Vad innebär det att följa Jesus i denna polariserade värld? Magnus Malm efterlyser en kärlekens teologi som svar på vår tids tuffa utmaningar.
Kriget i Ukraina har planterat en skog av kommentarer och analyser i den fria världens medier. En av de mer tänkvärda publicerades i DN 4 september. Den ukrainske filosofen och journalisten Volodymyr Yermolenko, ordförande i ukrainska Pen, beskrev hur den europeiska kulturen har byggts upp av två kompletterande etiska system, sammanfattade i de grekiska orden agora och agon (grekiskan lägger betoningen på sista stavelsen).
Agora betyder torg, och var den självklara mötesplatsen för samtal och handel i den antika grekiska staden (motsvaras av romarnas forum). Yermolenko förklarar: “På agoran - torget - ger vi bort något för att få mer än vi hade. Vi byter varor, föremål, idéer, berättelser och erfarenheter. Agoran är inget nollsummespel: alla vinner, även om vissa försöker vinna mer än andra.”
Agon betyder kamp. Vissa saker kan inte förhandlas eller kompromissas - de måste försvaras. Som Yermolenko skriver: “Vi befinner oss inte på agon för att utbyta något, utan för att kämpa. Vi drömmer om att vinna men är också beredda att förlora - till och med förlora oss själva, i bokstavlig mening, alltså dö. Det här är ingen ‘win-win-situation’ eftersom en av sidorna med säkerhet faktiskt kommer att förlora.”
Ibland räcker det inte att undvika ondskan. Ibland måste man konfrontera den ansikte mot ansikte.
— Magnus Malm
Efter järnridåns fall uppstod i västvärlden föreställningen om ett slags “historiens slut”, där den gamla världsordningen med stater i ständigt återkommande väpnad konflikt hade vittrat bort till förmån för en fredligare värld där det gränslösa utbytet av såväl varor som idéer skulle ersätta vapenskramlet. Det var med den utgångspunkten väst försökte tämja Ryssland och Kina: det fria utbytet skulle göra dem till demokratier.
Rysslands anfall på Ukraina har, menar Yermolenko, krossat denna myt. Det räcker inte med “agora” för att bygga ett gott samhälle: “Ibland räcker det inte att undvika ondskan. Ibland måste man konfrontera den ansikte mot ansikte.”
Yermolenko utgår från att detta motstånd måste ske med vapen. Om detta kan man ha olika uppfattning. Jag har tidigare i dessa spalter ställt frågor om hur ett icke-våldsmotstånd skulle ha sett ut i Ukraina. Men att det måste finnas ett samspel mellan agora och agon, mellan det öppna samtalet och det tydliga motståndet, känns som en nödvändig självklarhet som alltför länge varit bortglömd - också i den kristna kyrkan.
Där har de båda systemen gestaltats i den eviga (?) konflikten mellan liberala och konservativa. I det liberala lägret uppfattas alla fasta lärosatser och trosbekännelser som primitiva rester av den gamla världsordningen. Nu river vi murarna och sträcker oss generöst åt alla håll för att i förening med alla goda tankar och krafter bygga en öppen kyrka för alla.
I det konservativa lägret råder konstant vakthållning, ty vi befinner oss i en värld av onda avsikter och makter som det gäller att ständigt bekämpa om de inte ska ta över. Av islam och andra rörelser har vi inget att lära, dialog är att kompromissa med fienden. Här är det gott om referenser till Israels krigföring i Gamla testamentet: murar, erövra, resa en armé, försvara landet.
Tänk om Yermolenko har en poäng här? Han skriver: “Båda dessa etiska system uttrycker grundläggande mänskliga värden. Men om de drivs till sin spets är de farliga och det ena måste vägas upp av det andra… Sanning och rättvisa uppstår således som en balans mellan vår vilja till utbyte och kompromiss, å ena sidan, och vår förståelse för att vissa saker är oföränderliga och oersättliga, å den andra.”
[ Fem hundra kyrkor och religiösa byggnader har bombats i Ukraina ]
Den här sommaren har jag bland annat läst Thomas Mertons bok Faith and Violence. Han skrev den i sitt kloster under mitten av 1960-talet medan USA:s storstäder skakades av våldsamma raskravaller. Många kristna förfasade sig över de svartas våld när de klev fram ur sina ghetton för att kräva en rättmätig plats i samhället, otåliga över att Martin Luther Kings icke-våldsrörelse tycktes ge så lite resultat.
