Eric Sporrong är på turné med en humorföreställning om sin tid i frikyrkan. Dagens Malina Abrahamsson har mött honom.
UPPSALA. Jag och Eric Sporrong är lika gamla. Vi blev också kristna ungefär samtidigt, ska det visa sig. Båda två var engagerade i den kristna skolgruppsorganisationen Ny Generation och åkte på deras konferens Nordic på Skandinavium i Göteborg. Det var en tid av stora anspråk, brinnande aktivism.
I dag är Eric Sporrong inte längre kristen och i föreställningen “Guds bästa barn” berättar han varför.
Innan showen drar igång rullar en spellista med lovsång. Jag känner igen varenda en: “Födda i seger”, “Jubla och dansa” och “Jag vill bo under ett vattenfall”. Få andra i lokalen verkar göra det. Min fördom om att publiken skulle bestå av en majoritet ex-livetsordare kommer på skam. Av de tjugo personer som jag frågar är det inte en enda som har frikyrklig koppling. De följer bara Eric Sporrong på Instagram, tycker att han är kul.
Det är just på Instagram, och via sin medverkan i olika poddar, som Eric Sporrong har lyckats bygga en plattform. Han har hållit på med stand-up i några år och hankat sig fram. Nu har han för första gången en egen soloföreställning som bygger på att han en gång i tiden var “en galen kristen”.
Det är ett smart karriärsmässigt drag; humorscenen är trång och alla komiker letar efter sin USP – unique selling point. Visserligen har Magnus Betnér och Marika Carlsson redan gjort humor av sin frikyrkouppväxt, den ena vasst och den andra mer personligt, men marknaden verkar inte mättad. Eric Sporrong skämtar om sin bakgrund genom att imitera en tungomålstalande pastor, dansa lustigt till en låt om Israel och dra förvånansvärt många sexskämt.
Han säger att han vill driva med sig själv, men indirekt driver han med alla dem som fortfarande är såsom han en gång var.
Före föreställningen möter jag honom för en intervju. Han ger ett sympatiskt och mjukt intryck. Pratar om att det fanns mycket som var fint i kyrkan, att han absolut inte vill klanka ner på tron. Han känner inte ens en gnutta bitterhet.
Eric Sporrong växte upp på den lilla orten Taberg, men gick gymnasiet i Jönköping och det var då han också blev aktiv i kyrkan. Tidigare hade han gått sporadiskt i söndagsskola och kristna scouter, och föräldrarna hade bett aftonbön med honom om kvällarna. Men tron var inte en så stor del av hans liv – och egentligen var han inte religiöst intresserad.
– Jag ville mest tillhöra ett sammanhang, hitta en gemenskap, säger han nu. Och i Jönköping var det de kristna som var de coola.
Han följde med två vänner till Habo missionskyrka och redan första gången han var där gick han fram till förbön.
– Det kändes som att alla kristna hade sådan trygghet och lugn, en frid liksom, vilket var allt jag inte hade. Jag kände: Det ni har vill jag också verkligen ha.
– I början ville jag nog mest passa in i kyrkan och gjorde som de andra gjorde, men efter ett tag märkte jag att “det här är ju kanon”, jag känner det till 100 procent.
Upplevde du att du fick möta Gud under tiden du var kristen?
– Ja definitivt, jag kände det fysiskt i kroppen och blev känslomässigt påverkad. Nu i efterhand kan jag få samma känslor av en låt, eller en stark scen i en pjäs – eller fotboll.
Strax innan Eric Sporrong blev kristen hade han sneglat på marxismen; burit palestinasjal och kajal under ögonen och varit övertygad om att religion var ett opium för folket. Vändningen till att bli frikyrkokille kan tyckas tvär.
– Jag har gjort några sådana kast i mitt liv, kommenterar Eric Sporrong som tror att det beror på en sorts inneboende rastlöshet. Han har inte sökt kickar egentligen, säger han. Mer någonting som får honom att känna något, något som är betydelsefullt.
– Det kristna hade nog blivit en tonårsfas om jag inte hade träffat mamman till mina barn.
Eric Sporrong friade till sin flickvän när de båda var 18 år. Ett år senare gifte de sig. Ytterligare ett år senare fick de barn och flyttade till Sydney för att studera “kristen teater” i den Hillsong-inspirerade församlingen C3. Hans fru kom från en hängiven kristen familj och Eric Sporrong blev åter igen mån om att passa in. Även om församlingen de gick till i Sverige var lågmäld, letade Eric inspiration hos mer eldiga predikanter.
