om en av de största väckelserörelserna i modern historia. Må ingen skugga falla över denna berättelse – den är värd att lyssnas till.
Skuggan faller däremot över det som hände efter filmen. Vi är också många som ställer oss frågan hur en radikal proteströrelse mot den amerikanska drömmen kunde utvecklas till en massiv betonghäck för att skydda just denna dröm. Hur kunde motkulturens hippierörelse förvandlas till en av Donald Trumps trognaste supportergrupper?
Hippierörelsen i USA föddes 1967 i San Francisco. Den präglades av minst tre starka NEJ som ställde den i skarp kontrast mot den amerikanska 50-talsdrömmen, och visade därmed vägen till ett annat samhälle:
Nej till militarismen. Vietnamkriget pågick som värst och förblödde både människokroppar och den amerikanska ungdomskulturens tillit till såväl vapenindustrin som landets politiska ledarskap.
Nej till materialismen. Dessa ungdomar hade sett för mycket av föräldragenerationens blinda dyrkan av pengar och konsumtion för att lockas av en kult som bara ledde till tomhet.
Nej till individualismen. Ska vi kunna bygga ett nytt samhälle måste vi bryta med reklamens ständiga förförelse av egot, och bygga gemenskaper där vi väger tyngre än jag.
I den tidiga Jesusrörelsen, som speglas i filmen, är dessa drag tydliga. Mötet med Jesus från Nasaret gav motkulturen en ideologisk/teologisk förankring som hade kunnat utgöra ett bärande inslag i en verklig samhällsförändring i USA. Hur kom det sig då att rörelsen med få undantag gled tillbaka i den amerikanska mainstreamfåran, och dessutom placerade sig i denna fåras yttre högerkant? Hur kunde ett så hoppingivande löfte om verklig nytestamentlig kristendom sälja sin själ till penningdyrkande och vapenbärande amerikansk nationalism?
Stora frågor som jag vet att jag inte är ensam om att ställa.
Här är några förslag att fundera vidare över, kanske som ett inslag i ett samtal om våra egna fallgropar och sidospår:
1. De gifte sig. Låter knappast som en särskilt problematisk förändring, men att gå från singelliv i en kommunitet till att bilda kärnfamilj gör något med ens värderingar och livsstil – om det inte finns några andra role models än 1950-talets isolerade förortsfamilj i villa. Att översätta radikalt lärjungaskap från fattigt studentliv till etablerad kärnfamilj kräver medvetna val och tydliga förebilder om vi inte ska bli dom vi sa att vi aldrig skulle bli.
2. Medelklassen tog över. Det var egentligen bara under de första åren som hippies från motkulturen befolkade Jesusrörelsen. Några år in på 70-talet hade det tillflödet stannat av och ersatts av ungdomar från etablerade medelklasskyrkor (jag var en av dem). Redan 1972 kunde man i New York-tidningen Newsday läsa följande reflektion över Jesusrörelsens utveckling:
”På senare tid har rörelsen utvecklats i solid medelklassriktning. Bakom kulisserna väntade en betydande skara söndagsskollärare, uppfostrade av hängivna protestanter till att lyda auktoriteter och hedra Amerika. Deras fundamentalistiska tro hade tidigare väckt pinsamma reaktioner snarare än respekt från omgivningen. När några av de hippaste började omfatta denna tro, klev dessa mer konventionella Jesusfolk fram från sin relativa undanskymdhet för att få ansluta sig, och blev därmed den mest talrika klassen bland dessa nya andliga entusiaster.”
3. Medveten högerpåverkan. Ett tydligt exempel är den stora (80 000) ungdomskonferensen ”Explo 72″ i Dallas sommaren 1972. Larry Eskridge berättar i sin stora exposé över Jesusrörelsen, God´s Forever Family, om spelet bakom vad som skulle bli den största manifestationen av denna rörelse. Det var Bill Bright, ledare för Campus Crusade for Christ, som hade fått idén, och hans rörelse var den drivande organisatören. Bright hade fått rapporter om att radikala vänstergrupper planerade en revolution i USA innan presidentvalet i november ”och EXPLO skulle bli Campus Crusades försök att avstyra denna katastrof.” Eskridge berättar vidare:
”Man var noga med att förneka rykten om att CCC på något sätt var kopplat till högerpolitiska element eller försökte fungera som motvikt till radikala studentorganisationer.” Billy Graham ville gärna att hans gode vän Richard Nixon (en av valets kandidater) skulle göra en visit på festivalen, och de båda ledarna diskuterade saken – enligt uppgift ganska hetsigt. Nixon själv ville väldigt gärna medverka, men det slutade med att han sände ett telegram.
[ Jag hade förgäves spanat efter en motkultur - och så kom rörelsen som förändrade mitt liv ]
I den stora enkät Eskridge gjorde inför sin dokumentation framgår den politiska effekten av Jesusrörelsen. Tillfrågade om deras politiska orientering innan de blev medlemmar i rörelsen svarade 42 procent ”liberal”, vilket översatt till svensk politik närmast motsvarar ”vänster”. På frågan om deras politiska övertygelse i dag (boken publicerades 2013) svarade endast 10,3 procent ”liberal” medan 57 procent svarade ”conservative”. Eskridge drar slutsatsen:
”Möjligheten att Jesusfolksrörelsen påverkade många unga människor in i den konservativa amerikanska politiska fåran framstår som en viktig dimension i framväxten av den så kallade kristna högern.”
