Frikyrkomoralisterna är ingenting jämfört med dagens PK-poliser

“Vardagen har på många sätt blivit ett minfält. Om man trampar lite fel så exploderar det”, skriver Dan Salomonsson i sin kulturessä.

“Du svärde!” Ett syskon visar sin upprördhet över att lillbrorsan testar gränserna och säger det som mamma och pappa har förbjudit. För att barnet inte skall se vänder vi oss lite bort och ler åt den lille som undersöker det olovliga och den andre som agerar språkpolis. Charmen är dock helt obefintlig när vuxna börjar att anmärka på någon annans språk. Under senare år har vi mer och mer blivit uppläxade av självutnämnda språkpoliser, och ännu värre, officiella uppfostrare som berättar hur vi inte får säga.

För oss som växte upp i kristet präglade miljöer var det otillåtet att svära. Svordomarna kopplade till himmel, helvete och Gud var allmänt ansedda att vara tecken på dåligt språk och bristande karaktär. I en sådan mylla var det just sättet att tala som blev det första synliga tecknet på att någon blivit frälst.

Jag minns den slagfärdiga gamla historien om den grovkornige smeden som hade ett flöde av aldrig sinande eder. När han efter mycket vånda hade “böjt sig och tagit emot Jesus” kom förändringen i smedjan. Det föll sig dock inte bättre än att lärlingen missade med släggan och slog smeden på tummen. I vanliga fall hade en sådan smärta och ilska gjort att ingen svordom förblivit outnyttjad. Men nu behärskade sig den råbarkade smeden. En livrädd och förvånad smedlärling fick höra: “Gud välsigne dig pôjk, men du vet vad jag menar”.

Det har i vår tid skett en drastisk förflyttning av det som anses passande. De gamla religiöst kopplade svordomarna duggar numera tätt även i offentliga sammanhang. Däremot är det totalt tabu att använda könsord. Även andra nedsättande uttryck anses moraliskt oacceptabla. Bra så! Intressant att notera att sekulariseringen i samhället inte inneburit att språket blivit fritt från tabun. Tvärt om! Nu nagelfars språket långt utanför kraftuttrycken.

Det är bra att det finns en kod för uppförandet och därmed en norm för språket mellan människor. Det är med ord som vi visar attityder, skapar kulturer och formar miljöer. Orden vi använder är som inget annat styrande och normerande. Språket är vårt sätt att orientera oss i verkligheten. Med orden namnger vi verkligheten, och gör den begriplig i ett sammanhang.

Bland det första som hände i mänsklighetens historia var att varje levande varelse som hade skapats namngavs av människan i termer som sorterade tillvaron i ett begripligt system. Språkets och ordens skaparkraft är fortfarande en av tillvarons starkaste krafter. Med ord kan vi peppas att hålla ut under en hopplös period i livet. En väl “timad” uppmuntran kan förändra allt när livet är tufft. Det är märkligt att orden kan forma och skapa på ett så starkt sätt, både positivt och negativt. Några obetänksamma ord kan ställa till skada och sprida sig som svinpesten.

Inte så sällan är det rädslan för att något ska vara kränkande som driver den språkliga ängsligheten.

—  Dan Salomonsson

En erfarenhet som delas av många är att bara några få ord från en lärare, som uppfattades som “du kan inte sjunga”, tystade sången årtionden framåt. Komplexen som krymper vårt livsutrymme beror ofta på att någon sagt ord som fäst sig som en tagg i själen. På motsvarande sätt är de positiva orden också livsavgörande. Minns du tillfället när någon sa att du var fin! Berömmet för uppsatsen i skolan. Bara det faktum att någon positivt tilltalade oss skapade ett livslångt frihetsutrymme.

Samtidigt som det är bra att vissa sätt att uttrycka sig är oacceptabla så riskerar vi, i ivern att vara korrekta, att skapa en tvångströja som designats av dem som vill påtvinga en viss agenda. Förändringen av vad som anses vara korrekta benämningar går snabbt och språkets sedlighetspoliser slår indignerat till om någon använder gårdagens uttryck istället för det idag påbjudna. Konsekvensen för många är att man helt enkelt inte vågar tala eller försöker hitta omskrivningar för att slippa göra fel. Eftersom det är omöjligt att hänga med riskerar vi en självpåtagen censur. Hur var det nu? Heter det handikapptoalett, funktionsvariationstoalett eller rörelsehindradtoalett? Eller är det något annat? Förresten kan det överhuvudtaget heta toalett? Finns det inte någon mindre generande benämning på denna livsnödvändiga inrättning?

Inte så sällan är det rädslan för att något ska vara kränkande som driver den språkliga ängsligheten. Vardagen har på många sätt blivit ett minfält. Om man trampar lite fel så exploderar det. Oftast är det inte den som eventuellt skulle blivit kränkt som reagerar utan en ställföreträdande språkpolis som indignerat påpekar hur olämpligt någon uttrycker sig.

Vår offentliga miljö skulle må bra av om flera med ett leende tog sig själva på lite mindre allvar.

—  Dan Salomonsson

Min barndoms frikyrkliga moralivrare framstår som liberala i jämförelse med dagens dömande moralväktare. Som exempel kan nämnas när man censurerar språket i klassiska verk och därmed tillskriver sedan länge döda författare bristande lämplighet. Dessutom tillmäter man postumt dessa kulturens giganter att ha hyst “felaktiga” värderingar och åsikter.

Dessa censurvakter uppvisar att man inte tror läsaren om att ha kompetensen att förstå vad författaren avsåg när det skrevs. Utan föresatsen att förstå vad som verkligen menas söker man enskilda uttryck för att få något att angripa. Välviljan att tolka det som sägs på ett för talaren positivt sätt saknas.

På samma sätt fungerar ryktesspridningen om personer och sammanhang man inte sympatiserar med. Enskilda citat som förstoras och rycks ur sin kontext är snubblande nära ren lögn. Det är nästan omöjligt att försvara sig när det inte är det man uppenbart avser som angrips utan bara isolerade uttryck som använts.

[ Svenskar vet vad som är politiskt korrekt så vi hukar oss ]

När jag skriver detta tittar jag mig lite ängsligt om och undrar om sedlighetsvakterna är i antågande. Man vill ju göra rätt och undvika att placeras i facket “olämplig”. Är det just här problemet ligger? Vår tid verkar att ha tappat kompetensen att skilja mellan intention och ord.

När någon nästa gång ropar “du svärde” är det läge att, som en klok förälder med ett leende, begripa att det finns ett gott hjärta hos grabben som testar nya ord. Vår offentliga miljö skulle må bra av om flera med ett leende tog sig själva på lite mindre allvar kombinerat med utgångspunkten att andra vill väl, även om uttryckssättet kunde varit bättre.

Det är en viktig konst att förstå intentionen och hjärtat bakom det som sägs. Samtidigt är det självklart att ett nedsättande eller kränkande beteende är som att “svära i kyrkan”!

[ Dan Salomonsson: Gud förlåter och glömmer - men det gör inte församlingen ]