Och Mertons kommentarer drabbar mig med en märklig relevans, mitt i gängkriminalitetens Sverige 2023:
“Den brottslighet som bryter fram ur ghettot är bara en frukt av ett större och mer genomgripande våld: den orättvisa som tvingar människor att alls leva i ett ghetto. Våldets problem är alltså inte ett problem med ett fåtal rebeller som kravallar, utan ett problem med en hel social struktur som till det yttre är välordnad och respektabel, och invärtes drivs av psykopatiska tvångstankar och förvillelser.”
Var finns kyrkan i allt detta? Kanske gängvåldet tvingar fram en insikt om hur vilseledande den “liberala” och den “konservativa” hållningen är när den renodlas: Den vita fläcken i liberalteologin har alltid varit synden och ondskan, en aningslöst naiv föreställning om människans inneboende godhet som alltid förr eller senare brutalt krossas när det tomma huset ockuperas av makter vi hade avskaffat (Matt.12:43-45).
Och den konservativa ryggmärgsreflexen med fler poliser och hårdare straff är minst lika maktlös inför en ung kille som från början fått lära sig att han är lika värdelös som chanslös i det här samhället, och som inte är välkommen någon annanstans än i gänget.
Som Merton påpekar: “När ett system, utan att utöva öppet våld, tvingar människor att leva under förnedrande villkor, i hjälplöshet och misär som håller dem på en nivå av vilddjur snarare än människor, då är det helt enkelt våldsbaserat. Att få människor att leva på en under-mänsklig nivå mot deras vilja, att hålla tillbaka dem på ett sådant sätt att de inte har något hopp om att slippa ut ur sin situation, är ett orättfärdigt utövande av makt.”
[ ”Karismatisk kristendom behövs för att stoppa gängvåldet” ]
Det är någonstans i det här kraftfältet som vi möter Jesus från Nasaret. Det är märkligt hur våra etiketter smulas sönder i det mötet. Vad är “liberal”, när Jesus så knivskarpt konfronterar ondskan, ända till sista andetaget på korset? Vad är “konservativ”, när Jesus räcker ut sin inbjudan till såväl samariska villolärare (Joh.4:1-42) som till hatade kollaboratörer med romarna (Luk.19:1-10)?
Hela hans offentliga liv skulle kunna beskrivas som en medveten rörelse från agora, det öppna torget där han rör sig fritt bland människor i de mest skilda miljöer, till agon, den alltmer smalnande vägen av ensamhet och avklädande till det yttersta offret för att “vittna för sanningen” (Joh.18:37).
Vad innebär det att följa honom i denna polariserade värld? I denna polariserade kyrka? Vi behöver, som Merton säger, en kärlekens teologi “som vägrar det onda som reducerar en broder till mordbenägen desperation”. Kärlekens teologi kan aldrig nöja sig med allmänt tal om välgörenhet. Den måste fördjupa sitt rotsystem i Gamla testamentet, där de fattiga ständigt står i fokus för Guds kärleksfulla uppmärksamhet.
Inte minst Psaltaren lyfter gång på gång fram de fattigas och förtrycktas sak inför Gud. Att just Psaltaren, Bibelns innerligaste bönbok, är den som tar de fattigas perspektiv - säger det oss något om vad som ligger på Guds hjärta?
Och det är inte soppköket som är den primära arenan för Guds möte med den nedtryckta människan - det är rättssalen. “Ge de svaga och faderlösa deras rätt, låt de hjälplösa och fattiga få rättvisa, rädda de arma och svaga, befria dem ur de ondas våld” (Ps.82:3-4). I ett system som är riggat till de rikas och mäktigas fördel kan kärlek inte bara handla om att ge de fattiga bröd så att de håller sig lugna. Det måste handla om att ge dem rättvisa.
Att följa Jesus ut ur vår komfortzon betyder att vi får syn på vår egen delaktighet i ett system som erbjuder skenbar trygghet för vissa och uppenbar otrygghet för andra. Det innebär en uppgörelse med en enögd teologi som bara ser den rånade vid vägkanten men aldrig ställer frågan vad som tvingar människor att bli rånare för att överleva (Luk.10:25-37). Som Merton skriver:
“Det är denna artiga, massivt organiserade slipsklädda mördarmaskin som hotar världen med förstörelse, inte ett fåtal desperata tonåringars våld i ett slumområde. Men vår föråldrade teologi som närsynt fokuserar på enbart individuellt våld lyckas inte se detta. Den skälver inför vålnaden av rån och mord när härvan hamnar framför vår egen tröskel, men välsignar och kanoniserar det antiseptiska våld som utövas genom kollektivt organiserat mord, eftersom det är respektabelt, effektivt, rent och framförallt lönsamt”.
