Alla som arbetar med människor, särskilt människor som har det så jobbigt att de själva blir jobbiga, vet att det är just vår gemensamma vanlighet som hotar att ta stryk. Därmed naggas den viktigaste egenskapen i allt filantropiskt arbete i kanten; empatin, skriver Tomas Sjödin i sin kulturessä.
På minnesstunden efter begravningsgudstjänsten för Martin Lönnebo slog det mig att vi var ganska många som hade räknat oss som hans allra bästa vänner. Det säger inte så mycket om oss som om honom. Inga övriga jämförelser, men jag tänkte på Jesu förhållande till lärjungen Johannes, han som kallades “den lärjunge som Jesus älskade”. Som förklaring till att det står så sägs ofta att alla lärjungar nog kände likadant, ungefär som att när man blir förälder för första gången och älskar sitt barn så mycket att man inte kan föreställa sig att kärleken skulle kunna räcka till ett barn till, om man skulle få det. Späds den inte ut? Blir den inte mer allmän? Nej, det fungerar inte så, det är det motsatta som är sant. Jag har mött föräldrar som haft elva barn och som menar att kärleken förmeras ju fler man har att älska. Det är livets och kärlekens matematik. Naturligtvis stannar inte den tanken inom gränserna för en familj. Det är en naturlag.
Under snart tre årtionden har det, som ett slags liturgi nästan, hört till att vid varje resa genom Östergötland stanna till hos biskop Martin i Linköping. Martin var en gudsman som inte någon kyrka och inget samfund ägde. Tydlig med sin hemvist, ändå en fri libero i kristenheten. Kanske har han ändå gjort sig mest känd som pappa till “Frälsarkransen”, ett enkelt hjälpmedel att fästa runt handleden för att inte glömma att det alltid finns en dimension till på allt som händer under ett dygn, en andlig dimension som man lätt glömmer om man bara tummar på mobiler och surfplattor.
Jag bär ingen frälsarkrans själv men jag möter ständigt människor som i den funnit en början till bön, som genom det ordlösa upptäckt andra sidor av bönen; att verbalisera oron, ropa, sucka och ge röst åt samtalet med Gud, det samtal som ibland låter som att man pratar för sig själv. Hans enkla bönelänk har spritt sig över världen på ett häpnadsväckande sätt. Det geniala framträder påfallande ofta just så, som något mycket enkelt, något som får en att tänka att man lika gärna kunde ha kommit på det själv. Problemet är bara att man inte gör det. Det är som när man hör en medmänniska säga något och inser att man själv har tänkt så i många år, men aldrig kunna sätta ord på det. Då kan en räcka vanliga ord få en direkt avgörande och närmast mirakulöst lättande verkan.
Martin må vara det ordlösas apostel men han har sagt mycket klokt genom åren, förmodligen hör det ihop. Något av det som har betytt mest för mig är när jag hörde honom definiera ordet ödmjukhet som “förmågan att vara vem som helst”. Tagen på allvar är den insikten inget mindre än en revolution, detta av det enkla skälet att den visar att andlig och mänsklig mognad inte gör en människa märkvärdig eller svåråtkomlig, den gör henne vanlig. Inte en som skapar en känsla av underlägsenhet hos oss andra, utan en som lyfter bördor från våra axlar.
För det är något befriande i att få vara i närheten av en människa som inte ser sig själv som världens viktigaste, utan som vem som helst, i bemärkelsen av samma halt och av samma betydelse som varje annan medmänniska. Det uppstår något vackert och upplyftande runt män och kvinnor som har fokus på att upptäcka, ge plats åt och lyfta sin omgivning. Luften blir lättare att andas där, och paradoxalt nog: runt en människa som ser sig själv som vem som helst växer det gärna väldigt speciella människor. Skälet till det är enkelt, det finns gott om utrymme för oss där, för egenart, att tro på sig själv och mod att ta lite plats.
Som föräldrar gläds över att varje barn utvecklas till ett original (...) på samma sätt mår Guds folk bra av brokighet.
