I många år kände pastorn Annika Karlsson att hennes brokiga livsresa hade stoff till en bok i sig. Evangelisten i henne ville gärna dela med sig av sina erfarenheter av Gud och förlåtelsens kraft. Det var dock först häromåret som Annika på allvar började skriva ner sin berättelse, men en fruktad sjukdom kastade om såväl bokens förutsättningar som innehåll.
Hon och Börje Salming är födda samma år, 1951, konstaterar Annika Karlsson när vi kommit en bra bit in i vårt långa samtal. Tv-bilderna från när den ärrade hockeyhjälten gjorde sitt sista offentliga framträdande då han hyllades i samband med en prisgala i Globen berörde hela svenska folket, och inte minst Annika.
– Vi fick väl ALS-diagnosen ungefär samtidigt, men han fick den aggressiva varianten som sätter sig på talorgan och andning. Jag tänker hur det bryter ned ett sådant kraftpaket. Själv får jag dricka näringsdryck för att gå upp i vikt, berättar hon samtidigt som hon demonstrativt klämmer sig själv på magen och konstaterar att hon minsann gått upp sex kilo.
– Jag ska gå upp i vikt nu för ALS trivs inte i fett, förklarar hon, som alltid varit liten och nätt.
Sjukdomsförloppet är helt klart långsammare för Annika än det var för Börje Salming. Men rollatorn finns ständigt vid hennes sida och i de gamla kyrkstallarna hemma i Tingsryd, där hon har sin marklägenhet, har hon tillgång till den assistans hon behöver. Egentligen är Annika den slags personlighet som gärna reder sig själv, men sedan hon insjuknade har hon fått träna på att ta emot hjälp. Ett lagat mål dagligen, hjälp att hänga tvätten, städning och fönsterputs. Veckohandling av tunga saker. Med en kropp som sakta bryts ned har hon ställts inför tvingande omständigheter, vilket gjort att hon måste tänka strategiskt på ett nytt sätt. Till exempel med boken.
Innan hon ens fått kontrakt med något förlag läste Annika in sin färdiga text som ljudbok. Hon ville helt enkelt försäkra sig att hinna göra det innan sjukdomen tagit rösten ifrån henne. Inspelningen genomfördes hemma vid köksbordet med inlånade mikrofoner från skolan som hennes son driver i Tingsryd. Sonen är Andreas Carlsson, låtskrivaren och musikproducenten som 2008-2010 satt i Idoljuryn tillsammans med Laila Bagge och Anders Bagge.
Det är för övrigt i Andreas Carlssons våning i centrala Stockholm som jag och Annika träffas. Vi har aldrig setts tidigare, men väl pratat på telefon för många år sedan. Det var tidigt år 2000, när Annika hade fullt upp i sin tjänst som pastor och med liv och lust ägnade sig åt att möta människor i de mest skilda åldrar. Den gången handlade mycket av intervjun om hur hon, en kaxig Stockholmstjej som rörde sig i överklassen gick och blev frikyrkopastor. Och hur hon förvandlades från fullblodsegoist till villig tjänare av andra.
En nyckelhändelse var när hennes man ringde och meddelade att han satt i häkte vilket så småningom resulterade i ett längre fängelsestraff. Makens ekonomiska brott blåstes upp i lokalpressen och till sist flydde hela familjen fältet. Detta och mycket annat ur hennes liv finns också beskrivet i hennes självbiografiska bok som snart släpps.
– Jag började skriva på boken 1996. Då var jag ute på ganska många kvinnofrukostar i församlingar och berättade om det som hänt i våra liv. Flera gånger hände det att kvinnor kom fram efteråt och sa: Men har du inte skrivit någonting? Jag tänkte att jag kanske skulle skriva ihop någonting. Det blev ett litet kompendium ungefär, minns hon.
Annika lät sin bror läsa. Han var inte imponerad och lät meddela: Det här är inte mycket att komma med. Det var en enkel historia. Annika lade sitt manus i byrålådan, men började sedan skriva igen.
– Jag sa till vår Herre att om en människa till säger att jag ska skriva en bok, så gör jag det.
Och det var precis vad som hände. Men just i den vevan blev det officiellt att Andreas skulle ingå i juryn i TV4-talangshowen Idol, vilket gjorde att Annika åter lade sina planer på is. I hennes huvud snurrade tankar på hur journalister skulle skapa rubriker utifrån hennes livsberättelse.
– Om jag skrev ”Då sa Gud …” så tänkte de ”Andreas Carlssons mamma hör röster …”.
