Han har kallats för mediemunk och blev genom BBC-serien Klostret ett känt ansikte i Storbritannien. Sedan dess har Christopher Jamison fortsatt att förmedla klostervisdom till moderna människor. I förra veckan var han på Sverigebesök.
På Irland har man slutat säga ”by the grace of God” eller ”God have mercy on his soul” i vardagliga konversationer. Ja, inte helt och hållet förstås. Men tillräckligt för att Nobelpristagaren Seamus Heaney (1939 – 2013) i en intervju skulle uppge förlusten av det typiskt kristna språket som den största förändring som skett under hans livstid.
Benediktinmunken Christopher Jamison citerar honom i sin aktuella bok Nådens språk – att finna den gränslösa kärlekens verklighet (Libris).
– Kanske kan man säga att det formella nådens språk har försvunnit. Folk säger, ”jag är modern, jag använder inte sådana där uttryck längre”, men det som oroar mig med den utvecklingen är att man inte inser att de där fraserna, de där orden, motsvarar en verklighet. Man kan sluta använda orden, men verkligheten finns kvar. Problemet är att man inte längre har orden för att nå den, säger den 71-årige Jamison.
Han sitter i ett rum på expeditionen i S:ta Eugenia katolska församling i Stockholm, har en späckad dag där de kristna tidningarna står på rad för att få en pratstund, men utstrålar lugn, tuggar på en bulle.
Så de kristna uttrycken är inte bara tomma fraser?
– Nej, det är det som är min poäng: Ibland säger folk att det bara är ord, eller när det gäller kyrkliga ritualer; att det är bara är ritualer. Men då svarar jag, ”det är inte bara en ritual, det är en ritual, och det är någonting väldigt gott”.
I sin bok ger Christopher Jamison läsaren konkreta övningar för att återerövra det som han kallar ”the language of grace”. Det kan handla om att öva sig i tacksamhet, att läsa långsamt, eller att föra dagbok över sitt eget sätt att tala. Språket är inte bara en väg till nåden, utan kan i sig själv vara bärare av nåd, menar Jamison, som själv alltid varit språkintresserad.
Som ung upptäckte han genom sina studier i franska och spanska vid Oxford University mystikern Johannes av Korset. Nu citerar han en av hans dikter och blir märkbart rörd.
– Mina studiekamrater ville bli diplomater eller internationella affärsmän, men det framstod för mig som ganska tråkigt. Jag märkte att jag kände mig som mest levande när jag bad eller var i kyrkan. Sakta men säkert insåg jag att Gud nog kallade mig till att bli munk.
Var klosterlivet som du hade förväntat dig?
– Om du har läst min första bok Rummet inom dig vet du att jag beskriver mina första sex månader som fysiskt och andligt krävande; att byta ett fritt studentliv mot att gå upp klockan fem varje morgon och inordna sig i strikta rutiner var tufft. Den enda anledningen till att jag inte gav upp var min egen stolthet – jag kunde inte, med hedern i behåll, lämna klostret efter bara tre månader.
Christopher Jamison bestämde sig för att åtminstone hålla ut till påsk, berättar han. Och då kom vändningen, ”på ett liturgiskt väldigt passande sätt”.
– Jag upplevde det nästan som en återuppståndelse! Och nu har jag varit munk i femtio år, säger han och gör stora ögon.
Christopher Jamison tillhör klostret Worth Abby i West Sussex, men bor inte där eftersom han sedan några år fungerar som benediktinernas högste ledare i Storbritannien och har sin residens i London. År 2005, när han fortfarande vara abbott på klostret, bjöd han in brittiska tittare dit genom dokumentären Klostret som blev en oväntad succé på BBC, och senare sändes på SVT.
I serien prövar fem brittiska män på klosterlivet under fyrtio dagar. Det visade sig göra djupa avtryck: Tony, som tidigare arbetade i porrbranschen, lämnade efteråt sitt jobb, blev kristen och återvände ofta till klostret. Nick, som hade växt upp som kristen men också undersökt buddhismen, återvände till sin tro och började utbilda sig till anglikansk präst. Gary, som hade stridit på den protestantiska sidan under The Troubles på Nordirland, fick en ny förståelse för katolicismen och lämnade sitt jobb som målare för att i stället arbeta för en välgörenhetsorganisation.
