Författaren, löparen och föreläsaren Markus Torgeby sover hellre ute än inne. Men han är inte intresserad av att framstå som macho, snarare är det de mjuka värdena och sin Gudsförtröstan han vill lyfta fram. Nu är han aktuell med en bok som handlar om att bygga en stuga, och ändå inte.
GÖTEBORG. En katt bland hermeliner. Det är ett slitet uttryck, men det första jag tänker när Markus Torgeby dyker upp i vimlet på Bokmässan i Göteborg. Han ser obekväm ut, och bekräftar snart den känslan. Starkt upplysta lokaler fulla med frenetiskt minglande och konsumerande människor hör inte till hans favoritplatser. Tvärtom – det är utomhus, i naturens okonstlade rum som 47-åringen kommer till sin rätt. I natt har han sovit på en klippa vid havet, berättar han. Natten innan hade bjudit på ”optimala förhållanden” med östlig vind, men i natt kom det ett regn som gjorde att han fick söka skydd under en gran.
– Det är inget konstigt med att sova ute. Visst, det kanske inte passar alla, men det passar alla att titta upp mot stjärnhimlen, säger Markus Torgeby med västkustdoftande dialekt när vi slagit oss ner i ett lugnare hörn av mässhallarna.
– Alla har en fysisk kropp och den måste användas, det är så tydligt att vi är skapade för det. I dag funderar vi över varför vi mår psykiskt dåligt, men jag tror det hänger ihop med att vi lever så konstiga liv, där allt går ut på att göra det så bekvämt som möjligt. Vi bygger hus utan trösklar för att vi ska kunna bo där när vi blir sjuka. Jag har i stället byggt en krånglig trappa och satt upp en lian i vårt hus för att jag hoppas att våra döttrar ska kunna klättra även när de är 85. Vi använder appar som ska visa oss hur vi sovit, men det är väl bara att känna efter hur tungt det känns i ögonlocken?
Markus Torgeby pratar snabbt, som att han har många tankar i huvudet som vill ut samtidigt. Han lyfter då och då på huvudet för att se sig omkring och buntar återkommande ihop de broschyrer som ligger utslängda på bordet mellan oss. Det finns en rastlöshet över honom som säger att han hellre står med en fogsvans i näven och sågar plank än sitter still. I arbetet med sin senaste bok, En plats på jorden, tycks den rastlösheten ha kommit till sin rätt. Där får läsaren följa honom och familjen när de bygger en stuga en bit upp på det jämtländska fjället. Han vill visa att det inte behöver vara krångligt att bygga något, och att det heller inte behöver kosta särskilt mycket.
De många tankarna om livet – att leva i enkelhet, nära naturen – genomsyrar boken, men det var inte lätt att få ner det på pränt, medger han. Boken tog två år att skriva.
– Och då innehåller den ändå väldigt många bilder som Frida tagit, säger Markus Torgeby och ler.
Jag fick se mycket dödsångest när människor var nära att dö. I mitt huvud finns det en tydlig gemensam nämnare för dessa människor.
— Markus Torgeby
Han vill visa att livsglädjen finns att hitta i de enkla sakerna; tända en brasa i morgonmörkret för att få upp värmen i stugan, bada bastu efter en dag av fysiskt arbete, sitta på en stubbe i skogen och låta tankarna komma ikapp. Det sammanfattas även i ett citat av kyrkofadern Sankt Johannes Krysostomus i bokens inledning: ”Varför inte lära sig att njuta av de små sakerna – det finns så många av dem”.
Själv skriver Markus Torgeby: ”Ju enklare jag levde, desto tydligare blev det vad som verkligen betyder något. Jag insåg att det fanns en rikedom i begränsningar. (…) En känsla av närvaro och riktning.”
– Jag har aldrig haft problem med att prata om tron. Jag har sprungit fort, bott ute mer än någon annan svensk – det ger en form av respekt och en dörröppning till att prata om de mjuka värdena. Det utnyttjar jag. Jag märker att då släpper folk garden.
[ David Thurfjell: Därför har skogen blivit svenskarnas kyrka ]
Stugbygge till trots, boken handlar mest om livet självt, och om döden. Markus berättar plötsligt en anekdot som han fått höra sedan barnsben.
– Vi har ett släktnamn, Simonsson, på mammas sida. Det kommer från att ett gäng fiskare drunknade ute till havs i en storm för några generationer sedan. En tolvårig pojke som var med den dagen, hittades i armarna på sin pappa. Jag vet inte om det var pojken eller pappan som hette Simon, men efter det tog mammas släkt namnet Simonsson. Vi hänger ihop med döden, hela släkten har omfamnat att man ska dö, konstaterar han och berättar vidare om tiden då han arbetade inom vården.