Hon skrattar hjärtligt.
När så pandemin inträdde blev Annika mer eller mindre isolerad i 15 månader och fick tid att återuppta skrivandet. Då hade Andreas redan gett ut en egen bok i vilken han öppenhjärtigt berättat om tragedin som drabbade familjen, så hon tänkte att det var inte lika laddat om hon också skrev om det.
Väl färdigskriven ville Annika testa boken på sin pastor som tidigare arbetat som journalist. När han väl började läsa kunde han inte sluta, vilket resulterade i att han rekommenderade henne för ett förlag. Det dröjde inte länge innan förlagsredaktören ringde och sa: Vi tar boken.
– Då sa vi i familjen: Det är inte dåligt att få kontrakt på en bok när man är 72 år och har ALS.
Annika skrattar igen.
Ju längre vi samtalar desto tydligare blir det att Annika är av den sort som inte låter sig sänkas i första taget av livets omständigheter. Kanske ligger det nära till hands att skruva på sig, att undra om den där munterheten egentligen är påklistrad, en slags försvarsmekanism. Men det tankespöket flyr sekundsnabbt i ljuset av det lugn och den trygghet som kvinnan i fåtöljen framför mig utstrålar.
Du låter så väldigt nöjd med ditt liv?
– Men det är jag. Bokens titel är Omsluten. Det var Andreas som kläckte den. Och så med tillägget Min väg till tro. Jag hade en helt annan inledning på boken först, men så blev jag sjuk och då valde jag att börja hos neurologen, för jag hade en otrolig upplevelse där av frid och att vara omsluten. Jag visste ju att jag hade den här sjukdomen, så för mig var det ingen nyhet.
Det slutgiltiga beskedet att hon drabbats av ALS fick Annika den 19 september 2022. Alltså för ganska exakt ett år sedan.
Jag hade känt som ström i benen när jag vaknade och kunde inte räta ut dem. Väldigt obehagligt. Ingen visste vad det var.
— Annika Karlsson
Hur kunde du veta att du hade ALS innan du fick diagnosen?
– Jo, jag hade sökt läkare i många år för konstiga symptom. Jag hade känt som ström i benen när jag vaknade och kunde inte räta ut dem. Väldigt obehagligt. Ingen visste vad det var. De gjorde MR-undersökning för de trodde det var stopp i ryggmärgskanalen, men det var det inte. Men så var det en sjukgymnast som såg: Ser du inte att du slår ner foten när du går? Nej. Då var det en läkare som skickade mig till neurologen i Växjö och de remitterade mig till Lund. Där var det sprutor i hela kroppen och ström. Då såg de. Men barnen hade också sett det. Du vet, man hänger i armvecket på folk och jag kunde inte gå ordentligt. Jag ramlade tre gånger den sommaren, minns Annika.
Samma år som hon gick i pension – 2018 – var första gången hon ramlade. Snart började hon känna att något var fel i hennes kropp, men först fyra år senare blev orsaken konstaterad.
– Jag tror att det är ganska svårt att ställa diagnos på ALS. De neurologiska sjukdomarna är väldigt många.
Vi pratar om hur sjukdomen påverkar hennes vardagsliv och svaret är att det varierar från dag till dag. Ibland orkar Annika mycket och då kan hon ta en längre promenad. Ibland är benen bara tunga och nästan omöjliga att lyfta. Trappor blir allt svårare.
– Du vet, musklerna försvinner. Den här handen är ju superdålig nu, säger hon och pekar. Det är höger sida av kroppen som är mest anfäktad.
Jo, Annika är högerhänt.
– Så nu ska jag köra den där elrullstolen med vänster hand. Det gick lite så där i början. Men, jag har en tro och jag har ett hopp och jag ska gå i mål, säger hon med eftertryck.
Första gången jag kom in till läkaren så sa jag: “Hör du du, kvävs jag när jag dör?”
— Annika Karlsson
Vad har sjukdomsbeskedet gjort med din tro?
– Det har bara förstärkt den. Jag har aldrig varit arg på Gud. Människor möter mig så här: “Varför skulle du få det här som varit så snäll?” Men jag svarar: “Varför inte? Jag har ingen gräddfil.” Jag har en tro där Gud är min pappa. Han har aldrig svikit mig. Tittar jag i backspegeln så är ‘trofast’ ordet för mig. Så jag är trygg i det. Men jag kan vakna på morgonen och känna: Jag ska dö. Och på det sättet jag ska dö …
Det märks att Annika är en rättfram och rak person.
