I artiklar i Dagen och Svenska Dagbladet har Josefin de Gregorio skrivit öppenhjärtigt om sitt liv; om sin anorexia såväl som kärleksbekymmer och längtan efter barn. Hon vet att sårbarhet är hårdvaluta. ”Det som kändes bra i stunden, som lindrade ensamheten en sekund eller erbjöd illusionen av samhörighet, det kan plötsligt få en att känna sig ganska hudlös”, skriver hon.
”Okej, det där var inte vad jag förväntade mig. Det skulle ju vara spännande, men det var det inte, det var bara sorgligt.” Kvinnan är ung, har en färgglad t-shirt och tofs på huvudet. Hon sitter i en bil och gråter rakt in i kameran. Berättar att hon precis kommit ut från sitt ultraljud och fått den fruktansvärda nyheten att det barn hon bär på förmodligen inte kommer överleva – hon håller på att få missfall. En arm sträcks in i bild och vi förstår att hennes make sitter bredvid henne, han drar henne till sig för att trösta. Men det var inte honom hon vände sig till först, det var oss, publiken, följarna.
I mitt flöde dyker de allt oftare upp, de här kontona där kvinnor dokumenterar sina fertilitetsresor. De har svårt att få barn; de genomgår ivf-behandlingar och filmar när de tar hormonsprutor och graviditetstester. Ofta bjuder de in oss i hemmets privata sfär – inte sällan en smakfullt inredd toalett – eller så delges vi resultatet av ett gynekologbesök redan i bilen på parkeringsplatsen utanför sjukhuset, precis som i exemplet ovan.
Andra influencers berättar öppenhjärtigt om sina barn och deras problem. En mamma filmar sin dotter som får en panikattack: barnet, som ser ut att vara sex, sju år, ligger i sängen och skakar, med armarna hårt virade kring en plastbehållare att kräkas i. Under klippet förklarar hennes mor att dessa attacker är frekvent förekommande och har blivit värre i och med skolstarten.
Vad är det egentligen som pågår här? Frågar du de som delar skulle de svara att de försöker vara ärliga och normalisera det stigmatiserade: psykisk ohälsa, NPF-föräldraskap, sjukdom, förluster. Många kvinnor är ju faktiskt med om missfall och det talas inte så värst mycket om det. Instagrams selektiva och stundtals förljugna bild av familjelivet plågar många av oss som känner att vi aldrig kan leva upp till lyckokraven, och får jag höra att en annan förälder också kämpar med utbrott och jobbiga lämningar på förskolan så känner jag mig förstås mindre ensam. Allt detta är sant och gott.
Men det är också sant att sårbarheten på sociala medier har blivit hårdvaluta. Ju fler intima detaljer du delar med dig av, desto fler klick och likes kan du hösta in. Jag har själv delat med mig ganska frikostigt av mitt liv i artiklar i både Dagen och SvD, och det händer att jag ångrar mig. När jag skriver är det ju bara jag och datorn; det är en intim stund. Men när texten väl är ute i världen och människor kommer fram till mig i sociala sammanhang, på middagar och kyrkkaffen, och säger något om mitt äktenskap eller mina barn eller min psykiska ohälsa, då kan jag plötsligt haja till: hur vet du det?
Lyssna till de röster som stiger ur den första generationen barn till mammabloggare, nu tillräckligt gamla för att kunna tala ut om hur de upplevt sin uppväxt. Flera av dem beskriver kränkningar, smärta och svek.
— Josefin de Gregorio
Sedan barnen föddes har jag funderat allt mer på vad jag skriver om och hur jag uttrycker mig – nu är det ju inte bara min eller min makes integritet som står på spel. Alla som på något vis involverar sina barn i sitt skapande, eller på sina sociala medier, bör noggrant lyssna till de röster som stiger ur den första generationen barn till mammabloggare, nu tillräckligt gamla för att kunna tala ut om hur de upplevt sin uppväxt. Flera av dem beskriver kränkningar, smärta och svek. En flicka beklagar sig över att omvärlden vet saker om henne som hon aldrig valt att dela med sig av, och som kommer dyka upp när någon googlar hennes namn i framtiden, till exempel arbetsgivare eller pojkvänner.
Och hur kommer kvinnan med missfallet känna sig om två, tre år? Eller om tio? Kommunikation på nätet går åt ett håll, trots allt; när vi har släppt ut informationen i världen finns den alltid kvar där. Och det som kändes bra i stunden, som lindrade ensamheten en sekund eller erbjöd illusionen av samhörighet, det kan plötsligt få en att känna sig ganska hudlös.
De kallas för ”parasociala förhållanden”, de vi har med våra favoritinfluencers, kreatörer och skribenter. De berättar så personliga saker att vi till slut tror att vi känner dem – och de tror kanske även att de känner oss. Men det är en fuskintimitet; kameraögat de blickar in i är ett biktbås där inga hemligheter förblir heliga.
Samma trend har dragit genom litteraturvärlden det senaste decenniet eller så, där autofiktion blivit omåttligt populärt. Författare skriver tunt maskerade versioner av sitt eget liv, bekänner sexuella misslyckanden, otrohet och familjekonflikter och kallar det roman för att skapa något slags distans. Fler och fler kritiker har börjat tröttna på den sortens böcker – senast Mikaela Blomqvist i GP. Blomqvist har länge argumenterat för att privatlivets helgd bör respekteras i konsten såväl som på kultursidorna, och kanske har hon rätt.
Men vårt behov av att få vara sårbara med andra människor minskar ju inte. Snarare tvärtom – det moderna samhället är så pass atomiserat och individualistiskt att många faktiskt känner sig väldigt ensamma. Då är det inte så konstigt att vi söker kontakt på det sätt vi kan få den, om det så bara är i en influencers kommentarsfält. Och här har vi som kristna en möjlighet att mycket konkret följa i Jesu fotspår och erbjuda ett lyssnande öra och en utsträckt hand till dem som famlar och längtar. När jag delade utlämnande detaljer om mitt liv i tidningen fick jag digitala likes, men det var något helt annat än den fruktbara sårbarhet jag upplevde i hemgruppen. Där kände jag de andra på ett djupare plan, och där möttes de svåra erfarenheterna inte av tummen upp på skärmen, utan av bön och omfamning. Låt oss skapa fler sådana gemenskaper.
[ Josefin de Gregorio: Därför täcker jag mitt hår under gudstjänsten ]