— Tomas Sjödin
Alla som arbetar med människor, särskilt människor som är socialt utsatta och till följd av att de har det så jobbigt själva blir jobbiga, vet att det är just vår gemensamma vanlighet som hotar att ta stryk. Man glömmer hur jobbig man själv är och därmed naggas den viktigaste egenskapen i allt filantropiskt arbete i kanten; empatin. Det är precis här förmågan att vara vem som helst räcks oss som en balanserande post. Det gäller oss som enskilda, men också oss som en del av den kristna kyrkan.
Jag tror att vi behöver en ödmjukhetsväckelse i kristenheten i våra nordiska länder. En sådan väckelse borde kunna innebära att olika betoningar och förståelser av skriften snarare blir en tillgång än något besvärande. Som föräldrar gläds över att varje barn utvecklas till ett original och inte en blåkopia av sina syskon, på samma sätt mår Guds folk bra av brokighet.
Det är här ödmjukheten kommer in. Ödmjukhet är inte liktydigt med att man lägger sig platt eller ständigt viker undan. Man leds lätt fel i tanken eftersom det lilla ordet “mjuk” finns i mitten. Ödmjukheten behöver inte göra sig märkvärdig, den är en mycket starkare kraft än hårdheten och självhävdelsen. En betydelse av ordet ödmjukhet lär vara “makt med nedböjt huvud”. Alltså inte ett ursäktande av sig själv eller sitt eget sammanhang, inte heller ett fegt medhåll av den siste som haft ordet. Ödmjukheten bor i någon som vet sitt höga värde som människa, men som böjer sitt huvud av respekt eller vördnad för den andre. Ödmjukheten växer ur insikten om att det alltid finns mer att upptäcka i den andre än det man hittills sett, att vi är mycket mer än vi ibland lyckas vara och att vår uppgift inte är att förändra, bara älska varandra. Där, och bara där, förändras vi.
[ “Han var en av Nordens mest folkkära själasörjare” ]
Så också med den kyrkliga familjen. I stället för att försöka övertyga varandra om den egna sanningen, växa i tacksamhet över bredd och olika infallsvinklar, låta järn skärpa järn för vårt gemensamma uppdrag. Om alla såg sig själva som “vanliga kristna” skulle samtalet kunna stiga upp ur skyttegravarna med höjda, vita flaggor. Jag möter varje dag troende människor som inte har någon större koll på vare sig fundamentalister eller liberala. De följer inte debatter om sådant. De ser sig som vanliga kristna.
Den som har något verkligt viktigt att säga kan sänka rösten.
— Tomas Sjödin
Jag får en hel del brev. De allra flesta andas en stor, varm trygghet. Brevskrivaren har något viktigt att berätta, men överlåter åt mig som mottagare att ta till mig orden i den takt som passar mig. Breven vilar i sitt innehåll. Andra brev är ängsliga, de ångar av bristande förtroende för mottagaren. Eftersom deras budskap inte bär – och de känner det – måste de förstärka det intill oläslighet; understrykningar, fet text, gulmarkeringar och uppdraget typsnitt. Allt detta följt av oräkneliga utropstecken. Sådana brev brukar jag slänga. Ur dem växer aldrig några riktiga samtal.
Den som har något verkligt viktigt att säga kan sänka rösten. Det gäller också det kristna vittnesbördet. Om man upplevt det man talar om och är djupt förankrad i det, behöver man inte tala i versaler. Budskapet är i sig så kraftfullt och så genomgripande att vanlig, vänlig samtalston räcker för att öppna himlen.
Grejen i tillvaron är inte att bli någon särskild. Man måste inte bli det. Det räcker att man är den man är, kanske till och med att man är vem som helst. Om den hållningen präglade oss i högre grad skulle vi komma varandra närmare. Biskop Martin visste det och kanske var det skälet till att hans liv blev en gåva till hela kristenheten, också till en obotlig pingstbroder som jag.
[ Tomas Sjödin: I perioder har jag så ont att jag inte kan prata ]