– Första gången jag kom in till läkaren så sa jag: “Hör du du, kvävs jag när jag dör?” “Nu tar vi en sak i taget”, svarade han. “Ja, men jag vill gärna veta”.
Jag frågar Annika om hon ägnat någon tid åt varför-frågan. Svaret blir och gott: Nej! I stället börjar hon oväntat räkna upp positiva saker med att vara sjuk.
– Sedan jag fick ALS har det öppnats en ny värld bland människor. Jag har fått så många samtal när jag varit ute. Jag är inte pastorn som kommer ovanifrån längre, utan jag är en sjuk person som haltar omkring med en sådan där.
Annika pekar på sin svarta rollator.
– Jag har alltid haft lätt att prata med människor. Jag tycker ju om det. Jag är evangelist. Men nu kommer man in mer på livsfrågor, när man är sjuk, förklarar hon.
Att introducera människor för tron på Jesus och en kärleksfull Gud är något som Annika verkligen brunnit för under sina cirka 35 år i församlingstjänst.
– Alpha är mitt hjärtebarn. Jag har hållit på med upptäckargrupper och Alpha och jag älskar att sitta där med människor som säger: “Vi tror inte på det här”. Jag hör ju med mina gamla öron. Det går inte så lätt att lura mig, säger hon och skrattar igen.
Hon syftar på sin egen livsresa. Redan hemifrån fick de gamla öronen förklarat för sig att Gud var att jämställa med jultomten. Men några gånger hände det att samma öron hamnade i söndagsskolan där de också lyssnade och tog in.
– Jag har ju varit sökt ända sedan jag var liten. Jag har alltid trott, aldrig förnekat Gud. Men sedan kom tonåren och då var det liksom andra grejer på gång.
Livet kom i vägen för tron. Familj. Barn. Materiella saker. Mycket yta och lite djup. En dag stod Annika hemma i sitt kök och tänkte: Är livet inte mer än det här? En flytt söderut, till Tingsryd, skingrade inte bekymren. Hennes svärmor avled och hennes mamma drabbades också av cancer. Annika kände att hon ville gå i kyrkan. Hon besökte en gudstjänst i sin bröllopskyrka i Södra Sandsjö där en lokal väckelse pågick. Följande söndag var hon tillbaka och med sig hade hon en konkret bön: Gud, om du finns så visa det.
Det gjorde Gud. Genom prästen och en rad andra kärleksfulla kristna. Annika var 33 år och för henne kändes den nyfödda tron som att komma hem. Snart upplevde hon att Gud tog direktkontakt med henne.
– När jag kom till tro var mitt liv kaos och jag tänker att då talade Gud med versaler. Jag kunde cykla genom Tingsryd och han pratade och pratade och pratade. Gud talade tydligt. Jag satt i vardagsrummet och jag hörde som att det var en person i rummet. Du vet, jag kunde inte så mycket om någonting. Jag hade ju knappt börjat läsa Bibeln, berättar Annika.
Du vet jag har upplevt så mycket med Gud så jag tror inte på Gud, jag vet på Gud.
— Annika Karlsson
Rösten, som hon upplever som Guds personliga tilltal, har sedan följt henne genom livet. Av den fick hon kallelsen att bli pastor när hon inte varit kristen speciellt länge och så sent som häromåret när hon skulle genomgå MR-röntgen hörde hon den igen. Liggandes på rygg åkte hela hennes kropp in i den väldiga röntgenmaskinen samtidigt som det spelas musik för patienten.
– Det är så fruktansvärt dåligt ljud, det bara skrålar i högtalarna och så det där ljudet som smäller inne i tunneln. Där ska man ligga blickstilla och så börjar Gud att tala. Tårarna bara rann medan Gud talade. Två gånger hände det. Det handlade om hoppet och framtiden och även om att det finns något mer för mig att uträtta här. Jag tänker att det var meningen att jag ska skriva den här boken.
Hela tiden kände hon varma, ljumma vindar smeka sina ben. Något hon inte varit med om vid tidigare tillfällen.
Det vardagliga och gudomliga går hand i hand när Annika berättar. Som den gången när hon som nykristen blev andedöpt hemma i sovrummet. En kompis som varit ateist hade kommit till tro några månader före Annika och vännen berättade att hon läst i Bibeln att ”det finns ett speciellt språk som man kan ha när man ber”. Det vill jag ha, tänkte Annika. Hon fick tag på en bok i ämnet som heter Klockan nio på morgonen och läste den.