– Dokumentären blev en bro mellan klassisk religion och samtida andlighet; den berörde människor som säger att de är andliga, men inte religiösa. Många recensenter konstaterade, lite förvånat: Vem kunde ha föreställt sig att munkar så vist kunde tala om vår tids stora frågor? Och vem kunde ha trott att de var så bra på att lyssna?
Christoper Jamison gör en spelat förvånad min.
– De deltagare som trodde att munkar var trångsynta och dogmatiska fick tänka om. De insåg att klosterrörelsens visdom var exakt vad de längtande efter.
Det finns evangelikala som har lyft händerna för Jesus i tjugo år, och sedan, helt plötsligt, märkt de att de är väldigt trötta i armarna.
— Christoper Jamison, benediktinmunk
Du har sagt att du tror att alla människor har en kontemplativ sida, men att vår kultur trycker ner den.
– Ja, i dag är tekniken utformad för att vi alltid ska bli underhållna; distraktion har blivit en industri. Och ibland serveras vi samma sak i kyrkan. Det finns evangelikala som har lyft händerna för Jesus i tjugo år, och sedan, helt plötsligt, märkt de att de är väldigt trötta i armarna. Jag tror många skulle uppskatta ett mer kontemplativt liv.
Ett kapitel i din nya bok handlar om att lyssna. Bland annat om ”att lyssna med hjärtats öra”. Vad betyder det?
– Det är att lyssna på någon utan att tänka på vad man själv ska säga härnäst. Man lyssnar snarare till vad som sägs mellan raderna, lyssnar till den andras hjärta. Det är väldigt svårt, väldigt krävande, säger Christoper Jamison allvarligt.
I vår tid kanske vi snarare vill att andra ska lyssna på oss.
– Ja, det är absolut så. Men min insikt är: att min förmåga att lyssna på andra människor är exakt densamma som min förmåga att lyssna på Gud. Och vice versa. De två är djupt sammanvävda. Och det som den monastiska traditionen lär dig är att du klarar inte det här på egen hand. Du måste finnas i en gemenskap där du kan lära dig.
[ Tomas Sjödin: Jag önskar att jag upptäckt tystnaden tidigare ]
Skulle du säga att en kristens främsta uppgift är att lyssna?
– Nej, jag skulle säga att en kristens första uppgift är att lyssna. Och sen agera på det du hört. Ett problem med vår religion i västvärlden är att vi gjort den alltför terapeutisk. Vi tröstar oss med Gud, men vill inte göra det han uppmanar oss till: ge mat åt den hungrige, klä den nakne, till exempel.
Christopher Jamison måste bryta upp, vill inte bli sen till mässan som firas en trappa ner. Genom kyrkans sakrament förmedlas nåden på ett mycket konkret sätt, poängterar han. Men det sker också hela tiden genom språket – genom det vi läser och skriver, genom hur vi lyssnar och hur vi talar.
Innan han går nämner han att han alltid inleder sina föreläsningar med att låta publiken svara på frågan ”När upplever du nådens språk?”. Sist han gjorde det berättade en kvinna om ett tv-inslag hon sett.
– Inslaget handlade om en kvinna som kidnappats av Hamas. Precis efter att hon blivit frisläppt vände hon sig om till kidnapparen och sa: ”Shalom”.
[ Full av skönhet – men översättningen haltar ]
---
Fakta: Christopher Jamison
- Född 1951 i Australien, men flyttade som liten till Storbritannien.
- Han blev munk 1973 och trädde in klostret Worth Abby i West Sussex, och var tidigare dess abbott, men är i dag preses för hela den engelska benediktinska kongregationen.
- Medverkade 2004 i BBC-serien ”The Monastery” som också sändes på SVT.
- Aktuell med boken Nådens språk – att finna den gränslösa kärlekens verklighet (Libris).
---