4 Dispensationalistisk teologi. Filmens gode pastor Chuck Smith var bara en av alla förkunnare som predikade denna märkliga lära, som föddes bland Plymouthbröder på Irland under 1800-talet efter att ha varit helt okänd under hela kyrkohistorien. Centralt står förväntan på att Jesus, när som helst, osynligt ska komma tillbaka och rycka upp sin församling, som därmed besparas den stora Vedermödan med skräckväldet under Antikrist som sedan ska följa. Ett annat inslag är staten Israels bildande, vilket lett till ett okritiskt stöd till allt vad Israel gör.
Lindsay menar bland annat att valet av Barack Obama visar att världen är redo att ta emot Antikrist.
— Magnus Malm
Den, enligt Eskridges enkät, mest lästa boken (efter Bibeln) inom Jesusrörelsen var Hal Lindsays The late great planet earth som kom 1970 (På svenska: Vart är mänskligheten på väg? (Evangeliipress). Boken har sålt i 35 miljoner exemplar, författaren är rik som ett troll och har varit gift fyra gånger. Han började som förkunnare inom Jesusrörelsen och utvecklar i denna och andra böcker sin dispensationalistiska tydning av tidens tecken. Lindsay menar bland annat att valet av Barack Obama visar att världen är redo att ta emot Antikrist.
Den långsiktiga politiska effekten av dispensationalismen, vilket bland många andra den nyligen bortgångne New York-pastorn och författaren Tim Keller har påpekat, är att kristna människor berövas all inspiration och vägledning för att ta politiskt ansvar för den här jordens miljöproblem, rasism och ekonomiska orättvisor. Eftersom allting ändå ska gå under, behöver vi bara tänka på vår egen frälsning när Jesus rycker bort oss från eländet. I klartext: eftersom den kristna kyrkan inte har någon som helst politisk agenda är banan sopad för andra politiska aktörer att sätta den agendan.
Chris Hall var en av dem som lyssnade till Hal Lindsay i den tidiga Jesusrörelsen. Som biträdande professor vid Eastern College i Pennsylvania skrev han om dessa erfarenheter i Christianity Today 1999:
”Medan vi väntade på slutet, hade vi ingen aning om hur vi skulle leva i det närvarande … Vi väntade oss att i ett ögonblick transporteras till den himmelska världen genom uppryckandet innan Vedermödan, samtidigt som vi var fastnaglade vid denna jord … Till slut exploderade denna skilsmässa mellan eskatologi och etik i våra ansikten.”
5 Bristen på förankring i kyrkans historia. På sätt och vis är detta baksidan av motkulturens misstänksamhet och revolt mot etablissemanget. Den etablerade kyrkan och den tvåtusenåriga historien var inget man uppfattade som viktigt att lyssna till eller lära av. Snarare ingick ofta en negativ attityd till kyrkorna i en medveten strategi för att nå kyrkokritiska hippies: ”Vi kommer inte med en massa kyrkliga traditioner och religiöst tingeltangel utan med den råa, direkta upplevelsen av en levande Kristus.”
Ett resultat av detta var bristen på hållbar vägledning utifrån kyrkans erfarenheter. Ett trick som djävulen mästerligt tycks kunna köra i varje ny generation, vilket gör att vi ständigt upprepar misstag och går i fällor som våra bröder och systrar lärde sig ”the hard way” att undvika för länge sedan. Vad hade hänt om vi hade lyssnat till dem i tid? Vad hade hänt om Jesusrörelsen hade fått bibelundervisning och andlig vägledning från säkrare källor än sensationella spekulationer?
Är Jesus ett religiöst tillägg ovanpå en redan färdig politisk övertygelse?
— Magnus Malm
Är vi bättre beredda i dag om en ny rörelse av liknande slag skulle knacka på kyrkans dörrar? Hur fria är vi själva från politisk styrning utifrån snäva partiintressen? Är Jesus ett religiöst tillägg ovanpå en redan färdig politisk övertygelse?
Enligt Christianity Today är i dag de politiska lojaliteterna bland USA:s evangelikaler mycket starkare än deras religiösa lojaliteter. Är vi på väg mot samma scenario? Eller kan vi i likhet med den tidigaste Jesusrörelsen förena oss med Jesus från Nasaret, inte som ett tillägg ovanpå allt annat utan som utgångspunkt för ett helt nytt sätt att tänka och leva, ett spår som ligger bortom den förlegade höger-vänsterskalan?
Vi slutar där vi började, i den tidiga Jesusrörelsen. En av de grupper som inte lät sig förföras så lätt var ”Christian World Liberation Front” i Berkeley. I deras tidning Right On kunde man läsa någon gång runt 1970:
”Till slut gjorde den härskande klassen sin grej. De omfamnade officiellt ‘Kristendomen’, tryckte på den sin egen materialism och organisation och satte i gång med att stampa ut den ovillkorliga kärlek och förlåtelse som Jesus hade proklamerat. De började producera sin egen revisionistiska, elitistiska, byråkratiska förvrängning av kristendomen, och förkunnade att det var den äkta varan. Genom alla århundraden har folket revolterat och försökt komma tillbaka till den verkliga kristendom som hade tjänat dem under första århundradet. Se dig omkring! Just nu, här i Berkeley, finner du grupper som proklamerar folkets kristendom, och drar fram den från den härskande klassens stövelklackar. Anslut dig till dom och bli befriad! Power to the people! All power through the Spirit!”
[ Boken bakom filmen ger nycklar till hur väckelsen kan ske på nytt ]