– Jag stod hemma i köket och stekte köttbullar till barnen. Då hörde jag verkligen att Gud sa: Gå in och böj knä vid sängen! För mig var det så främmande. Och så genant. Men jag gick in i sovrummet och gjorde så. Då kom det ett språk. Jag tyckte att det lät som italienska.
– Direkt kom det en tanke: Men nu hittar du på, du med din fantasi. Och då blev det tyst. Men sedan var jag inne i Växjö med en väninna och skulle handla kläder. Vi stannade bilen vid domkyrkan. Då sa Guds ande: “Gå in i domkyrkan och böj knä inför mig.” Nu? “Ja!” Så jag fick ju göra det. Och då kom språket tillbaka. Så nu har jag ju det, säger Annika och får det att låta som den naturligaste sak i världen.
– Du vet jag har upplevt så mycket med Gud så jag tror inte på Gud, jag vet på Gud.
Hon kan inte nog understryka den helige Andes betydelse i sitt liv.
– En gång när jag vara ganska nyfrälst frågade jag Herren: Vem är den helige Ande i kroppen? “Han är blodomloppet som syresätter hela kroppen”, löd svaret. Då fick jag en bild. Aha, den helige Ande är livsviktig. Hela treenigheten. Det trinitariska dansen som Peter Halldorf skrev om. Jag har en sådan barnslig bild. Jag tycker att jag står på Herrens fötter och är med i dansen.
Som en liten flicka med sin pappa.
Annika hade inte varit kristen speciellt länge när hon kände en längtan att fördjupa sig i Guds ord och sökte därför in på en bibelskola. Hennes avsikt var att lära sig grunderna i Bibeln, men efter ett tag insåg hon att hon hade hamnat på Brommaskolans pastorslinje. En dag, när hon besökt en eftermiddagsmässa i S:t Jacobs kyrka vid Kungsträdgården i Stockholm, dröjde Annika sig kvar när alla andra hade gått ut.
– Jag gick fram och ställde mig där framme i koret. Då sa Gud: “Så här ska du stå och predika en dag.” Och jag sa: “Det kommer aldrig att gå. Du vet ju alla mina svagheter, jag har så mycket fobier och ångest.” Då hörde jag: “I vems kraft ska du gå?”
Hon skrattar åt minnet.
Och pastor blev hon. På flera platser och i flera olika sammanhang. Länge arbetade hon inom Pingst men också i Svenska kyrkan, Svenska missionskyrkan (numera Equmeniakyrkan) och Evangeliska frikyrkan.
Hur har du upplevt det att vara kvinna och pastor?
– Jag kan säga så här: Jag har aldrig stridit för det jag upplevt är min kallelse. Jag har suttit på styrelsemöten där de pratat om det här: Kan kvinnor vara ledare eller inte? Till slut så inser jag – det är mig de pratar om. Men jag tänkte: Har Gud sagt det, då blir det så.
– En gång undervisade jag på en retreat ute på en pingstförsamlings församlingsgård. När vi fikade satt jag bredvid en man som sa: “Hur känns det att vara ledare när det står i Bibeln att kvinnan tige i församlingen?” Då blev jag så där ställd. Jag visste uppriktigt sagt inte vad jag skulle svara. För jag hade inte det där tänkandet med mig. Jag kom från Sollentuna Pingst som var bland de första pingstförsamlingar att ha kvinnliga äldste. De hade också hemgrupper tillsammans med Svenska kyrkan. Så jag har ekumeniken med mig i mitt hjärta från början.
Har du aldrig känt dig förolämpad?
– Nej, den gången blev jag nog så paff. Jag har aldrig velat gå emot Guds vilja. Om det är så tänker jag att då kunde Herren ha höjt ett pekfinger och sagt att det här är inget för dig. Jag menar, jag med mitt brokiga liv. Det gick ju inte på räls sedan jag blev frälst utan det var det ena diket efter det andra innan jag fattade.
Jag brukar tänka så här: De som ligger i rännstenen i dag kan vara morgondagens pastorer. Det är min gudsbild.
— Annika Karlsson
Vilket tycker du har varit ditt viktigaste bidrag som pastor?
– Predikan, själavården och, som jag har kommit på nu, barnverksamheten. På bibelskolan fick jag lära mig av tjejerna att det var inte så viktigt att jobba med barn. Det var det man gjorde först. Sedan puttade Gud in mig i alla möjliga sammanhang med barn och de har varit mina lärare för min predikan sedan dess.
[ Prästen Towe: Det bästa Barbie vet är att fira gudstjänst ]
Annikas livsförvandling har påverkat hur hon ser på Gud. Osäkerhet, otrygghet, fobier och panikångest är nu ett minne blott. Och det är möjligt för alla att få uppleva, menar hon.
