Teologen Joel Appelfeldt har rört sig såväl inom trosrörelsen som i ortodoxa sammanhang. Nu är han aktuell med en avhandling om dopet – en av kyrkans centrala riter – som enligt Appelfeldt har ekumenisk potential.
STOCKHOLM. Joel Appelfeldt var nio år när han döptes i en grumlig flod i Ecuador. Hans föräldrar var missionärer, utsända av organisationen Trosgnistan – en rörelse sprungen ur Maranata, men själv var han relativt omedveten om samfundstillhörighet fram tills att han var fjorton år, säger han. Som missionärer hamnade familjen i ett land där katolska Madonnastatyer finns i vart och varannat gathörn, men också mitt i pingstväckelsens starka framväxt på kontinenten.
– Jag tog initiativet till att låta döpa mig, och själva dopet är en erfarenhet som har satt sig i kroppen. Jag kommer ihåg att det var mycket rörelse runt omkring, många karismatiska manifestationer. Kvinnan som döptes precis före mig började skaka häftigt när hon kom upp hur vattnet och jag tänkte: Oj, ska det där hända mig också? Men det gjorde det inte, säger Joel Appelfeldt och ler.
Han sitter i en soffa på Enskilda högskolan i Bromma. Lite trött, men glad efter gårdagen då han disputerade i praktisk teologi med avhandlingen ”Dopet som hantverk: Gudstjänstkreativitet och liturgisk taktik i Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan”. Under de senaste fem åren har han närstuderat vad som händer under ett dop – och framför allt vilken roll prästen eller pastorn kan spela.
– Dopet är något som förenar alla kristna; även om dopen kan se lite olika ut är det alltid en handling med vatten och det sker alltid i den treeniga Gudens namn. Det finns en ekumenisk potential i det, säger han.
Samtidigt är det få frågor som har skapat så mycket kontrovers inom kyrkan som dopet?
– Ja, eftersom det de facto är initieringsriten till den kristna kyrkan blir det en känslig fråga. Att inte godkänna någon annans dop blir nästan detsamma som att säga att den inte är kristen.
Genom livet har Joel Appelfeldt sett många dop – i olika kristna miljöer. Han har rört sig i såväl högljudda delar av trosrörelsen som i ortodoxa kyrkor och lågmälda husförsamlingar. Han verkar ha ett ganska pragmatiskt förhållningssätt till församlingsgemenskapen.
– Jag har flyttat runt mycket och varit med där jag har känt folk, där jag haft någon koppling – och sen blivit kvar.
Redan som barn var Joel Appelfeldt fascinerad av det katolska, berättar han. Under åren i Ecuador tittade han alltid lite extra på dem som stannade vid helgonstatyerna för att tända ett ljus. När han blev äldre – efter att han upptäckt ökenmässan på Bjärka-Säby – började han intressera sig för ortodox teologi. Det slutade med att han läste sin master i teologi vid St Vladimirs Orthodox Theological Seminary i New York. Han och hans familj var de enda icke-ortodoxa på campus.
– Det var en spännande ekumenisk erfarenhet och fint att ta del av ett sådant rikt liturgiskt liv. Jag insåg också att den ortodoxa traditionen inte är så olik den pingstkarismatiska. I båda betonar man Anden.
– Och även i sammanhang som värdesätter friheten i gudstjänsten, hamnar man i ganska tydliga former.
Just sambandet mellan form och frihet är det som Joel Appelfeldt har tittat närmare på under sitt avhandlingsarbete. Genom att observera dop – både i Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan – har han kunnat visa att prästen eller pastorn inte är en simpel utförare av det som handboken dikterar, utan snarare en liturgisk hantverkare som med enkla medel – betoning av ord, tillägg, egna böner – kan påverka såväl vilken teologi som kommer till uttryck som församlingens delaktighet. Det här har funnits som en intuitiv, praktisk kunskap som Appelfeldt nu synliggjort och byggt en teoretisk ram kring.
– I vissa fall kan dop bli lite väl gulliga bara för att prästen har en viss ton, medan andra blir väldigt högtidliga. Handboken säger ju ingenting om i vilken ton något ska sägas, men saker som kroppshållning och tonalitet bidrar tydligt till stämningen och helheten.
