Dödssynderna är åter på tapeten. Dagens recensent Birger Thureson har läst samlingen ”Dödssynderna i vår tid” och skriver: ”När högmodet – det som sätter jaget i centrum och på ett grundläggande sätt brister i respekt för andras behov – blir loket som drar hela tåget av dödssynder, då är urspårning nära.”
Titel: Dödssynderna i vår tid
Författare: Jenny Björkman (red)
Förlag: Makadam förlag
Genre: Facklitteratur
Tecken i tiden tyder på moralens återkomst. Därför är det relevant att damma av påven Gregorius den stores lista över dödssynder och utforska deras aktualitet i en sekulär tid.
Det anser åtminstone Riksbankens Jubileumsfond, som låtit publicera sju snygga häften där sju forskare inom samhällsvetenskap och humaniora fått breda ut sig om avund, frosseri, girighet, högmod, kättja, lättja och vrede. Allt samlat i en behändig box med titeln Dödssynderna i vår tid.
Ja, breda ut sig och breda ut sig. Så mycket utrymme har författarna inte fått. Men initiativet är berömvärt, och resultatet är gott, även om något ojämnt. Inte så att någon författare slarvat, men forskare gräver gärna ned sig i sina specialiteter på ett sätt som inte täcker temats vidd.
Högmod har av kristna auktoriteter setts som en källa till de övriga sex dödssynderna. När Mårten Snickare, professor i konstvetenskap, låter kolonialismen ge högmodet ett ansikte är han inte fel ute. Tvärtom. Också Sverige har del i den europeiska skulden, inte minst genom en förnedrande behandling av samerna. Men författaren grottar ner sig väl mycket i museernas hantering av det koloniala arvet. Säkert viktigt, men då hamnar framställningen på ett plan som har svårt att engagera mig som individ. Det blir för smalt.
Teologiprofessorn Ola Sigurdsson har fått dödssynden avund på sin lott. Men han benar också ut den kristna teologins syndabegrepp rent allmänt. Det handlar om ett främlingskap med flera dimensioner. Människans har blivit inkrökt i sig själv. ”Begreppet synd är ett sätt att tala om det som i grunden skadar människan som ett relationsväsen.” Bra definition!
Och där kommer avunden in. ”Den fräter sönder alla våra relationer, till både oss själva och till medmänniskorna, och hämmar kreativiteten”, skriver Sigurdsson.
Starkast, mest närgånget och mest utmanande tycker jag nog att retorikdocenten Maria Wolrath Söderbergs essä om frosseri är. En dödssynd som i vår tid gift sig med en annan dödssynd, girigheten, och som i konsumtionshetsens tid blivit ett hot mot den planet vi bebor.
Det kan ses som ett tecken på andlig tomhet, där vi ersatt det som ger mening – relationer – med ting. Vi älskar tingen mer än människor.
Wolrath Söderberg anlägger två möjliga perspektiv på vår tids frosseri – den ödesdigra överkonsumtionen där de rika roffar åt sig på mindre lyckligt lottades bekostnad.
Det kan ses som ett tecken på andlig tomhet, där vi ersatt det som ger mening – relationer – med ting. Vi älskar tingen mer än människor.
Men det kan också vara så att vi värderar tingen för lite. Allt är utbytbart (slit- och slängfilosofin).
Jag skulle vilja säga: Förmodligen är det både ock. Vi undervärderar relationen med Gud och våra medmänniskor, och vi undervärderar det vi redan har och jagar därför efter mer. Ständigt mer.
Hur som helst. När högmodet – det som sätter jaget i centrum och på ett grundläggande sätt brister i respekt för andras behov – blir loket som drar hela tåget av dödssynder, då är urspårning nära.
Här bidrar dock Wolrath Söderberg med en smula hopp. Vi är inte dömda till undergång i frosseri och förstörelse. Omvändelse är möjlig. ”Om vi får tillräckligt krisinsikt, om vi ser rättviseperspektivet, om vi diskuterar överkonsumtionens utsläpp som en moralisk fråga, om vi ger varandra stöd i det smärtsamma i att byta vanor och gör det tillsammans, då går det.”