– Jag lyssnade jättemycket på Johannes Amritzer och Ulf Ekman. Jag gick in på Livets ords hemsida och lyssnade på varenda predikan som fanns sparad där.
Vad var det du drogs till?
– Det var nog att det var en sorts show, det var det jag älskade, även om jag inte uttryckte mig så då. Min absoluta favoritpastor i hela världen var Stefan Salomonsson för han var så fruktansvärt rolig och bjöd på sig själv. Han fick mig att skratta, men också att gråta – alltihop under samma timme. Det är väl därför jag gör den här showen nu, göra samma grej: Det får vara lite kul och lite djupt samtidigt.
Utgångspunkten för hela föreställningen “Guds bästa barn” är berättelsen om hur Eric Sporrong i september 2015 sitter ensam i en tom lägenhet i Jönköping. Han är 28 år gammal, redan trebarnsfar och skild. Han har inget jobb, inga pengar, och den Gud som han byggt hela sin identitet på har han kapat banden med. Han famlar efter vad han skulle göra härnäst. Tar alkohol som flykt, men söker också hjälp för sin depression. Och hittar så småningom standup.
Tror du att du hade stannat kvar i kyrkan om du inte skiljt dig?
– Det är en jättebra fråga... men jag tror inte det. Jag kan inte se ett scenario där jag är kvar i kyrkan.
Egentligen var det en Facebook-post om “33 anledningar till att vara feminist” som fick Eric Sporrong att börja ifrågasätta saker han tidigare tagit för givna, berättar han. I hans värld gick kristendom och feminism inte att förena, och när han tyckte att feminismen var vettig drog han slutsatsen att den kristna tron inte är det. I alla fall inte för honom.
Ångrar du saker du har gjort?
– Jag tror inte på att ångra. Däremot kan jag må dåligt över att mina barn har haft det rätt flackigt under sin uppväxt på grund av mig: först var deras pappa jättekristen och sedan var han plötsligt inte det längre. Med samtidigt: Om det inte hade varit för Ny generation, där jag träffade min exfru, hade jag inte haft mina barn i dag. Och jag hade inte heller haft den här föreställningen.
När Eric Sporrong kommer in på scenen har han uppknäppt skjorta, tajt skinnjacka och smala orange-färgade solglasögon. Energin är en helt annan än den han nyss hade när vi satt och pratade. Som för att kompensera för alla år han inte fick svära, svär han hela tiden. Han betonar hur mycket alkohol han dricker och kallar sin hemstad för “efterbliven”.
Efter några skämt säger han till publiken:
– Ja, det kommer att vara såhär osympatiskt hela tiden.
Ett segment i föreställningen går ut på att Eric Sporrong svarar på frågor som publiken skrivit på lappar. På frågan “Vad har du för råd till en aspirerande kristen?” säger han “Gör det inte!” och några i publiken jublar. En annan fråga är “Saknar du Gud ibland?” och han svarar snabbt: “Nej, då skulle jag inte haft den här föreställningen”.
Han sa något annat under intervjun.
– Ibland kan jag sakna att ha en gudstro. När det stormade i livet förr kunde jag luta mig mot Gud, för han stod i alla fall pall. När jag inte längre har det får jag vara min egen stöttepelare. Det är karaktärsbildande på ett sätt, men också svårt. Ibland när jag gått hem på fyllan och känt mig ledsen är allt jag vill att ropa till Gud. Men så är det som att jag hindrar mig själv: Nej just det, han finns inte. För det tror jag mig veta.
Hur vet du det?
– Det vet jag ju inte ... Men om min son hade lämnat mig och inte velat umgås, hade jag gjort allt i min makt att visa honom att jag finns här. Jag hade sagt: Jag älskar dig, snälla snälla kom hem. Men det har jag inte upplevt att Gud har gjort mot mig.
Eric Sporrong menar att föreställningen inte är någon bearbetning av hans bakgrund. Han har bearbetat klart. Nu vill han bara skämta: Om ekivoka lovsånger han skrev, om att ragga på sin sons klasskompisar, om bostadsministern som höll tal på hans bröllop. Han värjer sig inte heller för att dra sexskämt om Jesus. Ett är ovanligt grovt. Samtidigt säger han:
– Jag vill verkligen inte göra någon ledsen med den här. Jag vill att både Livetsordare och andra konservativa kristna ska tycka att föreställningen är kul.
Frågan är om han lyckas.
---
Fakta: Eric Sporrong
Ålder: 36 år.
Bor: Stockholm.
Familj: Barnen Joshua, Micaylah och Isaiah.
Gör: Komiker.
Aktuell: Med föreställningen “Guds bästa barn”.
---