– Jag brukar tänka så här: De som ligger i rännstenen i dag kan vara morgondagens pastorer. Det är min gudsbild.
– Huvudsyftet med boken, förklarar hon, är att peka på vår Herre. Men jag har också dragit några trådar i förlåtelse. Du vet, allt som står i den här boken, alla människor som finns med, allt är förlåtet. Jag har inte agg till någon. Och inte till barnens pappa heller som ställde till allting.
När livet har krånglat till sig, när människor sårat och gjort illa, har förlåtelsen varit den tuva i livets gungfly där Annika kunnat sätta ner foten och komma vidare. Framåt.
– Jag insåg att jag behövde förlåta, både min före detta man och platser dit jag inte kunde återvända för att jag tyckte det var så laddat. Och även mig själv. Det gick så där i början. Men om och om igen valde jag att välsigna och förlåta. Det är vägen – till frihet, till läkedom.
Att jag är lugn och trygg, fast jag har fått den värsta av alla sjukdomar. (...) Jag tror att det är ett vittnesbörd.
— Annika Karlsson
Tänker du att du skulle kunna bli helad?
– Ja, det klart att jag skulle kunna. Som pastor har jag ju träffat många svårt sjuka människor och jag har bett för många människor. Jag har inte upplevt många fysiska helanden. Jag har mer upplevt helande på så sätt att människor har blivit läkta i sin själ. Men med en dåres envishet fortsätter jag att be, för det är inte jag som ska hela människor. Sedan tror jag att det sitter folk med helandets gåvor i församlingen som inte vågar träda fram. Om alla gåvorna vore i funktion så kanske mer skulle hända. Men det är i varje fall aldrig vi som helar, understryker hon.
Annika önskar goda händer runt omkring sig, händer som tar hand om henne den tid hon har kvar. Hon talar varmt om vården och det stöd hon upplevt från personalen där. Tacksamheten omfattar även bromsmedicinen som hon först var livrädd för.
– Läkaren sa att jag kommer att bli sjuk och kräkas och bli illamående av den. Jag tänkte att jag har ju en massa saker att göra, så det dröjde ett tag innan jag vågade ta den. Men jag gick ner på knä och bad Gud välsigna varje tablett, så det har gått jättebra.
Tänker du något på himlen?
– O ja! Det har jag gjort genom åren. Jag har varit ute och kört på olika uppdrag som pastor och när jag sett molnen med solen bakom och en sådan där guldkant, då har jag längtat hem. Det kan man ju inte säga till någon människa, då tror de att man vill dö. Men man känner att man inte tillhör den här världen, att det är något annat som väntar. Jag vill hålla mig på vägen så att jag kommer dit, klargör Annika.
Mänskligt sett är sista stycket av hennes livsresa påbörjat i och med sjukdomen som drabbat. Oväntade förändringar har inträtt – som att hon blivit mer emotionell, har nära till gråten och är mer lättskrämd vid plötsliga ljud. Men mitt i allt känner hon trygghet och – inte minst – att hon har en roll att spela för sina medvandrare.
– Gud gör vad han vill, när han vill. Någonstans tror jag att jag har en uppgift i den här sjukdomen. Jag tror att jag pekar på att jag har en levande tro. Att jag är lugn och trygg, fast jag har fått den värsta av alla sjukdomar. Att jag kan vara glad, att jag är tacksam. Jag tror att det är ett vittnesbörd. Jag kommer säkert att vara jätterädd för vissa saker, men man växer med uppgiften. Man har inget val.
---
Fakta: Annika Karlsson
- Ålder: 72 år.
- Bor: I Tingsryd i södra Småland.
- Familj: En son och en dotter, tre barnbarn.
- Favoritbibelord: Psaltaren 139. ”Guds fullkomliga kunskap och omsorg om människan stod det i den gamla översättningen, tror jag. Jag tar till mig att jag är sedd ända från moderlivet. Alla människor är sedda från konceptionsögonblicket. Gud ville människan och Gud ville mig och Gud sa när jag tittade ut att ‘Det är mycket gott’. Det har präglat min människosyn, för innan jag blev kristen tyckte jag att abort var ett preventivmedel. Så kan jag ju aldrig tänka i dag.”
- Aktuell: Med boken “Omsluten – min väg till tro” (Sjöberg förlag).
---
[ Reportern Urban Thoms om texten: Vem kan skratta i dödens väntrum? ]