Typiska feelgood-manér och brist på komplexitet till trots: “Jesus revolution” berör på djupet, skriver Malina Abrahamsson.
De gånger som någon ber eller sjunger lovsång på film blir jag nästan alltid obekväm. Kanske för att tillbedjan är så intimt och inte lämpar sig att betrakta? Eller för att det ofta ser så onaturligt ut på film? Särskilt svenska skådespelare har svårt att få till den typiskt frikyrkliga lyfta-händerna-mot-himlen-posen.
Filmen Jesus revolution är en bonanza i bönemöten och dopceremonier, men den här gången känner jag mig inte alls obekväm. Snarare inbjuden – och berörd gång på gång. Det känns nästan som att jag är där; sitter på golvet i Calvary Chapel i Orange County 1968 bland hippies som funnit Jesus och vill leva i hans efterföljd.
I USA har Jesus revolution blivit en oväntad succé och spelat in 50 miljoner dollar. Filmkritikerna har dock inte varit lika lyriska som publiken. Los Angeles Times dömde ut den som en predikan snarare än konst, och efter att filmen visats i Storbritannien beskrev The Guardian den som ”happy clappy propaganda”.
Och visst, det är en konfessionell film. Regissörerna (Jon Erwin och Brent McCorkle) är själva kristna och det märks att de har ett ärende. Men samtidigt berättar de historien så skickligt och vackert att Jesus revolution blir något mer än en typisk ”kristen film”. Inte minst för att såväl foto, som ljud, scenografi och – framför allt – skådespeleriet, håller hög klass.
Manuset bygger på pastor Greg Lauries självbiografi och filmen berättas från hans perspektiv: hur han som tonåring hoppade av militärskolan, prövade droger men sedan blev frälst och kom med i Jesusrörelsen. Vi ges en inblick i hans problematiska relation till sin mamma och får se hans spirande relation till Cathe som skulle bli hans fru (och fortfarande är). Vi får också följa hans första steg mot att bli kyrkoledare. Redan då ville han att hans namn skulle ”mean something”. I dag är han pastor i megakyrkan Harvest Church – och därtill Trumpanhängare. Varför Jesusrörelsens vurm för enkelhet och antimilitarism i många fall har lett till den amerikanska kristna högern är något av ett mysterium, men det är en annan historia …
Greg Laurie gestaltas trovärdigt av Joel Courtney (förutom att han, liksom flera andra, ser lite för gammal ut för att spela en 18-åring), men filmens verkliga stjärna är Jonathan Roumie, känd för sin roll som Jesus i tv-serien “The Chosen”. I Jesus revolution spelar han den karismatiske hippien Lonnie Frisbee, som nyss blivit fri från sitt drogmissbruk och nu predikar det glada budskapet för alla som vill lyssna.
Av den frisläppta sexualiteten som präglade den här tiden, syns inte ett spår. Ingenstans i filmen nämns heller att Lonnie Frisbee tragiskt dog i aids.
— Malina Abrahamsson
En av filmens höjdpunkter är mötet mellan Lonnie Frisbee och pastor Chuck Smith – fantastiskt spelad av Kelsey Grammer. Pastorn leder en välordnad men slumrande församling och känner en instinktiv skepsis mot de barfota, oduschade hippies som ifrågasätter gamla sanningar. Men med tiden mjuknar han upp, och hans församling blir mot alla odds epicentrum för Jesusfolket.
Förutom att Jesus Revolution speglar den kristna underifrån-rörelse som skulle spridas över världen, är den också ett tidsdokument – fint inramat av protesterna mot Vietnamkriget och människans första steg på månen. Filmen fokuserar på Jesusrörelsens första år, vilket kanske är ett taktiskt val; det gör det lättare att undvika de kontroverser och spänningar som också fanns inom rörelsen – felsteg hos ledarna, sektliknande drag. Bortsett från att man får glimtar av hur massiv uppmärksamhet kan stiga en ledare åt huvudet, är bilden som målas upp relativt tillrättalagd, ibland till och med romantiserande. Av den frisläppta sexualiteten som präglade den här tiden, syns inte ett spår. Ingenstans i filmen nämns heller att Lonnie Frisbee tragiskt dog i aids.
[ Förbön och lovsång i biografer i USA efter filmen Jesus Revolution ]
Rent estetiskt är Jesus revolution gjord på klassiskt amerikanskt feelgood-manér. Dessutom spelar den på alla känslosträngar: det är storslagna vyer, dop i solnedgång, ögon som glittrar, gråter. Ibland blir det lite väl effektsökande, som när en drogpåverkad Greg ramlar ur en bil, det spöregnar och Lonnie Frisbee uppenbarar sig med en fråga: Vad flyr du ifrån?
Men på det stora hela är det petitesser. För filmen berör på mig djupet. Andligheten som porträtteras känns äkta och jag måste torka tårarna gång på gång. När Lonnie Frisbee talar om att vår desperation kan bli en väg till Gud och frågar pastorn ”Vad skulle krävas för att du skulle bli desperat?” riktas frågan även till mig.
Jesus revolution är ett levande, ömsint, delvis humoristiskt, drama som bottnar i allmänmänskliga frågor om sökandet efter mening, sammanhang och hemkomst. Och även om jag skulle önska fler nyanser och mer komplexitet blir jag swept away. Precis som många blev när det begav sig.
Frågan som stannar kvar efter filmens slut är: Tänk om samma sak skulle kunna hända igen?!
---
Fakta: Jesus revolution
- En 120 minuter lång dramafilm regisserad av Jon Erwin och Brent McCorkle. Bygger på Greg Lauries självbiografi.
- Handlar om hur mötet mellan evangelisten Lonnie Frisbees och församlingspastorn Chuck Smith i Kalifornien 1968 banade väg för 1970-talets ungdomsväckelse.
- Drygt 20 000 unga människor lät döpa sig under bara ett par års tid och samarbetet mellan de två kristna ledarna har beskrivits som den tändande gnistan för både Jesusrörelsen, församlingen Calvary Chapel och för det som senare skulle bli Vineyard.
- Huvudrollerna spelas av Joel Courtney, Kelsey Grammer och Jonathan Roumie. Den sistnämnda är samma person som spelar Jesus i tv-serien “The Chosen”.
- I Sverige distribueras filmen av Barfota Production. Hittills kommer filmen att visas på svenska biografer vid några tillfällen, men det kan bli fler, beroende på efterfrågan.
---
[ Historien bakom filmen: Hippiepastorns Stockholmsbesök rörde om i svenska kristenheten ]
