I sin resa genom de kristna dygderna utforskar författaren och poddaren Anna Björkund tålamodet och reflekterar över varför hon inte längre ser brist på tålamod som något att skryta med.
”Förlåt för att jag skrek som en galen häxa”, säger jag till barnen. Tyvärr behöver jag inte förklara mer än så – de vet exakt vilket tonfall jag menar.
Förr brukade jag se min brist på tålamod nästan som en styrka, det var den sorts litet fakta man kunde berätta om sig själv i en anställningsintervju. “Jag har inte så mycket tålamod” lät för mig som en synonym till att vara högpresterare, ett blygsamt skryt om att jag var ett djur byggt för hastighet, alltid väntande på att dörren till startboxen skulle smälla upp.
Då gjorde jag nagelförstärkning av gelé, det var något sorts plast som stelnade under en lampa och sedan gick det att trumma högljutt och framgångsrikt på rattar, butiksdiskar och mötesbord på ett sätt som mina mjuka, naturliga naglar aldrig kunnat. “Håll mig inte tillbaka”, sa det filmiska ljudet (Dolly Parton skrev Nine to five med sina akrylnaglar som rytminstrument), “jag har större saker framför mig”.
Den stressade, gälla häxan jag blir ibland nuförtiden är dock inte särskilt girl boss, absolut ingen powerkvinna. Hon påminner mer om en Roald Dahl-karaktär, och inte en av de fina och enkla människorna i historiens mitt, utan mer, ja, någon av Häxorna.
För motsatsen till tålamod är vrede, en av de sju dödssynderna enligt vad en femhundratalspåve tolkade fram ur Nya testamentet. Och Roald Dahls dåliga vuxna är ofta just alla dödssynderna staplade på varandra. De är malliga och makthungriga, högljudda och slutar sällan äta. De är så övertygande vidriga att när den brittiska barnboksförfattaren skulle ges ut igen i USA i år så kände förlaget att de behövde rensa böckerna på hemskheter. Mycket ansågs för hårt för den nya generationens känsliga öron.
Den galna häxan är för mig ett undantag, mitt tålamod har sedan några år satts i en typ av långdistansträning som jag aldrig kunnat föreställa mig att en kortbent koleriker som jag skulle överleva. När jag nu läser Dahls Matilda (i äldre utgåva) för min dotter får jag anstränga mig för att det inte ska höras hur jag oftast nöjt identifierar mig med den genomgoda Fröken Honung, som verkar kunna vänta på något gott precis hur länge som helst.
För när människor berättar hur föräldraskapet förändrat dem så nämner de gärna tider och rutiner, kanske ljud- och skräpnivå. Men den stora skillnaden är förstås att varje dag omvandlas till ett långt mashmallow-test, alltså det där experimentet där fyraåringar på Stanford fick välja mellan en liten belöning nu och en större belöning senare. Eller, som föräldrar kanske oftare får – välja mellan liten belöning nu och antagligen ingen belöning alls sedan eller i detta liv över huvud taget. Vilket ändå av mystiska skäl alltså är att föredra.
Min man, fyrabarnspappan, väntar nuförtiden med första koppen kaffe till klockan tio, för det är som en metafor för hans, våra, liv, hävdar han. “Till den tionde bröllopsdagen så kommer allt vara bättre”, sa vi glatt till varandra när vi firade vår åttonde med ett skitår bakom oss. Tills dess har vi hunnit längre ner på den mentala listan, några stormar lagt sig, skolbyteslogistiken slimmats, och om inte barnen blivit klokare så kanske vi har det. Räntorna kanske till och med slutat stiga!
Så säger vi till varandra när vi pendlar och äter gröt och oftast inte tappar humöret på trötta barn, men egentligen har vi lärt oss att gilla processen lika mycket som jag hatar min lilla inre galna häxa, hon som vill hastigt fly från allt.
De slugaste affärsmännen kan ligga som muränor i åratal och vänta på rätt tillfälle att hugga på rätt deal, men på sportloven i skidbacken är det deras ungar som får veta hut, för herre Gud hur länge ska man behöva vänta?
— Anna Björklund
Det finns de som tittar på oss och skakar på huvudet, det är ofta rätt framgångsrika typer, sådana som är vana vid komfort och utvecklat något slags intolerans för ansträngning. För vissa verkar motvilja mot umbäranden fungera som metod för att slippa det? I alla fall vissa sorter. De slugaste affärsmännen kan ligga som muränor i åratal och vänta på rätt tillfälle att hugga på rätt deal, men på sportloven i skidbacken är det deras ungar som får veta hut, för herre Gud hur länge ska man behöva vänta?
I början verkar det dock som att tålamodet är en ändlig resurs. Just när jag lärt mig att härda ut svåra stunder med mig själv försvann mitt tålamod med andras. “Vad har hon att lipa över?” tänkte jag allt oftare när jag prövade min egen orks gränser. Det hela påminde om när jag var barn och tvingades springa ett terränglopp, och när vi närmade oss mållinjen fräste jag rasande åt publiken: “lätt för er att jubla”.
[ Josefin de Gregorio: Därför täcker jag mitt hår under gudstjänsten ]
På Netflix finns nu fyra av Roald Dahls noveller, filmatiserade till ljuvlig kulissig kortteater av Wes Anderson. I den första, The Wonderful Story of Henry Sugar, får en girig och uttråkad riking som aldrig arbetat för något i sitt liv för sig att plötsligt börja kämpa, tålmodigt och strukturerat dessutom. Roald Dahl beskriver honom visserligen som “varken bra eller dålig”, men hans karaktärs liv är inte direkt någon historia värd att berätta förrän han börjar pröva sig själv, och sin stamina.
Dahls figur Henry Sugar börjar stirra in i en ljuslåga flera timmar varje dag, men inte för att bli en bättre människa - eller? Hans uttalade motiv för sina ansträngningar är att meditationstekniken ska få honom att kunna läsa andra människors hand i kortspel och därmed kunna vinna mer pengar av dem. Att samla all sin energi till en punkt i flera timmar, och göra samma sak nästa dag, och nästa dag, visar sig ha oförutsedda effekter.
Meditation är de omedvetnas bön, eller kanske den oskyldigaste bön, för den ber inte om något utom ro i stunden. I den icke-fiktiva världen har finansmannen Ray Dalio, som startade och drev världens största hedgefond Bridgewater, praktiserat en inte helt olik variant av tålamodsprövande mediationsövning. Han började för att han ville ha ett “clear head” när han gjorde sina investeringar, resultatet var ett filantropiskt arbete i en omfattning jämförbar med hans enorma karriär.
Märkligt nog kändes min egen tålamodsträning inte som att lämna sig själv eller att försöka utplåna jaget, såsom jag lärt mig på religionskunskapen var målet med meditation. Omständigheter som graviditeter och amning fick ner mig i tempo och även om jag intellektuellt hade kunnat svara på frågan om att småbarnsår säkert skulle vara prövande så var effekten av oupplåtlig ansträngning en annan än jag någonsin hade kunnat förutspå. Nu hade jag klarat det där loppet, utan vrede.
[ Vanessa “Nessa” Elie driver skvallerkonto – men skulle helst prata om Jesus ]
