Jag vaknar i den mörka, kalkstenskyliga cellen efter kanske två timmars ostadig sömn.
”Hörde du det där?”, säger Anna i sängen under min.
”Ja”, säger jag. Jag är mest lugnt förväntansfull, inte rädd och inte förvånad trots att jag just hört vad som lät som att någon gick in genom en stängd, låst kyrkodörr. Jag tänkte ju redan innan: Om jag skulle uppleva något övernaturligt så borde det ske just här, mitt i natten, i botgöringscellen i kyrkan i gotländska Bro.
Den heter S:t Olofsleden till åminnelse av kungen som förde Kristus till ön, och är Gotlands längsta vandringsled. 67 flacka kilometer är det mellan S:t Olofsholm i öster och Visby. Vi går i motsatt sträckning längs denna pilgrimsled i Svenska Kyrkans hägn; det är också kyrkan som upplåtit så kallade pilgrimshärbärgen längs leden. Enkla boningar, men under tak, med vattenkokare – och gratis.
I Bro kyrka var alltså härbärget något alldeles extra: en gammal botgöringscell, inmurad i den vita väggen. Men det är svårt att vara pilgrim i sällskap, åtminstone för mig. Den ena vill söka Guds ansikte, den andra letar svamp. En pekar hänförd på den vackra sjö man just passerar, den andra går i tankar och svarar som den helige herr Bernhard av Clairvaux i Hjalmar Gullbergs dikt: Vilken sjö?
Men någonting händer alltid i pilgrimsvandrarens själ. Den inre bönen växer och frodas i framåtrörelsen, själen öppnas medan fötterna traskar på.
”Ibland går jag mer än sjuttio verst om dagen utan att bli trött, jag är bara medveten om min bön”, skriver den anonyme författaren bakom ”En rysk pilgrims berättelse”, en klassiker i pilgrimsgenren. Sjuttio verst, det är sju och en halv mil, det. Säg inte att bönen saknar effekt.
”Bevara din kyrka … under hennes pilgrimsfärd på jorden”, heter det i Katolska kyrkans tredje eukaristiska bön. Det är vackert formulerat. ”Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig”, skriver i sin tur Paulus om sin egen frenetiska pilgrimsvandring.
[ Erik Helmerson: Biktande gangsters spär på fördomar mot katoliker ]
Vem det var, en ängel, en glömsk kyrkvaktmästare eller något annat?
— Erik Helmersson
Åh, om det bara inte vore så svårt, om bara inte pilgrimen ständigt blev avbruten av livets svamphittare, av bruset, av vardagens eviga knackande på ryggen.
Samtidigt – är inte just detta en god bild av meningen med livet: Att vara pilgrim tillsammans med andra. Jag får väl för min pilgrimsfärd ha som mål att bli en bra pilgrim.
Men nu var klockan kanske elva på natten, och jag hade hört samma ljud som Anna. Ett par timmar tidigare hade en vaktmästare låst kyrkdörren och åkt hem. Nu öppnades den igen, högt och tydligt. Någon drog upp den stängda och låsta dörren och gick lugnt in i, eller ut ur, Bro kyrka under den gotländska månen. Vem det var, en ängel, en glömsk kyrkvaktmästare eller något annat, det fick bli en del av det mysterium som hör livets vandring till.
Men någon hade liksom Petrus nycklarna till himmelriket, och den enda som hörde honom eller henne var två pilgrimer som nästa dag vandrade mot kyrkan i Othem och vidare, vidare.
[ Erik Helmerson i samtal med Daniel Alm och Felicia Ferreira ]
