Paul Biktor Börjessons sånger sjungs i församlingar över hela landet. Men själv är han en doldis – och vill helst ha det så.
– Om musiken får göra större avtryck än jag själv, är det bra, säger han.
GÖTEBORG. Ibland får Paul Biktor Börjesson frågan om varför han aldrig har satsat på en profan musikkarriär. Han som är så begåvad. Varför har han inte försökt slå igenom utanför kyrkan?
En bit in i intervjun ställer jag samma fråga – och inser med ens att jag har köpt samtidens framgångslogik: att fler alltid är bättre och att det är mer värt att skapa en hitlåt än att skriva lovsång för kyrkan.
Jag träffar Paul Biktor Börjesson i Göteborg, på ett kafé intill Svenska Mässan, där årets stora Bokmässa pågår. Det är litteraturfest, men också en uppvisning i snillrika metoder för att nå ut; i myllret av människor försöker författare och förlag överrösta varandra och prångla ut sina alster.
Att träffa Paul Biktor Börjesson är som ett få en stilla fläkt från en annan värld. Han kommer gående i långsam takt, ledigt klädd i regnjacka, kängor och keps. Ger ett vänligt intryck.
Inför intervjun har jag försökt hitta honom på sociala medier, men nu berättar han att han inte finns på några sådana plattformar. Bara tanken på ständig tillgänglighet känns stressande, tycker han.
– Det finns ju musiker som ser sociala medier som en del av sitt arbete, och det är inget fel med det. Men jag klarar inte av det. Jag tror bara att det skulle odla min självupptagenhet.
Han erkänner också att marknadsföring inte är hans favoritgren.
– Jag är nog en ganska lågmäld person och känner inte något behov av att synas eller vara i centrum.
– Men jag brinner ju för musik, och vill att sångerna ska nå ut. Om musiken får göra större avtryck än jag själv, är det bra.
Den nya skivan ”För en tid som den här” är hans sjunde i ordningen och ges ut av David Media. Redan nu finns singlarna ”Inte längre rädslan slav” och titelspåret ”För en tid som den här” ute. Genom åren har han även skrivit och producerat musik för andra. Av sin vän och musikaliska samarbetspartner Robert Eriksson beskrivs han som ”ett musikaliskt geni”. Och det är just när vi pratar om det som jag ställer min fråga om att satsa på en profan musikkarriär – och Paul Biktor Börjesson helt sonika svarar:
– Jag känner inte att det finns något viktigare än att bidra med sånger som sjungs i församlingen. Det smäller högst för mig.
Du har aldrig känt dig lockad av något annat?
– Nej, egentligen inte. När man pratar om musiker ska det ofta refereras till att ”han har spelat med den eller den”. Jag kan förstå att man vill framhålla sådana saker, men det kan också störa mig lite.
Vad är det som stör dig?
– Att man är så lättimponerad. Vi tycker att det är mycket större att någon har körat med, typ Mariah Carey, än att någon tjänar i sin lokala församling söndag efter söndag. Men då har vi ju köpt världens sätt att värdera. Kanske handlar det om något oreflekterat mindervärdeskomplex som vi har i kyrkan?
[ Johan Jordeskog hittade hem i Salemkyrkan ]
Själv är Paul Biktor Börjesson anställd musiker i en svenskkyrklig församling i Uddevalla, men också medlem och lovsångsledare i EFK-församlingen Salemkyrkan i Vargön. Han växte upp inom pingströrelsen, men bär också ett koptiskt radband om handleden. Ekumen med andra ord.
Det var också i kyrkan som han upptäckte musiken. Pappan var musikledare i pingstkyrkan på Fotö i Göteborgs skärgård och tog gärna med sin son i verksamheten. Samtidigt startade Paul ett eget band med sina kompisar, och blev basist eftersom de andra instrumenten redan var tagna.
Han började också skriva egna sånger, inspirerade av bland annat bandet Jerusalem.
– Jag minns ett euforiskt ögonblick när jag var på deras konsert på Liseberg – ja, det var ju precis där, säger han och nickar mot den stora Lisebergsskylten snett emot från kaféet där vi sitter.
– Det måste varit i mitten av 1980-talet. Det var ren och skär glädje, jag nästan dansade hem. De spelade grym musik men hade också ett budskap som landade i mig.
Även om musiken var viktig för Paul Biktor Börjesson tänkte han inte att det skulle bli hans levebröd, utan såg ett yrkesliv som socionom framför sig. I tjugoårsåldern flyttade han till Stockholm för att göra vapenfri tjänst, förlagd till Ebeneserkyrkan i Stockholms sociala stiftelse. Sune Andersson, pappa till artisten Tomas Andersson Wij, blev hans handledare. Och Paul och Tomas började spela lite ihop.
– Det var en stökig tid … säger han och tystnar, ovillig att gå in på några detaljer. Han nöjer sig med att berätta att åren mellan 20 och 30 stundtals var krisartade. Han kände sig vilsen. I livet och i tron.
Men så småningom hittade han till Tomaskyrkan – den då nystartade EFK-församlingen som firade liturgiska nattvardsgudstjänster varje söndag. Hans Johansson och hans fru Lisbeth, som kom från Vinyardrörelsen, var pastorer.
– Hans och det sammanhanget blev en väldigt viktig plats för mig att kunna återvända till tro på ett nytt sätt. Jag insåg att jag behövde Gud och att evangeliet är relevant än i dag. Det som jag hört om under hela min uppväxt blev en egen erfarenhet.
[ Tomas Andersson Wij: Jag tror att sanningen ska göra oss fria ]
Kanske är det också därför som Paul Biktor Börjesson fortfarande har sådan kärlek för församlingen. Han skiner upp när han får prata om den.
– Någon har sagt att församlingen är som Noas ark – det kan vara skitigt och trångt, men det är ändå Guds räddningsplan för den här världen.
– Och den katolske prästen Anders Pilz har skrivit att man i en församling ska tala till de egna så att även andra vill höra på. Alltså att gudstjänsterna framför allt är till för dem som redan är där, och att det i sig gör det relevant för nya. Jag tycker att det är bra.
Skivan som Paul Biktor Börjesson släpper i januari hoppas han ska fungera på just det sättet. Flera av sångtexterna är skriva som lovsånger och böner, andra har mer förkunnande karaktär. Han berättar att texterna han skriver ofta föds utifrån något han har läst. På den här skivan har han inspirerats av Kristian Lundbergs böcker, inte minst Gud är inte ett främmande namn.
– Språket är poetiskt och ändå väldigt rått och konkret. Han skriver bland annat om hur Jesus uppväcker Lasaros från de döda – och om hur det finns saker i våra liv som kan vara döda, begravda, avsomnade, men som Kristus vill väcka till liv.
Paul Biktor Börjesson dröjer kvar vid tanken.
– Just det där att det finns saker som väntar på att väckas till liv berörde mig.
Varför tror du att just det berörde dig?
– Jag vet inte, jag måste fundera på det. Ska bara torka tårarna först.
---
Fakta: Paul Biktor Börjesson
Ålder: 53 år.
Bor: Vänersborg.
Familj: Är gift och har två barn.
Gör: Församlingsmusiker i Svenska kyrkan, producent och låtskrivare.
Aktuell: Med albumet ”För en tid som den här” som släpps i januari på David Media. Redan nu finns singlarna ”Inte längre rädslan slav” och ”För en tid som den här” ute. Skivan är inspelad i Pauls “Studio Friden” samt i Salemkyrkan, Vargön. Musiker från församlingen medverkar.
---