Joel Appelfeldt visar också att präster inte bara anpassar utförandet av dopgudstjänsten, utan i vissa fall till och med erbjuder en informell barnvälsignelseakt i stället för dop. Han tror att det kan bli vanligare i Svenska kyrkan framöver. Dels för frikyrkliga familjer som inte vill släppa sitt teologiska arv bara för att de trivs i en svenskkyrklig gudstjänstform, och dels för dopfamiljer som värjer sig för dopets tydliga bekännelse.
– Däremot är detta också förknippat med en viss osäkerhet hos Svenska kyrkan: Om man släpper till och erbjuder något som liknar barnvälsignelse skulle nog rätt många välja det alternativet i stället; det skulle vara lite mer low key, särskilt för dem som inte har så stark koppling till kyrkans bekännelse.
[ "Dopet ska aldrig avgöra medlemskapet" ]
Samtidigt vill man ha medlemmar? Och det får man ju främst genom dopet.
– Ja, det skulle troligtvis bli ännu färre medlemmar om barnvälsignelse blev ett reellt alternativ.
Min upplevelse är att det också finns en motsatt rörelse. Att fler frikyrkliga väljer att låta döpa sina spädbarn.
– Ja, en tydlig baptistisk hållning har tappat i styrka. I Sverige där man ofta möts över samfundsgränser blir det orimligt att inte se barndopet som ett riktigt dop. Och har man väl tagit det steget kanske det inte så långt att också låta barndöpa sina egna barn.
För Joel Appelfeldt är det tydligt att själva dopet i sig innehåller en bekännelse, oavsett om det är ett barn- eller vuxendop. Däremot ser han ett värde av att komma ihåg sitt eget dop.
– Det är en kroppslig erfarenhet att sänkas ner i vatten. På 300-talet var det väldigt utvecklat; man smordes med olja, i vissa traditioner döptes man helt naken eller i mörka rum. Man gjorde mycket för att förstärka den erfarenheten, vilket jag tycker är positivt.
Joel Appelfeldt berättar att han och hans fru gått en mellanväg: De har låtit döpa sina fyra barn när de varit i sex till tioårsåldern.
– Det egna beslutet är svårt att lägga på ett barn eller en tonåring. Många kan i efterhand uppleva att de kanske inte riktigt var redo och därför ifrågasätter beslutet. Man kan börja fundera på om det var på riktigt, och om det inte var det – att man behöver låta döpa sig igen. Inför våra barn har vi därför i stället presenterat dopet som ett naturligt steg i det kristna livet: “vi är en kristen familj och nu är det dags”.
Vad vill du säga till präster och pastorer utifrån det du funnit i din avhandling?
– Jag vill uppmuntra dem till att se sig som liturgiska hantverkare – och till att vara med på andras gudstjänster och dop för att få inspiration. Det är ju så man lär sig ett hantverk: genom att se andra in action och sedan hitta vägar för att hitta sitt eget sätt. Dopet är ett spännande teologisk och relationellt hantverk!
– Sedan tror jag att präster och pastorer i högre utsträckning kan ta tillvara på det rörelseutrymme som finns i dopgudstjänsten. Eftersom många dopfamiljer inte har någon tydlig erfarenhet av kyrkan, kan man vara ganska tydlig i sin förkunnelse och uppfordrande i sitt tal. Folk köper det.
---
Fakta: Joel Appelfeldt
Ålder: 40 år.
Familj: Fru Rebecka, barnen Jakob, Wilfrid, Signe och Kjerstin.
Bor: På Kållandsö utanför Lidköping.
Gör: Undervisar på EHS i praktisk teologi och kyrkohistoria, men söker också vägar för att fortsätta forska.
Aktuell: Med avhandlingen “Dopet som hantverk: Gudstjänstkreativitet och liturgisk taktik i Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan”, som finns utgiven som bok på Artos och Norma förlag.
---
[ Över 4 000 döptes samtidigt - beskrivs som största dopet någonsin ]