– Jag fick se mycket dödsångest när människor var nära att dö. I mitt huvud finns det en tydlig gemensam nämnare för dessa människor. Hos personer som har en nära relation till naturen och en tro på ett liv efter detta finns en frid även när de vet att de ska dö, som inte finns på samma sätt annars. Jag tror bara att vi behöver släppa in döden, och inse att det är något fint med att livet är ändligt. Får du panik av den tanken har du en läxa att göra.
Markus Torgeby fortsätter i sitt raska tempo att nämna det faktum att allt färre tycks gå på begravningar, något han tycker är ett sorgligt tecken på att vi distanserar oss från döden. För honom personligen satte hans mammas sjukdomstid och för tidiga död djupa spår. Det är tjugo år sedan hon dog i sjukdomen ms, men Markus tänker på henne dagligen, i en blandning av sorg, saknad och kärlek.
Jag tror bara att vi behöver släppa in döden, och inse att det är något fint med att livet är ändligt. Får du panik av den tanken har du en läxa att göra.
När hustrun Frida blev sjuk för några år sedan, med ömmande leder och en stelnande käke som främsta symptom, väckte det många av barndomens smärtsamma minnen till liv för Markus. Sjukdomen blev till slut så jobbig för Frida att den lilla familjen valde att lämna sitt älskade hus i Jämtland, som de byggt utan vare sig rinnande vatten eller elektricitet, för att flytta närmare släkten på Öckerö.
– Ohu, det var jobbigt. Det kom tillbaka så mycket från tiden då mamma var sjuk och jag som barn fick ta ett ansvar som jag inte var mogen för. Men det gjorde också något med mig. Den tiden, innan Frida blev sjuk, var jag inte mjuk, jag bara körde på med mitt eget sätt jag tänkte att man skulle leva på. Frida är en tuffing, på riktigt, men till slut fick hon säga stopp, det gick inte att ha det så. Vi fick hitta en gemensam väg.
Frida Torgeby fick mediciner, opererade käken och mådde allt bättre. När familjens mellandotter var nyfödd valde makarna att åter flytta upp till Jämtland för att vara föräldralediga där. Än har de inte flyttat därifrån. De firar gudstjänst i Bykyrkan, en levande pingstförsamling belägen i byn Undersåker utanför Åre, och lever ett liv med självvalda begränsningar av vissa bekvämligheter. På tomten finns ett utedass och i köket en vedspis som de eldar i varje morgon för att få upp värmen.
Men stugan i boken då, vad var syftet med att bygga den? Det gjorde Markus för sina döttrar, berättar han; Signe, 17, Helga, 15 och Birgitta, 9 år. Den ligger mitt inne i skogen, några kilometer från familjens hus och ska tjäna som en tillgänglig tillflyktsplats för den som vill dra sig undan, kanske lite som den kåta där han själv bodde under fyra års tid.
– Jag vill vara en bra curlingförälder och för mig innebär det att ge barnen fart och riktning och sedan släpper dem. Jag kan inte tvinga dem till någonting, säger Markus Torgeby.
– Men skulle jag se någon av tjejerna spänna på sig skidorna och dra upp till stugan i vintermörkret – då skulle jag ha lyckats som pappa!
Vad är det främsta du vill ge dina barn?
– Vi försöker leva ett vettigt liv, vi ber aftonbön och pratar mycket med varandra. Jag är inte rädd för att barnen grinar och är rädda. Det kanske låter konstigt, men jag är den som stått för den fysiska fostran, det är viktigt för mig, att ta med dem på äventyr och så. Det fysiska är också en väg in till hjärtat. Men det är Frida som står för värmen. Jag tycker själv att jag blivit bättre på det med åren, men det är inte Fridaklass på det.
– Jag tänker också att jag kommer bli en jättebra morfar. Då har jag lugnat mig ännu mer, blivit än mer närvarande.
[ Markus Torgeby: Vi lever för mycket i ljuset, därför blir nätterna så oroliga ]
---
Fakta: Markus Torgeby
- Löptränare, föreläsare och författare.
- Skrivit böckerna Löparens hjärta, Sova ute och aktuell med En plats på jorden. De två senaste tillsammans med hustrun Frida Torgeby, som tagit bilder och filmat.
- 47 år, bor i Jämtland. Gift med Frida, har döttrarna Signe, 17, Helga, 15 och Birgitta, 9 år.
---
